Som en semesterdag

Att inte behöva sätta sig i bilen och åka till Umeå – i princip för första gången på fem veckor – kändes som semester. Visserligen har jag jobbat genom att skriva en text. Men jag har kunnat läsa Dagens Nyheter och Norran i lugn och ro, lösa korsordet i den förstnämnda avisan. Jag har spenderat tid i tvättstugan och jag har varit iväg till en vän som fyller år och sagt grattis till honom. Direkt i morse blev läget en smula akut eftersom det blev mörkt när vi tände lamporna i halva lägenheten. En propp gick och självklart hade vi inte några proppar i reserv.

Ute har det snöblandade regnet övergått i duggregn och sakta har snön, som lyste upp i mörkret, försvunnit. Nu ska det bli ganska varmt över helgen och en bit in i nästa vecka. Det är väl bara att hänga med i det och jag tycker förstås att det är skönt eftersom det är plusgrader. Å andra sidan vore det inte heller fel med ett par minusgrader och fem.sex centimeters snö heller. Om det bara fortsatte att vara så precis hela vintern. Men strunt i det. Månader ligger framför oss när jag dagligen kan klaga på vädret…

Ute i stora världen ser jag att den ryske presidenten Vladimir Putin har talat. Han säger att allt är USA:s fel och att det är ett grundlöst påstående att Ryssland kränker sina grannars suveränitet. Jo, jo. Det är ju inte helt ovanligt att nationers ledare – inte minst de som strävar efter diktatorisk kontroll av landet – har en tendens att inte riktigt förstå konsekvenserna av sitt eget handlande. När Ryssland annekterade Krim i våras och när Ryssland aktivt stört Ukraina i landets östra delar där nu ett lågintensivt krig råder, så heter i det i hela världen att Ryssland kränker ett annat lands territorium och därmed dess suveränitet. Men så heter det inte i Ryssland. Där är det USA:s fel.

Logiken kan se lite olika ut. Det är helt tydligt. Men nu ska jag inte fördjupa mig i någonting annat än möjligtvis TV-soffan. Ha det gott, alla människor!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Budget och slut i Umeå

I morse åkte jag först till Stigs konditori för att köpa en tårta. Sedan åkte jag till Umeå. Det var dags för den 23:e och sista strålningen och innan jag gick in till den presentade jag den härliga och roliga personalen vid ”behandlingsapparat 1” tårtan. Jag kan tänka mig att de behöver lite uppskattning och att de kanske inte får det av alla. Visst fanken har de ställt till det för mig, men de har gjort det med gott humör och då är det bara att bjuda tillbaka. Biverkningar blir det ju av det mesta här i livet.

Faktiskt passade jag på att köra en minimal mannekänguppvisning för dem. I just mitt fall får man ju gå in till strålningsmaskinen i kallingarna. Och dagen till ära hade jag tagit de som dottern köpte åt mig i florens. De har motiv fram och bak på just den del som omfattar Michelangelos staty av David och dess mitt med de ädla delarna på rätt plats. Jag tror att det uppskattades. Eftersom jag en gång för sisådär 62 år sedan gick mannekäng (tillsammans med bland andra Anita Ekberg och Gunilla Pontén) för Hedbergs ekipering i Karlskrona visste jag hur man skulle göra. Så jag gjorde en liten piruett där på golvet så att personalen fick se ”David” både framifrån och bakifrån.

Det är skönt att det är över, vilket jag innerligt hoppas att det är. Det har ju på de senaste fem veckorna blivit nästan 700 mil och hela tiden mellan Skellefteå och Umeå. Men hellre tiden i bilen än ännu längre tid på bussar för att inte tala om en nästa evig tid på patienthotellet Björken.

I Umeå passade jag även på att hälsa på en tidigare arbetskamrat på Västerbottens-Kuriren, Berit Bylund och hennes man Sven Olov. Jisses – det var minsann åratal sedan vi senast sågs (jag slutade på VK 1989) men under senare tid har vi haft en del kontakt vid Facebook. Det var verkligen kul och givande att hälsa på dem och i lugn och ro sitta och prata om vad som varit och vad som är.

Den stora inrikespolitiska händelsen i dag var självklart att regeringen presenterade sitt budgetförslag. Den efterföljande debatten i riksdagen tyckte jag var kul att lyssna på eftersom alla partier utom Vänsterpartiet hade nya ekonomisk-politiska talespersoner. Finansministern Magdalena Andersson är ju också ny (hon har inte tidigare haft en riksdagsplats). Vänsterpartiets Ulla Andersson har ju varit partiets talesperson i ekonomiska frågor. I övrigt var det nya ansikten och nya stämmor. Det var skojigt att lyssna på.

Innehållet i budgeten har jag naturligtvis inte studerat i detalj själv, utan fått mig till livs via olika medier. Det är helt klart att regeringen med Vänsterpartiets hjälp satsar på den offentliga välfärden. Ersättningar till sjuka och arbetslösa räknas upp och skatter höjs. Den halverade arbetsgivaravgiften för ungdomar (upp till 26 år) tas bort och det blir dyrare för arbetsgivare att ha personer äldre än 65 år anställda (ja, det blir en löneskatt också för äldre som kör verksamhet i egen firma med 8,5 procent).

Just detta att göra det dyrare att anställa unga och äldre tror jag kommer att verka hämmande på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna har ju talat om ungdomar i stället ska få så kallade traineejobb i offentliga sektorn och på det sättet få in en fot på arbetsmarknaden. Nu blir antalet traineejobb inte alls så många som aviserats och då tror jag att regeringens tänkande havererar när det landar i verkligheten.

Men vi får se. Det är ju faktiskt inte ens säkert att budgetförslaget går igenom i riksdagen. Så sent som i går fick ju statsminister Stefan Löfven bakläxa av EU-nämnden när det gäller vilken linje som Sverige skulle inta i EU:s toppmöte om klimatpolitiken. Det hela slutade med att Löfven i dag måste föra fram den linje som allianspartierna har bestämt sig för.

Att leda en minoritetsregering är inte lätt och blir definitivt inte lättare om stödet inte räcker till majoritet ens om man förlitar sig på de trogna, men nu lite tuffare, vapendragarna i Vänsterpartiet.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Steg mot förverkligande

I morgon kommer regeringen att presentera sitt förslag till budget. En del har redan läckt, förstås. Som att det i morgon någonstans i budgeten ska finnas något om att Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå ska byggas. Det är ju ett väldigt välkommet besked. Vi här uppe i landet och mitt emellan Umeå och Luleå – i Skellefteå – har väntat länge på ett besked om att den bansträckningen ska bli verklighet.

Nu ska det tydligen bli så. Eftersom det var Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt som presenterade nyheten i förmiddags eller om det var i morse och att han gjorde det i Umeå får man väl anta att det är något som Vänsterpartiet drivit igenom i budgetförhandlingarna med regeringen.

Den stora frågan är dock vad som egentligen kommer att hända. Och när det kommer att hända. Om jag förstod uttalandet från infrastrukturminister Anna Johansson (S) rätt, så kommer det att dröja kanske fram till 2018 innan Norrbotniabanan hamnar i den långsiktiga infrastrukturplanen över vad som händer de därifrån kommande tio åren. Så vad som kan förväntas under åren fram till dess är att det byggs en järnväg norrut från Umeå till den stora sopstationen Dåva, sju-åtta kilometer från Umeå Central. Och att detta blir första etappen av Norrbotniabanan.

Må så vara. Infrastrukturprojekt är långsiktiga och det är fantastiskt mycket arbete med att anlägga en järnväg, vilket självklart tar tid. Men säg att bygget fortsätter från Dåva inom fyra-fem år – ja, då är jag nöjd. För då kanske vi har den saknade länken i Botniska korridoren klar till 2025-2027 någon gång och då finns det ju en rimlig chans att jag får uppleva den.

Norrbotniabanan är oerhört viktig för Sverige och för att godstransporterna ska fungera bra. Som jag ser det är det framför allt för godset som järnvägen ska byggas och sedan blir det en bonus att persontågen också kan fara fram på rälsen och underlätta pendling mellan Umeå och Luleå samt att få en snabb tågförbindelse både ner mot Stockholm och upp emot Haparanda.

Kikar jag i backspegeln blir jag sur över hur alliansregeringen försatte flera chanser att dra igång bygget av Norrbotniabanan. Trots finansieringslöften från EU nobbade alliansen bansträckningen till förmån för persontrafiksträckor i mellersta och södra Sverige. Det ”fjäsket” för väljarna där gav inte precis den utdelning som regeringen och då främst Moderaterna hade hoppats på.

Nej, nog om detta och den – som jag ser det – stora nyheten för vår del. I dag har jag jobbat och farit till Umeå. Och i morgon blir det sista resan dit för behandling. Sista gången någonsin hoppas jag.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Smarta fåglar och annat

Jag kan inte låta bli att fascineras av fåglar. Kråkfåglar är smarta. Skatan är en kråkfågel om jag snappat allt rätt. Jag skriver att de är smarta, eftersom jag inte tror att man kan kalla dem intelligenta. Ja, strunt detsamma vad man kallar det. Helt klart kan de räkna ut olika saker.

I går när jag körde till Umeå var det ett par hundra meter från den stora inledande rondellen vid Umeå ett djur som blivit påkört och dödat. Inte särskilt stort och jag hann inte se vad det var. Det jag lade märke till var att det var sex-sju skator där som kalasade på liket. Men det var en stressig måltid. När jag kom var de tvungen att flytta på sig och när jag passerat såg jag i backspegeln att de kom ut på vägen igen för att flyga bort när bilen bakom mig närmade sig deras lunch.

Det är ju inte nyttigt att vara stressad och käka. Jag vet inte om det var skälet till vad som hänt det senaste dygnet. För i dag på förmiddagen så hade uppenbarligen skatorna gemensamt på något sätt flyttat sin mat en halvmeter utanför vägbanan. Där var de idag, såg jag. Inte fullt så många. Kanske bara fyra-fem, men där satt de i lugn och ro. Jag är övertygad om att de gemensamt kommit på att det inte var särskilt nyttigt för dem att käka mitt i trafiken och bestämt sig för att göra något åt det. För jag tror inte att Trafikverket eller någon enskild bilist har stannat för att flytta på djuret så att skatorna skulle få en stillsammare och tryggare tillvaro.

Ja, det är bara en detalj i tillvaron som jag råkade lägga märke till. Och nu är det bara två resor kvar, vilket jag ser fram emot än mer, än jag i går såg fram emot att det var tre kvar. Om ni förstår vad jag menar.

Bland nyheterna har jag förstått att Oscar Pistorius, ”blade runner”, nu har fått sin dom. Fem års fängelse blev det för ”klandervärt mord” som det heter i Sydafrika. Det motsvarar väl dråp eller vållande till annans död här i Sverige. Vad Pistorius gjorde vet kanske de allra flesta; han sköt ihjäl sin fästmö när han avlossade fyra skott mot toalettdörren. Dit, till toaletten, hade fästmön tydligen tagit sin tillflykt efter ett gräl och Pistorius sköt mot dörren i tron att det var en inbrottstjuv där. Jo, jo…

Eländet inom medierna fortsätter. Sedan tidigare har det aviserats att Expresskoncernen i Göteborg och Malmö ska ta bort sina ledar- och kulturskribenter. Tio tjänster. Förödande. I dag kom beskedet att ytterligare drygt 50 tjänster ska bort vara 40 på redaktionen i Stockholm. Bland annat ska alla fasta fotograf och bildredaktörstjänster bort och sju tjänster på sportredaktionen. Jag gillar verkligen inte utvecklingen, även om mina känslor för ”kvällspressen” väl aldrig varit så där väldigt varma. Men Expressen hade en gång i världen en samhällsgranskande ambition som försvann efter det att Bo Strömstedt slutat som chefredaktör 1991. I alla fall som jag uppfattat det.

Vad som händer nu på och med tidningen är osett. Frilansmaterial när det gäller foto och förlitande på att allmänheten plåtar med sina telefoner – det är väl strategin för att vara på plats när något händer. Vilket självklart försämrar den eventuella kvalitet som finns på tidningen i dag.

Med facit i hand är jag oerhört glad och tacksam över att jag har haft turen att vara verksam i branschen när jag var det. Det var ett roligt, härligt, givande och kreativt yrkesliv som bjöd toppar och dalar, men som var kul och intressant precis varje dag i mer än 37 år. Fortfarande är det så kul att jobba och jag är glad och tacksam för att jag kan och får frilansa en smula.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Jakten på något fortsätter

Fortfarande är det väl lite mer snö än vatten i nederbörden. Som de var under natten och som det varit under dagen. Jag trodde att det skulle bli snöslaskigt och halvt besvärligt ner mot Umeå i dag. Men i Bureå tog vintern slut och det blev bara regn. Samma på tillbakavägen – fast då började vintern i Bureå. Nu såg jag på vädret att det blir varmare framåt helgen, men nu har vi smakat på vintern och snart kommer den på riktigt.

Jakten på det som finns under vattnet i Stockholms skärgård går vidare. Enligt samstämmiga rapporter har jakten flyttat söderut till de farvatten som jag en gång kände till (när jag jobbade i Nynäshamn). Öarnas och fjärdarnas namn klingar bekant.

Militären tar ju det här på allra största allvar. Det är helt tydligt. Och då är det någonting i vattnet. Det skulle vara väldigt intressant att få veta vad det är och vilket land som skickat in föremålet i skärgården. Det är förstås Ryssland. Det finns inte någon annan nation runt Östersjön som skulle bete sig så som nu sker. Allt mummel om att man inte kan nationsbestämma något som man inte med säkerhet ens vet existerar tycker jag bara är fånigt. Ryssland har så många gånger under senare tid visat att det har offensiva ambitioner i Östersjön.

Det finns ju teorier om varför Ryssland skickar in en ubåt nu. En sådan teori är att den ryska ledningen – politiska och/eller militära – vill testa den nya regeringen för att se hur den agerar och vad den säger. En annan teori säger att det är ett långsiktigt arbete som Ryssland bedriver genom att kartlägga farleder och andra förhållanden, utifall kriget kommer någon gång.

Jag har också hört andra teorier som är rent inhemska. Att militären satt igång det här av egen kraft i akt och mening att redan i budgeten som presenteras senare i veckan få någon miljard mer. För nog är det dags att börja rusta upp igen med tanke på hur Ryssland agerar. Den svenska demilitariseringen har varit snabb och gått långt. Sett i ett nationellt perspektiv har den gått för långt.

Apropå det så har jag under mina resor till och från Umeå många gånger under de senaste veckorna sett hur militärtransporter går söderut. Senast i dag var det tunga stridsvagnar som kördes söderut och vän av ordning kan fråga sig om det är något som Sverige ska sätta in mot ryssen i Stockholms södra skärgård – i brist på annat…

Nej, det är nog någon annan förflyttning av något slag. Stridsvagnar har också tidigare körts söderut och en gång låg jag och körde om lastbilar som var lastade med militära brandfordon som är stationerade på militära flygplatser. Jag kan tro att de som jag körde förbi kan ha varit utplacerade på Vidsel eller någon annan flygplats under en tid och nu skulle tillbaka. Eller något sådant. Vad vet jag.

Jo, inte mycket mer än att det i morgon blir en ny resa och att det nu bara är tre kvar. Det ska bli skönt när de är över.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Fyraårsdagen

I dag fyller min blogg fyra år. Det tycker jag är häftigt. Jag har kikat på statistiken lite och kan konstatera att det här är mitt 2 903:e inlägg, att antalet kommentarer är drygt 1 500, att inläggen har visats 296 343 gånger och att bloggen har besökts från 111 länder (varav naturligtvis någon eller några har hamnat på den av misstag…). Jag tycker att det är ganska kul. Och gratulerar mig själv till åtminstone uthålligheten att randa något i stort sett varje dag.

Denna dystra dag – dyster för att första snön har kommit (i och för sig finns det väl annat att vara dyster över också, men det struntar jag i) – har inte mycket hänt. Men ute i den nu helt avlövade rönnen har det varit aktivitet.

DSC01168

Fåglarna gillar de frostnupna och kalla rönnbären och kalasar gärna på de nyttiga bären.

DSC01165

Talgoxarna tar uppenbarligen inte bara fimpar…

DSC01144

Och så en präktig domherre.

Ja, så har det varit. Fågelskådning och slapphet. Tidningsläsning på papper och skärm. I kväll blir det programmet med amerikaner som kommer till Sverige för att hitta sina rötter som får min uppmärksamhet.

Och så ska jag förbereda mig för nästa veckans jobb och mentalt bereda mig på de avslutande strålningarna i Umeå. Effekterna av dem lär ju knappast kunna bli värre, kan jag tycka. Men i slutändan blir det nog bra med det också.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

2014 års säsong är slut

En dag utan stress. En dag utan att behöva resa till Umeå. En dag när jag glömde bort tiden som jag bokat i tvättstugan. Och en dag med fotboll. Sunnanå spelade sin sista match för säsongen mot Sirius och fick stryk. Det var inte någon kul avslutning, men förlusten inskränkte sig till 0–1. Och Sunnanå hade flera chanser att kvittera. Det ville sig dock inte, så det blev som det blev.

Personligen tycker jag det är skönt att säsongen är över. Fotboll ska spelas när det är sommar, tycker jag. Med det menar jag att det åtminstone ska vara överkomliga tio grader plus eller mer. Inte som i dag någon minusgrad som sedan förvandlades till kanske en eller två plusgrader. Det är kallt att stå och plåta. Det är kallt att sitta och titta. Fötterna blir kalla. Och händerna. Åtminstone på mig som inte – och förmodligen aldrig – haft förstånd att klä mig ordentligt (i alla tider har jag ju bara klätt mig för att klara mig till och från bilen…).

Nja, riktigt så illa har det väl inte varit. Men halsduk har jag inte haft på mig sedan i slutet av 1960-talet och långkalsonger har jag inte burit sedan vintern 1966-67 när jag gjorde lumpen. Så det är väl några skäl till att jag brukar frysa under vintrarna.

Vi ska dock inte ta ut eländet i förväg, utan mer skratta åt det. Dagarna går ju lika fort vare sig de är bra eller dåliga, så vintern (kommer den i natt eller i morgon?) är väl snart över. Det är ju bara litet drygt två månader kvar till dess att vintersolståndet äger rum och det åter börjar bli ljusare.

Nere i Stockholms skärgård jagar vår militär fortfarande efter något som kan ha kränkt vårt farvatten. Enligt sena uppgifter från Svenska Dagbladet är det tydligen en skadad rysk ubåt som behöver hjälp för att ta sig ut från skärgården. Om det är så och om ubåten i så fall fortfarande är kvar, så kanske det finns en chans att vår militär får tag på den. Det skulle vara intressant.

Vi får väl se hur det går. Marinen har ju nedrustat kraftigt – ja, alla vapenslag har gjort det – sedan 1980-talet så det blir väl nästan turligt om vi lyckas få tag på något. Som alltid får vi väl se hur det går.

Apropå fotboll. Under senare delen av säsongen kom det in en tjej i Sunnanås A-trupp – Christine Tjärnlund. Jag tror att hon precis har fyllt 17 år. Hon kommer, om hon fortsätter att utvecklas som hittills och om hon själv vill, att bli något stort. Tror jag. Det säger jag samtidigt som jag hoppas att hon vill spela kvar i Sunnanå i ytterligare flera säsonger. I dag fångade jag henne på flera bilder, varav den här nedan är en.

DSC01026

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar