Stålbad väntar

Här i Sverige är det nu mest diskussion om hur den kompromiss ska se ut som regeringen ska arbeta fram tillsammans med framför allt Socialdemokraterna och Miljöpartiet när det gäller framtiden för den svenska styrkan i Afghanistan. I morgon kommer statsminister Fredrik Reinfeldt att träffa Mona Sahlin för att dryfta frågan. Helt säkert blir det en lösning som innebär att svenska helikoptrar skickas ned för att snabbare kunna bistå den svenska – och finska – truppen. Om inte annat tycks ju behovet av snabba transporter av skadade soldater ha ökat och Sverige kan inte i framtiden förlita sig på att amerikanska och tyska helikoptrar sköter det arbetet.

Men det händer mer i världen som engagerar mina tankegångar. Inte minst i Europa där en rad länder nu har börjat eller måste ta tag i den väldiga ekonomiska underskott som byggts upp. I dag är det tänkt att den franska generalförsamlingen ska ta det andra och avgörande beslutet om att höja den lägsta pensionsåldern i landet från 60 till 62 år. Under en tid har protesterna mot detta varit kraftiga och bara ökat i styrka. President Nicolas Sarkozy har dock stått emot bra, även om han börjat vackla en smula när protesterna inriktat sig mot landets bränsleförsörjning.

I Storbritannien får befolkningen i dag veta exakt hur besparingen ska gå till. Det är tuffa tag som aviserats. Enligt uppgifter ska den brittiska staten fram till vintern 2014-2015, det vill säga på fyra år, minska de offentliga utgifterna med 83 miljarder euro. Det motsvarar 875 miljarder kronor. I praktiken innebär det att varje statlig verksamhet ska banta sina utgifter med cirka 25 procent.

Det här kommer inte att gå omärkt förbi. Tusentals och åter tusentals offentliganställda lär förlora sina jobb. Protester kommer att resas och det är alls inte uteslutet med demonstrationer och andra protestuttryck. Och vart det hela kommer att ta vägen återstår bara att se. I sinom tid, vill jag tro och hoppas, lägger sig emellertid detta när den breda allmänheten så småningom förstår att åtgärderna måste vidtas och att de trots allt bara är att acceptera.

Att dra in på något är aldrig populärt. Vi har som människor lätt att vänja oss vid det vi har och vi har inga problem att ta emot mer. Men när det gäller att avstå från något som vi haft så känns det tyngre. Det är mänskligt och förståeligt.

Den ekonomiska principen som gäller i alla lägen är oerhört enkel – man kan inte göra av med mer pengar än man har. Eller förväntas få. Det gäller privatpersoner, familjer, företag, organisationer och – länder. I ett övergripande perspektiv har många länder i Europa samt USA länge levt över sina tillgångar. När det inte längre går måste åtstramningar ske och reaktionen blir då hätsk mot de som fattar dessa nödvändiga beslut. Folk borde ju i stället bli förbannade på de politiker som ställt till det genom att besluta om en rad reformer eller fördelar som det inte har kunnat finansieras på lång sikt.

Men så har det ju alltid varit. En av politikens grunder är ju att en politiker som är generös och ger vad folk vill ha är betydlig populärare och därmed ”bättre” i väljarnas ögon än en som håller igen för att ta ansvar. Redan under romartiden var det ju aktuellt att bjuda folk på ”bröd och skådespel” för att därigenom få fritt fram för allt annat.

Det råder inte någon tvekan om att Europa måste gå igenom ett ekonomiskt stålbad för att stärka grunden för framtiden. Det råder inte heller någon tvekan om att detta kommer att orsaka stora problem i många länder med social oro. Redan tycker jag att tecknen är många och ökande när det gäller majoritetsbefolkningarnas attityder till folk som kommer från andra länder. Det är en skrämmande utveckling när det är precis det motsatta som krävs – nämligen att alla, som vill komma till Europa för att söka sin framtid här, behövs om även kommande generationer ska få någon del av den välfärd och det välstånd som hittills byggts upp.

Jag tror att det finns anledning att många gånger framöver återkomma till detta ämne. Och i väntan på det kan jag ägna några minuter åt att titta på de lapphandskar som börjat falla från himlen när regnet övergått till snö.

About these ads

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Stålbad väntar

  1. Moa skriver:

    Tur i oturen är väl att vi här i Sverige redan har en förhållandevis rimlig pensionsålder. Nog kan tänkas att den kommer höjas i framtiden, förmodligen blir det så, men man vet ju iaf om det och kan anpassa sig till det … börja pensionsspara redan nu, tex.

Kommentarer inaktiverade.