Nu är vi på plats på Anderstorp. Kanonbra. Bredbandet fungerar och det finns några kanaler på teven. Dock fungerar inte fasta telefonen; mest på grund av att det var länge sedan jag hade ett sådant där vanligt telefonjack. I måndags hade jag det, men i samband med rensningen av köket slängde jag det, eftersom jag konstaterade att man aldrig någonsin skulle behöva ett sådant igen. Tji fick jag.
Det som jag funderat på halva eftermiddagen och hela kvällen är emellertid något helt annat än den lyckade och litet brådstörtade flytten. Nämligen inslaget som SR Västerbotten hade om den nu offentliga konflikten mellan min efterträdare på Norran, åsiktsredaktören Tobias Ljungvall, och tidningens ansvarig utgivare, chefredaktör Anette Novak.
Inslaget finns att lyssna på och hittas på SR-webben eller leta upp Tobias på FB och kika på hans logg, där också en hänvisning finns. Det är intressant. Och avslöjande för hur illa det har blivit och är på Norran.
Jag har förstått en tid att det inte står bra till på Norran. Flera tecken har funnits på detta. Men nu är konflikten offentlig och det är bra. Nu kan nämligen sakförhållandet diskuteras och sättas in i sitt sammanhang.
I juni 2009 fick jag veta av ägarstiftelsens ordförande och Norrans vd att stiftelsen tydligen fattat ett beslut redan i maj 2008, när Anders Steinvall var chefredaktör, att den politiske redaktören (vilken var jag) inte längre stod ansvarig inför stiftelsen och styrelsen utan inför chefredaktören. Detta hade tidningsledningen uppenbarligen ”glömt bort” att informera mig om under drygt ett år. Dessutom fick jag veta att jag inte fick jobba längre än till kommande årsskifte.
I juni året efter tillträdde Tobias Ljungvall på min gamla post. Benämningen var ändrad till åsiktsredaktör, en luddig titel som egentligen inte säger någonting. Men nog trodde jag att han skulle ha mandatet att själv forma tidningens politiska linje och stå för en kommenterande linje som både är sansad, profilerad, politisk, analyserande och ifrågasättande. Ja, för allt det som en politisk redaktör ska göra.
I samband med den illa genomtänkta och felaktigt hårt vinklade artikelserien om den så kallade affären Godheten i december, skrev Tobias en ledare som var balanserad och resonerande. Den anslöt inte till den hetsiga linje som redaktionen valt att anlägga på sitt så kallade granskande reportage. Enligt Tobias krävde chefredaktör Novak att han skulle ändra i texten, vilket han vägrade. Novak hade i radiointervjun en annan version om att det hade förts en diskussion om när hans kommentar skulle publiceras. Inget annat. Tobias ledare publicerades mot Novaks vilja.
Sedan dess har Tobias uppenbarligen placerats i kylskåp. Otroligt anmärkningsvärt är att han förbjudits att tala med reportrarna såvida han inte först har fått chefredaktörens tillåtelse att göra det. Det är Tobias ord och jag har inte någon anledning att betvivla dem; Tobias är en trovärdig person som inte är fylld av prestige och status.
Men vad är detta för agerande av chefredaktören? Visst, det står helt klart och utom varje tvivel att den ansvarige utgivaren utan att behöva förklara sig för någon kan lyfta ut både texter och annonser efter eget skön. Den makten har ansvarige utgivaren och den makten har jag själv haft på tre tidningar under sammanlagt 15 år av min karriär.
Men aldrig någonsin har jag själv eller någon av mina dåvarande kolleger agerat mot en politisk redaktör och vad han eller hon skriver i ledaren. Ansvarige utgivaren ska bara, enligt vad jag lärt mig och efter vad praxis säger, agera när något skrivs som kan strida mot tryckfrihetsförordningen och som gravt strider mot de pressetiska reglerna. Om något i den stilen förekommer i en ledare, ska utgivaren agera och det har alla ledarskribenter full förståelse för.
I det här fallet tycker jag att Novak har gått för långt och faktiskt att hon är ute i helt ogjort väder. Alldeles oavsett det märkliga beslutet i ägarstiftelsen tycker jag inte att hon har med ledarredaktionens överväganden och åsiktsformuleringar att göra. I det här fallet begärde hon en omskrivning av ledaren så att den bättre skulle ligga i linje med den allmänna redaktionens felaktiga och hårdvinklade reportageserie. En serie som jag redan då menade att Norran borde be om ursäkt för, eftersom den byggde på felaktiga uppgifter.
Jag tror att Norrans trovärdighet hos en alltmer luttrad läsarskara skulle öka om chefredaktören ”taggar ner” en smula och ger en viktig medarbetare det spelrum som han ska ha. Att vara ansvarig utgivare innebär inte att i alla tänkbara och otänkbara sammanhang lyfta fram sin egen position och det ”väldiga” eller ”tunga” ansvar som utgivarskapet innebär.
Att vara ansvarig utgivare innebär, i mina ögon, att självklart hålla ett öga på vad som produceras för publicering och hur jobben läggs upp. Erfarna medarbetare vet ofta lika bra som ansvarige utgivaren vad som är gångbart eller inte. Om de inte vet det, har de missat en rad lektioner på journalistutbildningarna.
