I sanning en turbulent kväll! Nyheten att Tobias Ljungvall fått sparken på grått papper slog ner som en bomb för mig strax före klockan sex i kväll. Nog visste jag att ledningen på tidningen var kapabel till många märkligheter, men det här tar nog priset. Uppsägningen är faktiskt obegriplig för mig.
Tänk att en egen åsikt från åsiktsredaktören – en åsikt som inte skiljer sig i sak utan bara är mer eftertänksam än den som artikelserien byggde på – kan leda till detta. Så vitt jag förstår är detta att ifrågasätta en smula, att ställa kritiska frågor, att inte snällt anamma allt (inklusive att skratta åt dåliga skämt) något som inte går hem hos vare sig den redaktionella eller ekonomiska ledningen av tidningen. Inte undra på att personalens förtroende för ledningen är katastrofalt lågt.
Det senare känner styrelsen och ägarstiftelsen till. Och det som är mest förvånansvärt i denna märkunderliga affär, är faktiskt att dessa organ inte agerar för att råda bot på misstämningen. Det verkar tvärtom som om styrelse och stiftelse tycker att det är mer fel på personalen än på ledningen. Jag vet faktiskt inte hur man annars ska tolka inaktiviteten från ägarkretsen.
Ja, det finns mycket att skriva om detta. Litet grand är jag faktiskt i chock över det inträffade. Men just nu har jag faktiskt svårt att samla mig till en vettig analys över det som hänt. Den får anstå en smula – och kommer ändå att vara aktuell under lång tid framåt. För jag är övertygad om att det fortsätter att hända konstiga saker på tidningen, så länge nuvarande ledning finns kvar och styrelsen är handlingsförlamad. Agerandet skadar förmodligen företaget Norran mer än det skadat den uppsagde åsiktsredaktören.
Kvällen i övrigt? Jo, jag talade på Centerkretsen i Skellefteås årsmöte. Jag talade om mina upplevelser under de sex första dagarna av demonstrationer i Kairo och jag talade om hur demonstrationerna spridit sig i Nordafrika och Mellanöstern. Jag var nervös inför kvällen, men tror att nervositeten ersattes av en upprördhet över Norrans behandling av Tobias Ljungvall. Jag är inte den som ska bedöma hur mitt anförande togs emot. Men det kändes bra i alla fall. Faktiskt gav det litet blodad tand.
Det är när du slutar vara nervös inför ett föredrag som du ska bli nervös. Det lärde mig Sara Lidman när jag efteråt berättade om upplevelsen av att skjutsa henne från Missenträsk och till ett möte på torget i Skellefteå. Hon var ordentligt nervös.
– När jag slutar vara nervös inför att prata på ett offentligt möte då kommer jag att sluta, därför att då har jag förmodligen inget nytt att säga, sade Sara när hon förklarade sitt beteende under resan från Missenträsk.