Att skapa fiender

Det har blivit vanligare med hot. Ibland är de franka, ibland underförstådda. Personal hotas av sina arbetsledare, säkert händer det att någon hotar sin chef. Det är hot om nedläggningar. Det är hot mot tjänstemän och politiker som tolkar eller fattar fel beslut. Det är hot mot tjänstemän som har till sin uppgift att värna rättssäkerheten och tryggheten i samhället.

Jag har fått för mig att folk har lättare för att bli förbannade för snart sagt allting än tidigare. I och för sig är det positivt att folk reagerar och säger sin mening än att de går omkring och knyter nävarna i byxfickorna. Men att säga sin mening är en sak; det är positivt och bra och kan i en juste dialog leda till att saker och ting blir bättre.

Däremot är det inte alls bra när ilskan och förtrytelsen övergår i tankar på hämnd; att ge igen. Det är inte alls bra att folk som känner sig trampade på tårna, vare sig det är sakligt riktigt eller ogrundat, gör motparten till en livslång fiende. Jag blev själv strax före jul uppringd och totalt utskälld av en person som jag inte ens visste att han kunde skälla. Han kände sig förmodligen kränkt bara därför att jag ställt några kritiska frågor. Eller också hade han blivit uppmanad av husbonden att skälla. Vem vet? Inte jag och jag bekymrar mig inte heller över det. Och detta trots att jag är beskylld för att ha lierat mig med fienden. Har ni hört? Jag visste inte att Skellefteås befolkning var uppdelad i fientliga grupper och jag har själv aldrig uppfattat att jag tillhör någon sådan grupp, såvida det inte finns en grupp som upplever det som väldigt viktigt att förmedla sanningar och ställa frågor.

Nåväl, nog om detta. Läsare förstår att det handlar om Norran. Och därmed är väl det ämnet avklarat i och med konstaterandet att inga svar har givits på mina frågor. Vilket är nog så talande för riktigheten i att ställa dem, även om de uppfattas som fientliga.

Det var inte om detta – egentligen – jag skulle orda nu. Utan mer om att jag läste att kostnaderna för skyddet av regering och riksdagsledamöter förra året uppgick till 238 miljoner kronor. Helt säkert har kostnaderna ökat i år, sedan Sverigedemokraterna har gjort sitt intåg i riksdagen. Sverigedemokraterna är ju ett resultat av den växande polariseringen i samhället.

Ett annat resultat av polariseringen, där de som befinner sig i det så kallade utanförskapet bara blir fler, är att antalet hot mot beslutsfattare blir fler. Hot är alltid hot. Vi vet att de kan sättas i verket. Olof Palme sköts ihjäl. Anna Lindh knivmördades. Häromveckan knivskars en politiker i Umeå svårt av en okänd person som väntade utanför hans hem. Åklagare har utsatts för sprängdåd och nyligen, i Oxie, var det en anställd inom Kriminalvården som utsattes för ett bombattentat.

Tveklöst finns stollar som kan skada och döda personer av skäl som inte alla gånger är klarlagda. När hotet om våld och våldet i sig riktar sig mot politiker och tjänstemän hotas inte minst demokratin. Inte minst mot den bakgrunden är naturligtvis politikernas livvaktsskydd nödvändigt. Jag tror inte att någon normalt funtad människa vill eller önskar att någon svensk politiker utsätts för våld eller dödas av vilket skäl det än må vara.

Personskyddsenheten på säkerhetspolisen har utökat antalet anställda sedan mordet på Anna Lindh med 130-140 personer till 220. 140 av dem är livvakter, handläggare och säkerhetschaufförer. De behövs alla, är jag säker på. Vad man kan fundera på är vad de övriga 80 personerna gör. Men det är en annan fråga.

 

About these ads

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.