Norran är sannerligen inte ensam om den negativa utvecklingen. Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten, Piteå-Tidningen, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Länstidningen Östersund, Östersunds-Posten, Sundsvalls Tidning och Dagbladet i Sundsvall – alla minskar de. Haparandabladet som utkommer två gånger i veckan minskar liksom endagarstidningarna Västerbottningen, Nord-Sverige och Härjedalen. Västerbottens Mellanbygd ligger kvar på sin tidigare upplaga. Detta bara sett utifrån tidningssituationen i de fyra Norrlandslänen. Tendensen är densamma över hela landet.

Man kan naturligtvis fråga sig hur i hela friden det kan gå så illa, som det ser ut att gå. Ett argument som ofta framförs är att tidningen är för dyr. Det vägrar jag att tro på. Alltför dyr – i förhållande till vad då? En starköl i veckan à 50 spänn kostar i runda slängar 350 kronor mer per år än vad drygt 300 tidningar hem i brevlådan före klockan 06 kostar. Och vi ska inte tala om vad hockeybiljetterna kostar. Eller något annat heller. Det kostar dig lika mycket att få hem en abonnerad tidning som att skicka ett brev – och då får du själv gå till brevlådan.

Ja, exemplen kan mångfaldigas. Nu för tiden behöver du ju inte heller pynta ett par tusenlappar i december eller januari för helårsprenumerationen. Du kan ta den autogiro. Eller varför inte – om du tycker att du blir skitig om fingrarna av trycksvärtan – prenumerera på pdf-varianten och få tidningen hem i datorn. Den prenumerationen är ännu billigare, eftersom tidningen sparar pappers- och utbärningskostnaden. Den varianten kan du använda dig av också om du värnar miljön (fast jag är inte säker på hur pdf-exemplaren räknas av TS. Jag tar för givet att de finns med i statistiken).

Anledningen till att upplagorna minskar är alltså inte privatekonomiska. Sedan 2006 har folk fått mer pengar i plånböckerna dessutom. Mer är de minskade upplagorna, enligt min åsikt, en följd av direktörernas iver att bli stora och större. Denna hybris började när Centern sålde ut sitt tidningsinnehav och redan stora tidningar köpte på sig nya titlar. Kostnaden för de nya titlarna skulle betalas genom så kallade samordningsvinster vilket i ett grovt och överskådligt resonemang resulterade i mallad redigering, snålare redaktionellt utrymme, mer inköpt och centralt producerat material, färre journalister och sämre bevakning av sådant som händer i bygden. Journalisterna skulle bli multijournalister, bevars vilket lokalredaktörer i alla tider varit utan att få någon uppskattning för det.

Denna utveckling har resulterat i en journalistisk utarmning som gjort produkterna ointressanta. Vilket, tycker jag, också visas av att när TS mäter webbtidningarnas besök så har väldigt många tidningar också där negativa trender.

Så blir det när tidningshusen sparar för att kunna betala kostnaderna för att bli större. Direktörerna och styrelserna ser bara på vinsten och blir halvtokiga när uppsatta mål inte nås. Och de fortfarande fristående tidningarna som inte ingår i några storkoncerner, som Norran och VK, följer bantningstrenderna för att hålla vinsterna på skrytnivå.

Ja, nu ska jag inte skriva mer om detta. För jag känner att jag håller på att bli förbannad. Nu får kvällen ägnas åt andra och positiva tankar.

Regeringen har sänkt arbetsgivaravgiften för unga under 26 år, antalet yrkesförberedande linjer på gymnasiet har ökat och möjligheter har öppnats för lärlingsutbildning. Ingenting tycks hjälpa.

Det finns många teorier om vad den höga ungdomsarbetslösheten beror på. Skolan har inte förmått att ge ungdomarna tillräckligt god utbildning är en förklaring. De äldre klamrar sig fast på arbetsmarknaden och lämnar inte plats för de yngre, är en annan förklaring. Och så finns det många, många fler. Alla förklaringar är giltiga i viss mån, men som så ofta är fallet finns det inte ett svar på hur problemet kan lösas. Mycket måste göras samtidigt.

I dag används begreppet volontär när en person ger sig ut i frivilligarbete av biståndskaraktär i andra länder. Begreppet användes också på ett annat sätt förr i tiden.

När jag hade pluggat färdigt i Uppsala och skulle ut på arbetsmarknaden blev mitt första arbete ett volontärsjobb på FLT (Förenade landsortstidningar) i Stockholm. Studierna som sådana var nog bra, men själva grunden i det journalistiska hantverket saknades. Det fick jag lära mig som volontär. Ersättningen var halva begynnelselönen. Billigt för arbetsgivaren naturligtvis eftersom handledningen tog viss tid (i och för sig bara genom att redaktionschefen nästan utan att titta på mina alster konstaterade att jag måste skriva om texten) och därmed kostade pengar. Men bra för mig.

I dag kryllar det av olika former av så kallade sysselsättningar. Det är praktikjobb och projekt och fas-3-kneg och instegsjobb och jag vet inte allt. De allra flesta av dessa sysselsättningar betalas av det allmänna, vilket naturligtvis får till följd att tusentals och åter tusentals personer är ute på arbetsmarknaden till ingen eller ringa kostnad för arbetsgivaren och där gör insatser som annars skulle utföras av ordinarie personal.

Inte sällan är handledningen halvdan eller obefintlig eftersom det hela tiden kommer nya praktikanter. De avlöser varandra efter en eller ett par månader. Ofta finns det flera praktikanter på samma arbetsplats med ungefär samma uppgifter.

Det här är av ondo. Bättre vore med ett ”fastare” system där arbetsgivaren faktiskt måste betala hela lönen (även om det är halva begynnelselönen). Motivationen att göra bättre ifrån sig ökar både för den enskilde personen som får chansen att vara på en arbetsplats i mer än en månad eller två och för arbetsgivaren som ges ett intresse av att förbättra handledningen.

Ja, det ovan nämnda är bara en tanke. Men kanske en tanke som kan utvecklas till gagn för åtminstone några individer. Det så kallade traineesystemet är ju litet mer avancerat.

Ämnet för dagen och toppkonferensen var hur världen ska komma till rätta med den bedrövliga utvecklingen i Somalia. I och för sig tas steg mot en framtid som är tryggare för invånarna och det kan också skönjas en utveckling som lämnar stamtänkandet. Två decennier har varit fyllda med inbördeskrig och en miljon människor uppskattas ha mött döden under dessa strider. Fattigdomen är utbredd och den har i sin tur legat till grund för piratverksamheten. Det är den som på något sätt måste stoppas, menar man nu.

Försök har gjorts tidigare och försök att stoppa dem pågår. Men gång på gång lyckas piraterna kapa något fartyg med besättning som rederierna sedan får betala väldigt stora pengar för att få tillbaka. Piratverksamheten har dessutom utvidgats och det har hänt att fartyg som ända bortåt Indien har kapats av somaliska pirater. Ingen seglar säkert i de stora vattnen kring Afrikas horn.

Det är självklart väldigt bra om världssamfundet, även om det sker i litet lösa former som dagens konferens, ökar uppmärksamheten på vad som händer i Somalia och försöker hitta vägar som i kombination med varandra minskar fattigdomen och motsättningarna i landet och i görligaste mån eliminerar piratverksamheten.

Men det som ett antal toppledare nu har pratat om är än så länge bara – prat. Det som krävs är att man också praktiskt gör något av de förslag som exempelvis David Cameron presenterade. Hur det ska ske och när det ska ske, säger referatet från mötet ingenting om, vilket är litet sorgligt eftersom Somalia – utan pågående projekt med starkt stöd från flera länder – riskerar att glömmas bort så snart intresset riktas mot ett annat land i kris. Som Syrien.

Där har det visat sig att den massiva granatbeskjutningen av Idlib i går var resultatet av att en befälhavare i den syriska armén skulle hämnas på sin brors död (brodern dödades i strider med den syriska fria armén). ”1000 döda är priset för min brors död”, sade befälhavaren enligt källor till Aljazeera. Det skulle kunna förklara det plötsliga och häftiga angreppet mot staden.

Angreppen mot Homs fortsätter oförtrutet och nu har även massiva attacker börjat riktas mot grannstaden Hamaa. I Damaskus och i Aleppo demonstrerades mot president Assad. Och Frankrike rasar över situationen och nu också orsakat åtminstone två journalisters död och flera skadade journalister. Frankrike kräver eld upphör under några timmar för att kunna komma in i Homs för att hämta de franska journalisterna och för att få in humanitär hjälp till den ofattbart hårt drabbade befolkningen.

Svaret från Assadregimen är fortsatta massiva attacker…

När det drar ihop sig till ekonomisk debatt i riksdagen kommer Fredrik Olovsson att få svara för de socialdemokratiska åsikterna. Han blir gruppledare i finansutskottet. Jennie Nilsson blir näringspolitisk talesperson.

De enda två ”kända” namnen som får plats i den nya S-toppen är Mikael Damberg, som blir ny gruppledare för partiet i riksdagen och Ibrahim Baylan som blir skolpolitisk talesperson. ”Ibbe” utnämndes ju inte så litet överraskande av den dåvarande statsministern Göran Persson till skolminister och som sådan skötte sig Ibrahim bra. Hur han fungerade som partisekreterare under Mona Sahlin har jag inte någon uppfattning om, men klart torde vara att han mognat som politiker och uppträder både verserat och eftertänksamt.

Den nya gruppsekreteraren i riksdagen blir Emma Lennartsson som nu är chefekonom på Kommunal.

Jag tror faktiskt att det är till fördel för Socialdemokraterna att såväl partiordförande Löfven själv som hans ekonomiskpolitiske talesman Magdalena Andersson inte sitter i riksdagen. Det är förstås en nackdel när det drar ihop sig till viktiga debatter, men i ett övergripande perspektiv kommer fördelen att väga tyngre; fördelen av att inte vara ”uttjatad” när valrörelsen väl drar igång inför valen 2014. Nyfikenheten på Löfven kommer att vara stor långt in i valrörelsen då hans arenor främst blir, och enbart blir, partiledaredebatterna som TV anordnar. Samt framträdanden i ett och annat intervjuprogram, typ SVT:s Agenda.

Alliansen får se upp och framför allt Moderaterna skulle nog vinna på att tona ned sin självsäkerhet. Men det senare ger sig nog med automatik långt innan valrörelsen börjar. Moderaterna lade ju efter valet 2010 sig till med ytterligare platser i regeringen och dominerar den stort. När opinionsvinden vänder blir det också Moderaterna som får ta emot den största kritiken, men jag har en känsla av det är partiet inte riktigt berett på. Självbilden bländar dem fortfarande.

Uppställningen från medierna var stor förstås när en stolt och rörd pappa gjorde entré i någon form av samlingssal på Karolinska i Stockholm. Själv blev jag mest imponerad av att mediehusen lyckats få ut så många reportrar och fotografer så tidigt på morgonen. När ryktet började gå att Victoria åkt in på sjukhuset så började samtidigt mediebelägringen av sjukhuset där ett rum väntat på det kungliga paret under två veckor.

Det som nu händer är förstås att det kommer att skrivas väldigt mycket om nytillskottet i den kungliga familjen. Nogsamt kommer det att rapporteras om vilka andra kungahus som skickar gratulationstelegram och helt säkert kommer delar av det svenska folket att skicka sina gåvor till föräldrarna och det nya barnet.

Den nyrojalistiska yran kommer självklart också att resultera i en debatt om monarkin ska avskaffas eller få vara kvar. I och för sig kan vi vara utan kungahuset, men å andra sidan gör det heller ingen skada. Helt säkert kommer kungahuset att bli mindre ifrågasatt när kungen, vars både bekräftade och obekräftade nattliga äventyr fått kungahuset att gunga, abdikerat eller dött.

Privilegierna som medlemmarna i kungahuset åtnjuter är förstås störande för många. Å andra sidan må dessa privilegier faktiskt sättas i relation till de nackdelar som också finns. Det måste vara påfrestande att ständigt vara påpassad och att aldrig någonsin kunna känna sig säker på att njuta friheten att vara privat.

Den flicka som nu är född har framtiden säkrad och även om det nog dröjer 40–50 år innan hon får börja jobba på riktigt, så kommer hon inte att vara sysslolös till dess. Men den säkerheten och tryggheten till trots innebär inte per automatik att flickebarnet kommer att vara lyckligt i alla sina dagar. Utanpåverket i alla dess olika former är sannerligen inte någon garanti för lycka och hälsa.

Enligt vad som uppgivits i SVT:s Aktuellt är ambitionen att regeringen ska kunna presentera förslag om denna lägstanivå redan till hösten. Tanken är att denna lägstabemanning hela tiden ska utgå från de personer som finns på boendet och vilka behov de har som ska klaras av. Utifrån detta beräknas personalstyrkan.

Ambitionen är rätt och riktig. Men det är redan nu läge att varna för misstag som kan göras. Personal kostar pengar och inte sällan pengar som inte kommunerna har tillräckligt mycket.

Jag ser omedelbart en risk för att den behovsprövning som ska göras av de äldre och handikappade och som ska ligga till grund för bemanningen kommer att bli alltför restriktiv i ekonomiskt hårt pressade kommuner. Samtidigt eller i anslutning till detta arbete måste alltså en norm på något sätt arbetas fram som gör klart hur olika behov ska bedömas. Vilket i sin tur i den praktiska verkligheten kommer att skapa en ny administration och byråkrati (vilket inte är önskvärt).

Det som först måste ske är det senare. Och det är väldigt svårt att skapa en sådan någorlunda trygg och rättssäker bedömningsnorm av vilka grundläggande behov som individerna har. Om en äldre person eller hans/hennes anhöriga hävdar att han/hon har ett speciellt behov för att må så bra som möjligt – hur ska det behovet bedömas om det inte delas av särskilt många andra? Hur stor hänsyn kommer att tas till individerna?

Det får ju absolut inte bli så att vi i framtiden i de särskilda boendena bara gör vissa centralt formulerade och beslutade sysslor och utifrån dessa minimianställer en stab av personal som bara utför dessa arbeten.

Jag applåderar ambitionen men i slutändan blir det som kommer fram i form av ett förslag som alla partier ställer sig bakom något som innebär att – tror jag – tusentals och åter tusentals äldre människor och deras anhöriga upplever som orättvist, alltför byråkratiskt och centralstyrt utan hänsyn till de enskilda individerna och deras rätt att leva gott så länge som det bara är möjligt. Ända in i livets slutskede.

Den snabbt ökande andelen äldre kommer att skapa många bekymmer i samhället i form av kostnader och personalrekrytering. Bara i kväll diskuterades i SVT:s Aktuellt hur mycket frivilliginsatser som ska ”tillåtas” i förhållande till de behov som de äldre har; behov som inte i dag kan tillfredsställas genom den ordinarie personalen.

Det är bra att politikerna har börjat fundera på hur dessa frågor ska lösas och att de är villiga att lägga en grund för framtiden. Det jag är rädd för att de på något sätt börjar i fel ände där individen och individens behov i praktiken inte betyder ett smack.

Dessa siffror och denna utveckling kommer självklart att orsaka debatt. En ilsken debatt från oppositionens sida och en försvarsinriktad sådan från alliansen. För så är det faktiskt att alliansen i sitt valmanifest sagt sig vilja verka för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Ett förslag har presenterats och förkastats och ett nytt förslag är på gång till nästa år någon gång.

Mot den bakgrunden är det inte så litet intressant vad statsminister Fredrik Reinfeldt säger. Nämligen att han är tveksam till en försäkring som alla ska betala till, men få kan få ersättning från vid arbetslöshet och ännu färre då få en ersättning som i någon mån ersätter den förlorade lönen.

Jodå, det är ingen tvekan om att dilemmat finns. Men så är det också med andra försäkringar; alla bidrar till sjukförsäkringen även om man inte blir sjuk, alla bidrar till föräldraförsäkringen och barnbidraget även om man inte blir förälder och så vidare.

När det gäller gäller en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle den kunna betalas exempelvis på följande sätt. Regeringen har genomfört fyra steg i det så kallade jobbskatteavdraget. Det är, enligt min mening, två steg för mycket (det hade varit bättre om det utrymmet i stället hade lagts på att göra det billigare att anställa genom generellt sett sänkta arbetsgivaravgifter).

Men genom att höja skatten motsvarande de två sista stegen i jobbskatteavdraget för alla som arbetar heltid (mindre för de som halv- eller deltid) så är det de arbetande som betalar för sin arbetslöshetsförsäkring. Och det utan att de märker det. Förlorar de arbetet så får de en ersättning som inte belastas av betalning till denna försäkring. När de får jobb igen är de från första löningen med och betalar.

Ja, det är bara en tanke. Men en tanke väl värd att ta vara på. Tycker jag.

På väg tillbaka passerade jag Norran och pratade med några tidigare arbetskamrater helt kort. Det var trevligt. Apropå Norran så skrev jag faktiskt i dag för ett år sedan, när jag kommenterade den remarkabla uppsägningen av åsiktsredaktören Tobias Ljungvall, att det nu gäller för ”Anette Novak att hålla i hatten”. Jag drog slutsatsen av den strategi som gäller under tidningsledningen att ”Novak får också gå”.

Mina förutsägelser besannades eftersom beskedet kom i höstas att Anette Novak skulle sluta vid årsskiftet – utan att ha något annat jobb att gå till. Nu har hon flyttat från stan, men tjänade i alla fall en miljon när hon sålde sitt hus på Norrböle.

Nu är det eminente Lars Andersson som ansvarar för tidningen och det gör han bra. Det är inte bara jag utan flera som jag talat med som nu kunnat notera att tidningen är mer läsvärd än det varit på många år. Arbetsglädjen på redaktionen har kommit tillbaka, vilket är positivt så länge det varar. Om tidningsledningen är klok permanentar den Lars Andersson som chefredaktör och ansvarig utgivare. Det skulle resultera i ökat läsvärde och fler prenumeranter.

Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om tidningsledningen i form av vd Anders Westermark vill ha någon annan lösning och då med en chefredaktör som är lättare att styra än Lars Andersson. Vi får väl se vad som händer.

Efter denna utvikning kan jag berätta att jag gick förbi blodcentralen. Det känns i hela kroppen att det var dags att göra det. Egentligen skulle jag ha gjort det i början av januari, men eftersom det måste gå en månad efter hemkomsten från Egypten så var det inte dags förrän nu.

Dock hade jag inte fått någon kallelse, varför jag stack in huvudet och frågade om de glömt bort mig. Det hade de inte gjort och jag fick lämna på en gång, vilket jag uppskattade mycket. Nu känner jag mig som folk igen när jag är tappad på litet blod, som garanterat kommer väl till pass för någon annan. Det känns bra på alla sätt.

Jag återkommer framåt eftermiddagen med någon kommentar till någonting. Precis som jag brukar. Till dess ska jag titta på det lilla snöfallet.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterar ursäkten – för tillfället. Före den första mars är det tänkt att socialförsäkringsminister Kristersson ska presentera en skrivelse där han preciserar hur regeringen ska gå vidare med frågan. Det är en sak. Men en helt annan är att Kristersson även i samband med sin presskonferens klart uttrycker att han inte vill ha tillbaka den gamla formuleringen – som ju faktiskt en majoritet i riksdagen har beslutat. Kristersson fortsätter därmed att obstruera riksdagen, vilket jag tycker är precis lika upprörande som jag tyckte i mitt tidigare inlägg i dag.

– – –

Jag ser också att Victor Lindbom på dn.se har skrivit en kort artikel om att Iran nu – i det upptrappade ordkriget – kan tänkas attackera sina fiender i ”förebyggande syfte”. Detta om Iran upplever hot om att bli attackerade.

Den ständigt stigande spänningen mellan Iran och dess omgivning är synnerligen olycklig.  Det har visat sig genom historiens lopp att ordkrig kan trappas så till den milda grad att endera parten till slut skjuter första skottet eller missilen. Jag hoppas innerligt att det inte ”smäller” i området, men det ser onekligen dystert ut med fortsatt intensivt och allt värre ordkrig samtidigt som mobilisering sker från båda sidor.

– – –

Fortsatt krig mot civilbefolkningen bedriver i alla fall Assad-regimen i Syrien. I dag har, enligt Aljazeera, mer än 100 personer dödats i granatattacker mot bostadshus i Homs – där den hårda beskjutningen och attacken nu pågått i tre veckor – och Idlib.

– – –

Och så hörde jag att Lotteriinspektionen räknat ut att svenska folket spelade för minst 42 miljarder kronor förra året. Det gäller spelet på i Sverige godkända spelformer och sajter. Ytterligare ett antal miljarder spelades  förmodligen bort på sajter och sätt som inte är godkända.

42 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar. Jag får väl personligen vara tacksam för att jag vann 19 kronor i förra veckan. Insatsen – på alla mina stående rader (jag har bara sådana som konstruerades för decennier sedan – är 159 spänn varje vecka. Hittills har jag förstås inte varit i närheten av att få tillbaka insatsen. Jo, någon vecka under alla år har det väl hänt att jag vunnit några kronor mer än jag satsat, men i det långa loppet har landets finansministrar bara haft glädje av mina skattade satsade pengar.

Men aldrig har jag hört någon finansminister vara tacksam för det…

– – –

På grund av sjukdomar blev damgruppens i Sunnanå SS möte i dag kraftigt decimerat. Det var bara Per-Owen Burström, Inger Arnesson och jag. Men nog tycker jag att vi kom fram till en hel del i alla fall. Vad? Ja, det blir märkbart så småningom för alla som är intresserade av stadens enda elitlag i fotboll och dess starka satsning på att åter ta klivet upp i högsta divisionen till nästa år.

Semlor blev det i alla fall. På ett sätt är jag glad över att den säsongen är över. Jag har nämligen svårt att äta dem utan att få grädde i mustaschen. Tekniken att försiktigt ta av hatten på semlan och sedan slicka av grädden utan att den fastnar i hårbeklädnaden ser kanske udda ut när man äter semlor tillsammans med andra. Men den fungerar för mig och det får övriga finna sig i. Jag har dessutom i år förstått att min vita mustasch inte kan ”gömma” grädden som inte letar sig in i munnen.

Jo, det är ett litet, faktiskt pyttelitet, bekymmer som det egentligen inte förtjänar att ordas om. Varför jag slutar nu.

Nåväl, nu har jag avslutat den delen av dagen och annat står på göralistan. Men först några ord om den misstroendeförklaring som de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har öppnat för (dn.se). Partierna är jättesura, med all rätt, på socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M).

Riksdagen har nämligen vid två tillfällen fattat beslut om att återgå till de gamla reglerna i sjukförsäkringen om hur arbetsförmågan ska prövas efter 180 dagars sjukskrivning. Så sent som i torsdags, efter socialförsäkringsutskottets möte i riksdagen, sade minister Kristersson att det inte vore ansvarsfullt att gå tillbaka till ett gammalt begrepp som har samma problem som dagens.

Ulf Kristersson tänker alltså inte följa riksdagens beslut. Det är i sanning anmärkningsvärt eftersom det i slutändan är riksdagen som bestämmer. Det har hänt åtskilliga gånger tidigare under olika regeringar att regeringen försökt att på olika sätt försena genomförandet av det som riksdagen har bestämt. Men det är väldigt ovanligt att en minister öppet säger att han inte tänker följa beslutet som riksdagen har tagit.

De rödgröna och Sverigedemokraterna har ännu inte tagit något formellt beslut om att begära misstroendeförklaring mot Kristersson. Men det ligger i luften och det skulle onekligen vara bra om så skedde. Det skulle tvinga statsminister Fredrik Reinfeldt att ge sin anonyme minister sparken, vilket inte vore mer än rätt, eftersom Kristerssons agerande är såväl arrogant som utmanande mot både grundlagen och vårt demokratiska system.

– – –

Och med detta sagt rusar jag vidare i vardagen. I kväll väntar ett möte med Sunnanås damgrupp. Om vi inte i den gruppen får något annat att bita i, så misstänker jag att vi i alla fall får sätta tänderna i varsin semla. Vilket blir sista gången för det här året.