Pappa Berts tystnad

25 år sedan Olof Palme mördades. I dag. Men det är inte i dag som folk kommer ihåg vad de gjorde. Det är i morgon. För det var morgonen efter, den 1 mars, som de allra flesta fick reda på vad som hade hänt på natten.

Palmemordet var en händelse likt mordet på John Kennedy. De som var med på den tiden minns också precis var de var och vad de gjorde när beskedet kom. Då var jag på hockey. Jag gick i gymnasiet och hade plankat in på arenan för att se Lindesberg spela. Jag minns inte vilka motståndarna var. Inte hur matchen slutade.

På morgonen den 1 mars 1986 var jag i Umeå. Vi hade nyss flyttat dit och jag hade jobbat på Västerbottens-Kuriren som ledarskribent i två veckor. När jag hämtade tidningen under brevinkastet och slog upp första sidan, som pryddes av en gigantisk bild av Palme och beskedet att han mördats, var det onekligen en blandad reaktion. Den allra första, vill jag minnas, var att hur i helv-e kan de göra en sådan miss på redaktionen. I bakhuvudet låg en berättelse om hur någon på Länstidningen i Södertälje av misstag slängt in en färdigproducerad sida om Winston Churchills död – innan han var död.

Jag satte omedelbart på radion och TV:n. Läste tidningen. Och förstod vad som faktiskt hade hänt. Då ringde jag min far. Sedan 1956 hade han varit politisk redaktör på Nerikes Allehanda i Örebro. Han var väl känd i journalist- och politikerkretsar efter alla år i branschen. Han hade som kommentator varit med på Olof Palmes resa till Sydamerika och Cuba. Han kände Palme som person och som politiker.

Farsan jobbade sin sista dag före pensioneringen 28 februari 1986. På eftermiddagen, eller rättare sagt på förkvällen, hade han åkt upp till Borlänge för att hos släktingarna toppa formen till årets Vasalopp.

Min telefonsignal väckte honom och de andra i huset. När jag berättade för honom vad som hänt, blev det helt tyst i telefonen. Inte ett ljud. Jag hojtade till flera gånger för att höra om han var kvar, fick ett ja till svar. Varje gång. Men i övrigt tyst. I flera minuter. Det som hänt var ogripbart just då för honom.

Så småningom började vi prata. Han ville själv lyssna på radion och TV:n. Vi avslutade samtalet och lovade att kontakta varandra senare. Det var ju lördag och jag skulle inte behöva skriva något förrän på söndagen till måndagstidningen. Det var gott om tid att försöka samla tankarna till en första kommentar.

Mitt i det väldiga som hänt tyckte jag oändligt synd om farsan. Här hade han jobbat sedan 1956 som politisk redaktör. I alla år hade han kommenterat stort och smått snart sagt varje dag. Han kunde allt och visste en hel del om mycket annat. Och så händer det här, att statsministern mördas, bara några timmar efter det att han skrivit sin sista ledare som anställd.

Han gavs inte möjlighet att skriva om och kommentera det största som hänt inom svensk politik, åtminstone av det här dramatiska och plötsliga slaget. Jag vet att han grämde sig över detta, samtidigt förstås som han insåg att det inte var något att göra åt saken. Det mesta som inträffar har ju den enskilda människan inte någon möjlighet att påverka, även om man starkt påverkas av det som händer. I slutänden är det bara att gilla läget. Och försöka minnas.

About these ads

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Pappa Berts tystnad

  1. Moa och Nina skriver:

    Kommer också ihåg morgonen efter, då sov Wedins här hos oss och Bernt lyssnade på nyheterna och skrek på oss alla. Tycker också synd om Bert, minns honom väl också. Ha de bra..

  2. larserick f skriver:

    … jo, det är riktigt. Det är morgonen efter som man minns, uppvaknandet till nyheterna i radion. Och hur klarvaken man blev. Trots det overkliga i händelsen.

    När Kennedy mördades låg jag i lumpen. Hade just kommit hem på permis. Det var då man hade permisuniform på sig till och från regementet. Och det tog tid att komma ur de blå militärpaltorna pga av nyheterna och chocken.

  3. Moa skriver:

    Kanske var det så, att eftersom Bert slutat skriva så var det liksom ingen mening för Palme att fortsätta, eftersom han ändå inte skulle skriva om honom …?

Kommentarer inaktiverade.