Tankar efter uppsägningen

När jag kom till Norran i juni 1999 som chefredaktör och ansvarig utgivare, kom jag till en tidning och ett företag med ett urstarkt varumärke. Hushållstäckningen var en av de bästa i landet. Företaget var starkt ekonomiskt. Jag var stolt och glad över att ha fått förtroendet att leda redaktionen. Min ambition var att göra tidningen en smula modernare, vässa journalistiken, göra tidningen än mer intressant för läsarna, utveckla pappersprodukten och utveckla webben.

Det åstadkommer man inte utan att vissa förändringar görs. Tidvis var det stimmigt och bökigt och jag fick min beskärda del av kritik från såväl läsare som personal. Men min uppfattning – som naturligtvis i allra högsta grad är partisk – är att varumärket Norran inte skadades av förändringarna. 2004, som var mitt sista år som ansvarig utgivare, innebar att tidningen för första gången höll upplagan efter att den minskat 13 år i rad.

Jag har skrivit en del om Norran under senare tid. Jag har kritiserat chefredaktören Anette Novak, vd:n Anders Westermark, styrelsen och dess ordförande Cal Wikström och ägarstiftelsen. Jag har gjort – och gör – det utifrån utgångspunkten att denna ledning med Westermark i spetsen genom sitt sätt att leda företaget i många avseenden förstört Norrans goda namn och rykte. Som jag ser det blir det svårt och kommer att ta lång tid att återupprätta det. Om det nu finns en vilja att göra det.

Under det senaste dygnet har jag haft oerhört många kontakter, som berättat märkliga saker för mig. Jag har för varje samtal stärkts i min uppfattning att något är genuint fel i företagsledningen. Och att styrelsen och ägarstiftelsen är helt lamslagna.

I går sparkades åsiktsredaktören Tobias Ljungvall. Utgångspunkten för konflikten mellan honom och Anette Novak är kristallklar – han ville inte ändra tonen och andan i en ledare som handlade om artikelserien om affären Godheten. När han inte gjorde det hade i princip hans öde beseglats. Ljungvall skulle tvingas till absolut lydnad och underkastelse.

Såvitt jag förstår har Ljungvall under konfliktens gång försökt tala med såväl vd, styrelse och ägare. Utan att någon har velat lyssna på hans version. Vd Westermark har stöttat Novak och styrelseordförande Wikström har stöttat vd och ägarstiftelsen har inte haft någon bestämd uppfattning om någonting.

Vad som är ytterligt intressant – och som kommit fram i dessa dagar – är att styrelseordförande Wikström besökt såväl kommunalrådet Bert Öhlund som chefen för Skebo, Jerker Eriksson, (enligt vad Bert Öhlund berättat för flera personer) för att – på sitt sätt – be om ursäkt för den artikelserie som publicerades om affären Godheten. Wikström ska vid dessa tillfällen ha förklarat att han försökt få chefredaktören att be om ursäkt, men inte lyckats. Varför han gjorde det själv.

Detta är märkligt. Om styrelseordföranden Wikström anser att tidningen trampat över gränsen för det anständiga och ber om ursäkt för det, hur och varför kan då Wikström som styrelseordförande acceptera att säga upp Ljungvall som i sin ledare hade en analyserande och eftertänksam kommentar om artikelserien?

Varför har styrelseordförande Wikström – han är ju trots allt i den absoluta maktpositionen i företaget och det är i slutändan hans och styrelsens ansvar för hur företaget drivs – inte kraften att kommendera Novak att be om ursäkt? Utan han måste ut på stan för att göra det själv.

Företagets vd Anders Westermark har spelat och spelar en avgörande roll i arbetet att ruinera Norrans anseende. Styrelseordförande Wikströms ord vägde tungt när Westermark rekryterades till jobbet som hans efterträdare. Kanske är det anledningen till att ingenting händer; de är beroende av varandra och båda tycker nog det är roligare och mer lönsamt att göra fastighets- och aktieaffärer än att värna om tidningens väl och ve.

Nåväl, jag minns ett samtal jag hade med Westermark sedan min efterträdare, Sofia Olsson-Olsén, brådstörtat fått lämna företaget. ”OK, jag gjorde en felbedömning och en felrekrytering” sade han. ”Men hur många exemplar får vi tillbaka om jag tar på mig skulden för det?”

Så, om jag förstår strategin rätt, gäller det nu för Anette Novak att hålla i hatten. Uppsägningen av Ljungvall drevs fram av henne, redaktionen är som helhet byxis för att ens andas en kritik mot chefredaktören och arbetsstämningen är dokumenterat på nollpunkten. Så kan det inte fortsätta. Kritiken mot uppsägningen av Ljungvall från läsarna och många tidningskolleger ute i landet är hård. Så vad göra? Jo, Novak får också gå. Det blir ett sätt, än en gång, för Westermark att rädda sitt eget skinn efter de märkliga fastighetsaffärer han gjort i eget bolag med Norran – som han är vd för.

Jag tror att det är den utvecklingen som väntar. Vad som händer på övriga poster återstår att se. Jag vet att styrelseordförande Wikström gör sitt sista år på den posten. Vem ska han ersättas med? Westermark? Som i så fall lämnar vd-posten till någon som han kan styra bättre än vad Wikström styrt Westermark?

Det vore illa. I mina ögon krävs att Novak och Westermark ersätts och hålls utanför styrelsen samt att styrelsens nya ordförande, vem det nu kan tänkas bli, ingjuter insikten i styrelsen att det faktiskt är den som i slutänden har ansvaret för hur företaget drivs. Styrelse och ägare kan inte längre blunda för hur förtroendet för tidningen förstörs genom det sätt på vilket företagsledningen agerar.

Skellefteborna är värda att ha förtroende för den dominerande nyhetsförmedlaren i bygden. Det förtroendet finns inte nu. Och det är rent tragiskt tycker jag, som under hela min tid i pressen, självklart även i Skellefteå, ansett att det är läsarna som varit mina uppdragsgivare.