Vårt telefonberoende

Jag är en dålig radiolyssnare. Men i bilen är radion alltid på. Så när jag körde en bit genom stan i dag lystrade jag till diskussionen som utspann sig. Det var P4:s eftermiddagsprogram och där var det någon inbjuden gäst som tydligen har skrivit en bok om hur sociala medier gör folk asociala.

Jo, vi har nog märkt det alla. Märkt hur både vi själva och andra plockar upp telefonen i tid och otid för att kolla mail, sms, instagram och facebook och eventuellt andra historier som jag faktiskt inte har en aning om. Det har gjorts mätningar på hur ofta vi söker oss till telefonen – och då är det så kallade smartphones vi talar om. Svaret är hisnande. I genomsnitt pillar vi och kollar telefonen 180 gånger per dygn!

Han som pratade i radio är förstås väldigt medveten om hur mycket tid som detta kollande tar från oss (utan naturligtvis att vi blir klokare på något sätt). Så han bestämde sig för att kolla hur hans eget beroende av telefonen var. Han utgick från att han, som var så medveten om hur det är för andra, kollade sin telefon 30–40 gånger per dygn. Men han blev i sanning förskräckt när han upptäckte att han i snitt kollade den 110 gånger per dygn.

Ur detta kan vi föra många resonemang. På en arbetsplats exempelvis – hur mycket tid stjäler den anställde från arbetsgivaren för att hålla sig ajour med vad som händer dem han eller hon följer på alla slags plattformar (heter det så?)? Telefonanvändningen har nämligen för många blivit som ett behov – lika starkt som det en knarkare, alkoholist eller nikotinist kan känna. Behovet tillfredsställs utan att man kanske är fullt medveten om det eller hur lång tid som förflutit sedan man senast gjorde det.

Jag tror att det är ganska många minuter, för att inte säga timmar, per dag och vecka som på detta sätt försvinner från arbetsdagen. Det går nu inte för alla att vara så flitiga att kolla. I vissa jobb är det omöjligt. En opererande doktor kan ju exempelvis inte kolla vad som hänt i bekantskapskretsen eller vilka jobbmail (det är ofta en ursäkt) som kommit när hon eller han kanske står böjda över någon komplicerad inre kroppslagning i timmar. På andra arbetsplatser är det lättare och smidigare att plocka fram mobilen. Den ligger kanske till och med framme på bordet.

Det hela underlättas ju av att det i denna fråga om mobilanvändning i tid och otid inte är någon större skillnad mellan chefer och anställda. Alla håller på.

Jag är ganska övertygad om att detta skapar stress på något sätt och av något slag. Och en liten smula är jag tacksam över att jag inte skyndat in i den för mig nya världen. Ofta hör jag inte ens att det ringer i mobilen. Än mindre hörs de svagare pipen när det kommer sms eller någon försöker meddela mig på facebook.

Det jag inte hör får anstå. Folk får väl ringa igen och tids nog får de svar på sms och meddelanden från mig. Kanske, kanske är det också därför som jag själv tycker att jag mår bra. Men det kan ju ha med annat att göra – också.

Ett tänkvärt program var det i alla fall.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer

Irriterad på Israel

Det kanonfina vädret tar en paus. Det faller ett stilla regn och regnet behövs. Luften blir lite lättare att andas och det känns bara friskt och fint. Återstår att se hur mycket regn det blir och om det fina vädret återvänder.

Min dag började med ett pass på Friskvårdskompaniet. Jag talade med en karl där som hade ramlat ner och slagit ena knät i ett cementgolv för ett bra tag sedan. Genom träningen hade han blivit bättre och han var tacksam och glad för det. Och så är det förstås – byggs musklerna upp sakta men säkert så blir belastningen på lederna mindre. Det är egentligen ganska enkelt.

Sedan var det jobb som gällde och det varade en god stund innan jag blev klar. Det är roligt när man får anstränga sig för att nå resultat. På eftermiddagen väntade något som jag väntat på alltsedan förra gången – massagen. Jag försöker få till massage var fjortonde dag och även om jag i början inte tyckte att jag behövde det, så har jag insett att det är behövlig knådning som jag glatt utsätter mig för. Massören konstaterar också att jag blir allt mjukare i de senor och muskler som tidigare var spända som fiolsträngar.

Jag kan lova att det känns bättre i vardagen och under promenaderna. Så det blir till att fortsätta med massagen. Som jag tror att nästan varje människa behöver.

I Sverige händer inte mycket nu när politikerna kopplar av och laddar upp för den valrörelse som väntar. Det blir väl snart dags för de traditionella sommartalen som partiledarna ska hålla och det blir väl också signalen till att partierna drar igång sina väl planerade kampanjer som ska förmå locka väljarna att lägga sina röster just på det partiet 14 september.

Mer händer i andra länder. Jag blir så arg och upprörd när jag på TV ser och i andra medier hör eller läser om Israels attacker på Gaza. Hamas skickar och har skickat hundratals – ja, den israeliska militären säger tusen – raketer in mot Israel. Inte en israel har skadats eller dödats av dessa raketer.

Israel svarar som vanligt med ett överdimensionerat våld. Stridsflyg attackerar 100-tals mål och i dag har även artilleripjäser skjutits in mot Gaza. Omkring 170 palestinier har dödats i dessa angrepp och 1260 personer skadats.

Internationella vädjanden om ett eldupphör klingar ohörda. Hamas fortsätter skicka raketer som inte träffar några mål och Israel precisionsbombar varje ställe där det kan tänkas finnas någon ledande företrädare för Hamas. Det är en bombning som skördar många offer.

FN-chefen Ban Ki-Moon sade i dag att ”för många palestinier har dödats” Jag reagerar mot uttalandet. Vad menar han är en lämpligt antal dödsoffer?

Nej, nu ska jag inte skriva mer om detta. I många, många år har jag både som yrkesverksam och privat reagerat mot Israels politik gentemot palestinierna. Men så länge det nuvarande styret under ledning av Netanyahu regerar så lär det inte bli någon förändring på Israels omedelbara och kraftiga hämnd på varje händelse som Israel uppfattar som en attack. Det är en väg som definitivt inte bygger fred utan i stället göder fortsatt hat och säkrar en framtida rekrytering till de islamistiska väpnade rörelserna i det öppna fängelse som Gaza i praktiken är.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Superslapp dag

Det här blir ett kort inlägg. Mestadels beroende på att inget särskilt har hänt. Dagen började med en promenad under den varma solen. Varmt och svettigt men kändes väldigt gott. Vad som verkligen kändes bra att jag inte hade ont i vaden under någon gång. Det var roligt.

Sedan satt jag bara på balkonen och lapade sol medan jag läste ut Joakim Westlunds bok. Det var också skönt. Någon solig dag framöver ska jag vända mig om och få sol även på ryggen… Just nu är jag brun på framsidan och vit på baksidan. Och så kan det ju inte fortsätta vara.

Dagen i övrigt har bara varit slapp. Så slapp att jag nog kan säga att jag slapp skriva långt…

Nu blir det finalen i fotbolls-VM som jag ska kika på. Lutar nog åt att Tyskland tar hem det. Att döma efter hur de spelade i semifinalen mot Brasilien. Å andra sidan lär inte Argentina släppa till det som brassarna gjorde under de för dem ödesdigra sex minuterna i första halvlek.

Jobb i morgon. Och träning direkt på morgonen. Sedan får vi se vad som händer i och under det regn som utlovats.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Längs älven med Åge och Tone

Efter en natt med usel sömn – varför det var så har jag förstås inte en aning om – knoppade jag till en bit efter nio. Ovant så det förslår och det kändes som halva dagen hade försvunnit. Men det var bara en känsla. Dock – jag har inte hunnit med DN:s lördagskorsord. Å andra sidan har jag varit ner på stan och inhandlat ytterligare ett par byxor, jag har lämnat kläder till Kupan och jag hann med en liten stund i solen på balkongen.

Det roligaste hittills var när jag åkte till Aurum för att fiska upp Åge och Tone. Vi har ju i flera år försökt hinna med att fika och käka våfflor på Kyrkholmen. Nu var det dags för det.

Knappt hade vi gått över den lilla bron till holmen förrän vi såg tre grabbar gå ut på bron. Det var väldigt tydligt att de skulle hoppa ner i älven från bron. Unga grabbar är nu inte någon värdemätare på hur varmt vattnet är. Jag är övertygad om att det är kallt (allt badvatten är kallt för mig), men förståndsmässigt kan jag tänka mig att det efter den senaste tidens strålande varma och fina väder är fullt badbart. Även i älvens rörliga vatten.

SONY DSC

Och så hoppade de i. De gillade det uppenbarligen eftersom de fortfarande hoppade från bron en timme senare när vi fikat färdigt.

SONY DSC

Åge trivdes i solskenet på Kyrkholmen…

SONY DSC

…vilket naturligtvis Tone också gjorde. Och jag. Det är ett mysigt ställe dit det kommer många besökare och det är bara så konstigt att kyrkan, som driver stället, inte har öppet längre på dagarna. En sådan sommar som det har varit hittills och som det blir igen efter måndag (då regn utlovas) skulle fylla serveringen till långt in på kvällarna. Det var vi tre helt överens om.

Sedan blev den liten tur västerut mot Mobacken och badet där innan vi for in mot stan igen. I kväll kommer de hem till oss för att käka lite och umgås mer. Sonen Endre och hans tjej Cecilia är med då också och vi ska väl framåt aftonen dela upp oss, så att vi får varsitt lag att heja på när Brasilien och Holland möts i fotbolls-VM och matchen om tredjeplatsen.

Det blir garanterat en trevlig kväll med trevliga och go´a människor. Förmodligen blir det kanske också snack om det som Åge och Tone tycktes fastna för i samband med besöket på Kyrkholmen – nämligen att till nästa år, någon fin dag, köpa uppblåsbara gummibåtar för en långsam och stilla och njutbar flytning med strömmen från Mobacken till Mangårdskajen. Vi säg säkert minst ett 20-tal sådana farkoster i dag. Det tycks bli allt populärare och snart är det väl någon driftig ung entreprenör som kommer på att man kan hyra ut sådana flottar i stället för att alla ska springa och köpa dem…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Utvecklingssteg taget

Ännu en fantastisk dag. Ingen träning i morse. Ingen promenad under dagen. Balkongsittning, bokläsning, tvättning och strykning och så det stora – för mig.

Jag har tagit ett tekniskt steg. Av skilda skäl har jag nämligen beslutat mig för att inhandla en sådan där smartphone, som alla människor tycks ha. Jag har kikat runt ett tag och bestämde mig slutligen för en Sony. Jag tror att den är väl så bra som alla andra märken på marknaden.

Att köpa den gick enkelt. Det gjorde jag på Elgiganten mot försäkran att jag skulle få komma tillbaka. Att jag skulle göra det var självklart eftersom jag först fick ta hem den och pilla på den för att lära mig grunderna och sedan återkomma för att få dit sim-kortet från den gamla telefonen.

Så jag åkte hem, satte telefonen på laddning och så började jag pilla på den. Framemot eftermiddagen var det dags att åka till affären igen. Expediten, en trevlig tjej, förminskade mitt hittillsvarande simkort och pulade in det i den nya apparaten. Allt skulle vara frid och fröjd och jag åkte snabbt ner till Gustavssons bil för att få dem att fixa till så att jag kan snacka handsfree.

Det gick nu inte så bra. Jo, tekniskt fungerade allting men det kom aldrig fram någon telefonbok. Till slut förstod vi att alla mina kontakter som låg i den gamla telefonen var lagrade i telefonen och inte på simkortet. Så det blev att åka tillbaka till affären och besvära tjejen igen.

Hon tog prövningen med jämnmod och efter att ha misslyckats att pula in det nu minimerade simkortet i min gamla telefon, så fick jag helt sonika ett nytt simkort och så lurades alla kontakter över till det innan det förminskades och sattes in i min nya telefon. Allt frid och fröjd förstås och riktigt glad blev jag när expediten sade hej då med ett ”Vi ses väl snart igen!” Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska tolka det… Nu finns i alla fall kontakterna där, men det som återstår för mig är att försöka komma ihåg hur det gick till att få in kontakterna i bilen. Men det ska nog gå.

Det jag stillsamt funderar på är hur lång tid det ska ta för mig att lära mig den nya telefonen. Det är ju, förstår jag nu, små datorer. Koncentrerad som jag varit på den nya manicken har jag faktiskt lyckats med att hitta ett av mina e-postkonton och även fixat så jag kan se vad som händer på Facebook. Twitter ska jag ansluta så småningom (när jag hittar lösenordet till mitt konto) och så ska där förstås finnas Skype, som jag lärt mig att uppskatta.

Jag kan tro att det blir en teknisk sommarkurs för mig innan jag kan ladda ner användbara appar och annat som anses nödvändigt i den sociala medievärlden. Jag önskar mig själv lycka till och manar mina vänner att inte ha alltför stora förhoppningar om snabba framsteg.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Extremism inom oss

I morse var det lite svalare tyckte jag mig märka. Många som uttrycker sin mening på de sociala medierna tyckte det var skönt och ytterst välkommet. Alla får ju tycka vad de vill och när det gäller vädret så är det ju något som ingen av kan påverka och då spelar det inte någon roll vad någon eller några tycker.

Alla har rätt till en åsikt. Men jag tycker att vissa åsikter är felaktiga och en del andra ska faktiskt bekämpas. Jag tänker på dem som har extremistiska åsikter och som faktiskt är beredda att bokstavligt talat slåss för dem. Det som främst är aktuellt är de högerextrema, främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska grupperingar som börjat höra talas om sig. Men det finns också vänstergrupper som inte drar sig för att utöva våld.

Jag har mycket svårt att förstå grundläggande demokratiska värderingar tycks ha hamnat i bakvattnet. Svårt att förstå varför inte alla omfattar principen om åsiktsfrihet, yttrandefrihet och alla de andra demokratiska värderingarna. Jag kan inte förstå varför en hel del människor här i landet och i andra länder inte ser sina medmänniskor som jämlikar med samma värde som du själv har och som vill stöpa om samhället så att det blir inskränkt, uteslutande och tyst.

I dag tillkännagav demokratiminister Birgitta Ohlsson att hon och regeringen har utsett den tidigare ordföranden för Socialdemokraterna Mona Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det är ett alldeles utmärkt val. Mona Sahlin har i sitt långa politiska värv alltid motarbetat hat, hot och våld. Hon har själv hotats av extremister och vet in på bara skinnet hur det fungerar. Men hon har aldrig hållit tyst och alltid försvarat de demokratiska värdena som jag nämnde.

Hennes arbete som nationell samordnare sträcker sig över två år, men jag är säker på att den funktion som hon nu ska fylla med innehåll kommer att behövas under många år till. Det hon praktiskt ska göra är att få myndigheter, kommuner och organisationer att samverka mot extremistiskt våld och därmed naturligtvis stärka demokratin. Inte minst genom att göra flera medvetna om vad det är för något som vi kanske är på väg att förlora.

Jag har funderat mycket på det här med demokrati och hur pass väl dess värderingar är förankrade hos oss alla. De allra flesta bekänner oss till den demokrati som vi lever i. Samtidigt är det ett faktum att många av oss inte alls är särskilt demokratiska. Personer som får makt i olika sammanhang förvandlas ibland till rena diktatorer. Kanske uppfattades jag också som en sådan när och där jag bossade på olika tidningar. Men jag tror inte det; det är inte min självbild.

Men är det så att en maktposition, känsla av makt över kanske bara en enda människa eller över väldigt många, plockar fram enväldestendenserna i oss – ja, då kanske extremismen inte ligger så djupt i oss som vi nog vill tro.

Kanske är jag helt ute och cyklar i dessa tankegångar. Kanske inte.

– – –

Dagen har varit god mot mig. Det var arbete som gällde hela förmiddagen och sedan tog jag gåendes in till stan för att bland annat köpa ett par brallor samt via Fonus skicka en minnesgåva med anledning av att en tidigare kollega i Eskilstuna avlidit. Det blev en skön promenad.

Och så har vi träffat Åge, Tone, Endre och hans tjej som heter Cecilia. Vi hade en god pratstund och vi kommer att träffas flera gånger under de dagar som de är här. En sak som vi har siktat på under flera år är att käka våfflor på Kyrkholmen.

Vi åkte förbi och kollade och jag häpnar faktiskt över de snåla öppettiderna. Fiket på Kyrkholmen, som drivs av kyrkan, är bara öppet mellan 12 och 16 (fast på samma anslag står det också 11 – 16). Men varför inte ett längre öppethållande? Det finns turister i stan, massor av dem faktiskt. Och det finns Skelleftebor som arbetar. De har inte en chans att spendera tid och pengar där under ljuva sommarkvällar.

Trästocksfestivalen har dragit igång i dag. När vi passerade över Lejonströmsbron blev vi förvånade över att det var så få tält som slagits upp. Är det det vackra vädret som lockar ungdomarna från festivalens breda utbud av musik och alla möjligheter till nya bekantskaper? Jag vet inte. Hoppas att tältlägret växer och stan fylls av musikintresserad och till huvuddelen nyktra ungdomar.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Intervju med Moto Boy

– Trästock är den roligaste festivalen i  Sverige.

Det säger Moto Boy som kommer till Skellefteå och Trästock på lördag. Ja, egentligen är det på söndag; kvart i ett på natten är det tänkt att de ska börja spela.

Moto Boy, eller Oskar Humlebo som han heter, har spelat i Skellefteå tre gånger tidigare. Trästock, Stadsfesten och så på Hallen som hör till teatern.

– Det var en fantastisk lokal, säger han.

Moto Boy kom ut med sitt tredje album ”Keep the darkness Secret” tidigare i år. Arbetet med det tog lång tid.

– Man vill att det ska vara som ett havandeskap. Man jobbar med låtarna i nio månader och sedan vill man att det ska vara klart. Det här albumet tog mer än två år att bli färdigt med. När det var klart kändes det riktigt skönt. Det var en ren fröjd att lägga det arbetet bakom sig.

En anledning till att det tog så lång tid var att Moto Boy var med på Cardigans turné runt om på jorden. En annan anledning var att hans studio, som han riggat upp i Berlin, utsattes för en översvämning som förstörde allt utom datorn – som han rensat på material…

– Jag blev tillfrågad om jag ville hänga med Cardigans 2012 i samband med Hultfredsfestivalen. Det var efter deras stora hit Grand Turismo. Och jag hängde på. Vi trivs så bra med varandra och har så roligt att vi beslöt fortsätta.

– Så förra året blev det en sväng i Ryssland och Kina och några andra länder. De har många förfrågningar och kanske det blir något i Sydamerika också vad det lider.

Faktum är att Moto Boy redan i morgon torsdag åker med Cardigans för en spelning i Moskva.

– På lördag morgon är jag åter och bandet möter mig på Arlanda och så kör vi upp till Skellefteå, säger han.

Moto Boy avslöjar för mig att han tycker att det är lite för mycket musik just nu. I synnerhet den egna.

– Jag jobbade ju så länge med den här skivan och känner den så väl.

 

11717907774_b1434c1ef7_z

Foto: Jessica Lund

Men trött på musik är han inte. Musiken har varit hans liv ända sedan i tioårsåldern började med musik i Hudiksvall, där han bodde mellan 1986 och 1996. Just nu är han inne på ett spännande projekt.

– Jag blev tillfrågad för ungefär ett år sedan om jag ville skriva musiken till Folkteaterns i Gävle Faust som ska ha premiär i mars nästa år. Repetitionerna börjar i november. Och det är otroligt häftigt att skriva musik som till stora delar ska framföras av Gävleborgs symfoniorkester. Att skriva ett stråkparti är bättre än något dataspel som finns på marknaden.

Folkteaterns Faust ska sättas upp i de så kallade Gasklockorna, som är en spännande och annorlunda lokal.

– Det är kul med lokalerna. Jag ser fram emot det på samma sätt som jag ser fram emot att få spela på Mejeriet i Lund i höst. Där har jag sett många artister framträda och själv tänkt att det skulle vara kul att få spela där. Nu får jag det.

Hela tiden när Moto Boy är ledig jobbar han. För visst är det ett jobb när han sitter i solen utanför huset i den skånska skogen strax utanför Hörby med hörlurarna och leker med datorn.

– Inte allt vad man gör resulterar i en låt. Det finns mycket musik på lager som man kan arbeta vidare med och jag blev så jätteinspirerad av att bli tillfrågad om att skriva till Faustprojektet. Det är bara så roligt.

Moto Boy är mångsidig. 2008-2009 medverkade han i musikalen Jesus Christ Super Star på Malmöoperan. En av hans låtar finns med i filmen ”Himlen är oskyldigt blå”. Han skrev musiken till uppsättningen av Lubiewo – Kärleksön som gavs på Göteborgs Stadsteater 2012 och i våras sjöng han en av rollerna i Claudio Monteverdis barockopera L´Orfeo som Wermland Opera satte upp.

– Teatern är extremt nytt för mig. Jag har inte vågat tidigare, säger han.

Moto Boy trivs med lugnet som livet på landet erbjuder. Han behöver lugnet och stillheten som är en del av det kontrastrika liv han lever.

– Antingen är det max eller så är det noll.

När det är max så är det max.

– Jag har vaknat på nätter när jag inte har vetat var jag är, varför jag är där jag är och vad jag gjorde där. I mycket var det spritens fel.

– Spriten har sönder allt. Jag lade av med den och tar nästan ingenting i dag. I stället är jag ute och joggar ibland för att orka med det jag gör. För det sliter att vara igång så mycket och ofta på kvällar och nätter.

Joggningen är något som har kommit med åren.

– Jag höll på med fotboll som pojke men lade av när jag i en match gjorde tre självmål. Det blev boxning i stället och jag nådde väl upp till en nivå när det skulle börja tävlas, men då lade jag av med det också.

Spelningen i Skellefteå på Trästock är något som Moto Boy ser fram emot. Ljus sommarnatt och soluppgång innan spelningen är slut.

– Det är bästa ljuset. Men lite udda är det att showa mitt i natten. Nästan i gryningen, säger han

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar