Sex timmars lunch

Man ska inte ha bråttom här. Det har vi förvisso inte heller men fick det bekräftat än en gång. Efter att ha kollat vad som hänt genom att gå igenom flera tidningars sajter och sett en gammal James Bond-film på en tv-kanal var det dags att gå ut och köpa litet presenter till ungarna som dyker upp vid den lunch som var bjudna till.

Shoppingen tog sin tid eftersom det gäller att vara så rättvis som möjligt mot de sex – ja, sju – barnen och barnbarnen (tvåmånaders Omar har dock inga krav på rättvis presentutdelning) i familjen. Vid tretiden var vi på plats eftersom det var sagt så. Men vi var i särklass först innan de övriga kom.

Här är en del av barnen (fråga mig inte vad de heter; jag har fullt sjå att hålla reda på vad de vuxna heter). De stojade runt något alldeles fantastiskt och var inte särskilt dämpade heller vilket min tinnitus fick känna av. Men det var bara att låta dem vara, dock missade jag då och då att någon vuxen pratade med mig. Under själva konversationen fick jag faktiskt från tid till annan anstränga mig ordentligt för att höra vad som sades.

Fadern i familjen talade jag länge med. Mahmoud heter han och han hade bjudit in sig själv till lunchen. Han har ju gift om sig med en tjej som är i hans dotters ålder, men kommer regelbundet på besök för att ha kontakt med sin familj. Jag tyckte det var kul eftersom han snackar bra engelska och har många åsikter.

Det var rent rörande att höra honom tala om valet till parlamentet. Jag tyckte mig se antydan till tårar i hans ögon när han berättade om känslan att för första gången, han är snart 60 år, kunna gå och rösta fritt efter eget omdöme och val. ”Jag trodde aldrig att jag skulle leva så länge att jag skulle få uppleva det. Det var stort”, sa han. Under en period har han arbetat utomlands, bland annat i USA, och där upplevt val och ett demokratiskt samhälle. Han har längtat efter ett sådant i sitt land, det land han älskar. Nu har första steget tagits och det kommer att bli bättre – med tiden, säger han.

Så kom maten på bordet. Kyckling, ris, molokia, okra, makarona bachamel, en smördegshistoria med kött i mitten, två olika soppor, mahchi samt mört fint kött och bröd förstås. Alla trugade och jag stoppade i mig enligt min fars gamla motto: Det magen har det har den. Man vet aldrig när man kan äta nästa gång. (I och för sig hade han också ett annat motto: Ingen krögare ska bli rik på en Theander. Det vill säga – ät! Tilläggas kan att han var trådsmal hela livet.) Behöver jag tillägga att jag blev väldigt mätt och så kommer att vara långt in på morgondagen.

Kaffe i tre omgångar, dricka och fortsatt snackande och skojande gjorde att vi inte kom därifrån förrän sex timmar efter att det vi kommit dit. Men vad gjorde det. Det är en varm och underbart vänlig familj och det är ingen tvekan om att alla ser oss som delar i deras familj. Det känns väldigt bra.

Här är Rehab och Diaa med sina döttrar (som jag fortfarande inte vet namnen på). Diaa´s bror Assem är en rolig man. Det går inte att säga två meningar om någonting förrän han kommer på något roligt i anslutning till det och får alla att skratta hysteriskt. Assem talade om för mig att det faktiskt finns en isbana i Kairo och han vill ta mig dit. Man får hyra skrillor och vi får väl se om det blir tid för det under det här besöket.

Jag tror att jag kommer att glänsa jämfört med många andra, trots att jag inte åkt skridskor på säkert 15 år. Men det är väl som att cykla; har man väl en gång lärt sig så kan man det. Och egyptierna åker inte bra med tanke på vad Assem illustrativt berättade.

 

About these ads

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Sex timmars lunch

  1. Moa skriver:

    Oooh, om du ska åka skridskor, SNÄLLA se till att någon förevigar det! :D

  2. Kachina skriver:

    Talar du arabiska? Jag har en dotter som är doktorand i arabiska och hon har skickat mig lektion ett i distanskursen hon satt ihop, i akt och mening att lära mig arabiska. Vi får se hur det går. Gammal man minns inte glosor så länge, men det är väl bara att börja med alfabetet och se hur det går.

    • Ola skriver:

      Nej, jag talar inte arabiska. Dock lär jag mig allt fler ord undan för undan. Jag gick en kurs, men upplevde den som helt meningslös då mitt mål var att försöka lära mig förstå mer och prata mer. Det är bara praktik som gäller för min del. Som sagt, det går sakta, men det går framåt…
      Lycka till med kursen!

  3. Kachina skriver:

    Du och jag är väl ur samma generation, så troligtvis har du liksom jag läst tyska. Har man väl lärt sig personliga pronomen, dativ och ackusativ, så är det bara att mata på med glosor. Inte alldeles enkelt i den åldern då man inte ens kommer ihåg var man lade bilnycklarna. (Kylskåpet är till 60 % säkraste stället. Är de inte där, blir det problem. Frysen kan även vara tänkbar, men troligtvis ligger de på en plats som är helt otänkbar. :-)

  4. mona stenberg skriver:

    Kachina. Vi har en lokal kändis i Skellefteå som beskrev hur det är när man är pensionär. Man går upp, kokar kaffe, läser tidningen. Sen jett man lete! Skelleftemål – man tillbringar dagen med att leta efter saker. Ola, Ha det trevligt i Kairo. Har hört senaste nytt om att militären får miljarder i bistånd från USA och stänger kontor för människorättsorganisationer, även amerikanska…

Kommentarer inaktiverade.