Åsiktspotpurri

Min tidiga start ner mot dottern i Sundsvall har blivit uppskjuten. Hur länge vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det är parasitens fel. Och jag som trodde att jag blivit bättre. Hej, vad jag bedrog mig. Dock – tömd på rubbet förutom hoppet att snart bli bättre – har jag börjat om litet försiktigt. Med en Läkerol. Får se hur den tas emot…

Mycket händer i världen. Stort och smått. Jag är fortfarande upprörd och förbannad över hur regimen i Syrien bär sig åt. Och jag fasar inför fredagen som i denna del av världen samlar massorna – först till bön och sedan till demonstrationer. Jag gissar att regimen laddar upp runt om i landet för att sitt dokumenterat brutala sätt slå ned alla former av protester överallt. Men det ska samtidigt bli intressant att se hur länge det dröjer innan den mångmiljonhövdade befolkningen i huvudstaden Damaskus ger sig ut på gatorna.

I dag kommer också domen från Högsta domstolen som ska avgöra renbetestvisten mellan markägare och samer i Nordmaling, söder om Umeå. Det blir en avgörande dom för samernas rätt att låta sina renar vinterbeta i kustlandet. Samerna har vunnit i tingsrätt och hovrätt, men i och med att HD gav prövningstillstånd har markägarna fått förhoppningar om att deras sak ska vinna i sista instansen. Vi får se hur det går.

Länsstyrelsen i Västmanland gav inte tillåtelse för Sala kommuns beslut att förbjuda tiggeri. Det var nog väntat. Även om företeelsen som sådan, den som kommunen vänder sig emot, är värd att debattera. Något lurt är det när unga människor, inte sällan barn, tvingas ut på gatorna för att spela instrument eller sälja blommor för att sedan ”mjölkas” på förtjänsten av vuxna som håller till i närheten.

Dessa musikanter kom mig att tänka små trevliga minnen från barndomen. Hemma på Oskarsvägen 3 i Örebro fanns det en innergård. När vi flyttade dit låg utedassen på denna gård. De försvann så småningom och inreddes i stället till förråd. Men det var på gården som vi ungar höll till för lek och bus.

Men på den tiden, under andra hälften av 50-talet, var det alls inte ovanligt att det kom in ett par gubbar på gården. De spelade dragspel och gitarr och sjöng så det stod härliga till. De sjöng för pengar. Spelet och sången började och strax öppnades fönster i lägenheterna. Jag minns hur morsan brukade slå in ett par mynt i något papper som vi ungar fick kasta ut till de spelande farbröderna. Som, när de var färdiga, plockade upp de små paketen, artigt bockade och gav sig iväg till nästa gård och nästa framträdande.

Jag kan i dag tänka mig att pengarna gick till en limpa och några pilsner. Men då – då var det ingen som tänkte på det. I alla fall inte vi barn som inte förstod något annat än att vi tyckte det var charmigt och kul.

Ja, nog om detta. Återstår nu att se om jag sätter mig i bilen för 40-milafärden ner till Sundsvall. Eller om jag ska testa med en Läkerol till först. Det känns som att jag borde testa ytterligare en sådan först. För att vara på den säkra sidan…

About these ads

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Åsiktspotpurri

  1. Moa skriver:

    Du borde testa något mer än en Läkerol. Något mer substantiellt (finns ens det ordet?), så att du orkar sitta i bilen i en massa timmar. Annars ska du inte ut och åka.

Kommentarer inaktiverade.