Minnen och katastrofer

För ganska länge sedan påbörjade jag ett projekt som jag snart nog lade på hyllan. Tanken var att jag skulle skriva ned vad jag minns av mitt liv. Min barndom, ungdom, mitt arbetsliv och – ja, allt jag kommer ihåg. Jag har tänkt på det länge och vid många tillfällen när bekanta och personer som stått en nära plötsligt har dött. Då sitter man där och funderar på vad det var de sa, som gällde både farfar, farsan och morsan till exempel. Ingenting finns kvar och jag saknar ibland den kunskapen. Vad den nu ska vara bra för.

Själv minns man ju det man vill minnas och på det sätt som man vill minnas det som man tycker sig komma ihåg. Säkert har minnena blivit tillrättalagda med tiden eftersom det – åtminstone i mitt fall – inte finns några anteckningar som jag kan gå tillbaka till. Någonstans i källaren ligger en mängd svartvita negativ och diabilder som kan ge perspektiv på minnena eller rent av väcka minnen till livs. Det kan vara kul att gå tillbaka till.

Men att jag nu i dag återupptagit mitt avsomnade projekt beror inte på något annat än att det kan vara kul för dottern så småningom att veta vad fadern pysslat med och vad han varit med om. Dock är jag inte säker på att jag kommer att ta upp allt. Mycket tok har man gjort under åren, dock aldrig något olagligt, vill jag påpeka. Men tok har det varit i alla fall…

Detta har jag alltså pysslat med under några timmar i dag. Och det är faktiskt givande. För under tiden som jag sitter och skriver, så väcks nya minnen till livs. Det är som om skrivande förlöser det som någonstans finns där i minnesbanken och som behöver lockas fram. Undrar bara hur mycket som kommer fram.

Jag talade också med min bror i dag. Han är bättre på namn än vad jag är och minns kamrater och grannar och andra betydligt bättre än jag. Jag minns dem som personer, men namn har jag alltid haft en förmåga att tappa bort och glömma. Kanske beror det på att jag flyttat så förtvivlat mycket under åren. Gång på gång har jag fått lära mig nya namn på nya orter och då har jag väl förtryckt de namn och de människor som inte längre finns i min dagliga omgivning. Vid en snabb beräkning kommer jag fram till att jag har bott i 15 städer genom åren och att jag på en del orter har flyttat flera gånger. Jobbet på Norran, som förde mig till Skellefteå, var den nionde orten där jag jobbat på tidningar. Inte sjutton kommer jag ihåg alla arbetskamrater som jag haft under åren.

Kanske kommer mer fram när jag sätter mig och går igenom och faktiskt försöker teckna ned vad jag varit med om. Det finns ju en hel del kamrater på Facebook som kan hjälpa mig att minnas, men jag har en känsla av det bara är det pinsamma som då kommer fram. Vem vet.

Detta om detta. Och nu något annat. Ryssarna har i dag kört in drygt hälften av de lastbilar och långtradare som landet skickat som humanitär hjälp till de städer i Ukraina som de proryska styrkorna håller. Några av dessa städer sägs ha varit utan el och vatten i ett par veckor och folket lider. Ryssland skickade in dessa ”hjälpsändningar” trots att de ukrainska myndigheterna inte har tillåtit dem att åka in i landet. Det ryska agerandet är självklart en provokation, vilket jag tycker framgår tydligt av den kommentar som en rysk potentat uttalat, nämligen att Ryssland inte på något sätt accepterar att hjälpkonvojen stoppas.

Vän av ordning kan då fråga sig vad som händer om ukrainska myndigheter faktiskt försöker stoppa de hjälpsändningar som faktiskt inte begärts av folket i de utsatta städerna och som inte godkänts av de ukrainska myndigheterna. Kommer ryssarna då att skjuta sig fram till målet och med våld dela ut den humanitära hjälpen.

Jag anar och tror mig se helt andra intressen bakom denna humanitära hjälp. Om det är så att Ryssland så värnar om civilbefolkning som råkar illa ut i en krigsmiljö, så hade det för åratal sedan varit mer klädsamt om Ryssland och president Putin agerat mer humanitärt i Syrien. Men där skyfflas vapen in i stora mängder till den syriske presidenten Bashar al-Assad så att han kan fortsätta att mörda sitt folk. I Syrien vill Ryssland bara hjälpa presidenten och hans anhängare att klamra sig kvar vid makten. I Syrien må folket dö och drivas på flykt bäst det går. Det rör inte Putin i ryggen. Tvärtom han bidrar verksamt till dödandet.

Jag tror att det var i dag som jag såg en ny siffra på hur många människor som dött i Syrien sedan presidenten började slakta sitt folk. FN uppskattar nu, enligt en beräkning som gjorts av fyra olika källor, att mer än 191 000 personer har tagits av daga under de tre och ett halvt år som kriget pågått. Det är 191 000 personer, vars namn är kända och vars död är bekräftad. Till det kommer ytterligare minst 100 000 personer som bara försvunnit och aldrig sedan dess har hörts av. Garanterat att också dessa är mördade. Många miljoner människor har flytt. Ett par miljoner människor har lyckats ta sig utomlands och minst fyra miljoner människor är på flykt i Syrien, där de drivs från en plats till en annan mellan regeringsstyrkor och IS och andra stridande parter. Den humanitära situationen för dessa flyktingar är inget annat än en katastrof; en katastrof som har blivit vardag och som få bryr sig om i dag när nya flyktingsituationer har uppstått i grannlandet Irak och som fångar mediernas intresse. Inte ens Aljazeera bryr sig särskilt mycket om vad som händer i Syrien längre.

Nej, så här på fredagskvällen ska man tala om annat. Men jag har inget mer att säga. Ber att få komma åter i morgon. Någon gång.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Statsministerutfrågningen

I kväll var det Moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt som frågades ut i SVT av Mats Knutsson och Anna Hedenmo. Och det gavs en del klara besked; besked som väljarna förtjänar att veta i god tid före valet. Det som det talats om länge är hur Reinfeldt ska göra om de rödgröna partierna – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – får fler röster och mandat än de fyra allianspartierna. Nu kom beskedet. Ett sådant valresultat innebär att Reinfeldt lämnar in regeringens avskedsansökan.

Men samtidigt står det också klart att allianspartierna inte kommer att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering om inte Stefan Löfven kan visa upp att han får stöd av de övriga partierna för sitt budgetförslag. Detta har lett till att Löfven har anklagat Reinfeldt för att ha en dold agenda, det vill säga att han tänker regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna. Den anklagelsen punkterade Reinfeldt eftertryckligt med sitt besked att avgå om de tre rödgröna partierna blir större än allianspartierna.

Om det nu blir så och under förutsättning att Socialdemokraterna inte kan få stöd för sin budget – det finns ju väsentliga skillnader i förslagen från de tre rödgröna oppositionspartierna – så lutar det väl snarast om ett ganska snabbt nyval. Såvida inte Socialdemokraterna och Moderaterna i slutändan väljer att regera tillsammans – kanske med aktivt eller passivt stöd av Folkpartiet. Visserligen sade sig Reinfeldt på en direkt fråga i kväll att han inte gillar att de två största partierna går samman i en regering eftersom en sådan lösning ställer alla de andra partierna i ett svårare läge.

Men det är inte ett klart nej till tanken, varför den utvägen ur ett parlamentariskt svårt läge inte kan uteslutas. Den svåraste frågan i ett sådant läge är väl hur de båda stridstupparna och partiledarna ska komma överens om hur ministerposterna ska fördelas.

Under intervjun stod det klart, åtminstone för mig, att utfrågarna behandlade Reinfeldt mer som statsminister än som Moderatledare. De väljare som följde utfrågningen fick sig inte någon annan politik till livs än den som drivs av regeringen. Det kan ju tolkas som att det är moderat politik som totalt dominerar alliansregeringens göranden och låtanden. Och så är det nog. Sitter Moderaterna på stats- och finansministerposterna samt på de andra absolut tyngsta taburetterna – ja, då blir det moderat politik som dominerar.

Jag tyckte det var bra att Reinfeldt så klart och tydligt deklarerade och förklarade det budskap som han serverade i sitt sommartal den gångna helgen. Nämligen att vi som land ska ta emot de som flyr från krig, hot och död även om det kommer att kosta en del pengar. Reinfeldt har ju under veckan fått kritik för sitt utspel som anses spela Sverigedemokraterna i händerna. Men kritikerna avfärdar Reinfeldt och han gjorde det elegant, enligt min åsikt, med att kritikerna ”står för cynism, jag står för humanism”.

Att vara välkomnande och att ge personer som flyr en fristad är – och det kunde Reinfeldt ha betonat än mer – en investering för Sverige. En investering i form av nya människor som kan hjälpa oss att fylla de vakanser som kommer att uppstå under de närmaste åren genom stora pensioneringar inom snart sagt alla sektorer. Och inte minst inom omsorgen och vården. Att vara generös med mottagandet av nya medborgare är en investering som faktiskt är större och mer ”lönsam” än de omtalade snabbjärnvägar som planeras mellan landets tre största städer.

Innan och efter intervjun med Reinfeldt kollade jag förstås DN-galan i friidrott. Det var som vanligt en del goda prestationer som gjordes. Nästa friidrottshögtid för min del blir Finnkampen som nog blir väldigt spännande. En gren lär vi få storstryk i – spjut. Kastarna från vårt östra grannland är fenomenala i den grenen.

Nu blir det inte mer. På söndag är det dags för Miljöpartiets Gustav Fridolin att frågas ut i SVT och den utfrågningen ska jag också försöka följa. Om inget oförutsett inträffar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skakande program

Det var ett rackans intressant program på SVT i kväll. Jag följde det med stort intresse. Det var en uppföljning av den serie program som sändes förra året som som då gick ut på att göra Smedsbergets äldreboende i Lycksele till Sveriges bästa äldreboende. Jag följde varje avsnitt av den serien och självklart var det intressant att se vad som hänt under det år som gått sedan insatserna gjordes.

Vissa förändringar hade naturligtvis skett. Personalen var mer taggad och har under året kunnat hålla i ambitionen att varje dag försöka hitta på något för de äldre, för att ge dem stimulans. Men en del saker var inte alls bra. Av de 42 boende var det bara sex – om jag minns rätt – som inte var undernärda. Professor Yngve Gustavsson från Umeå konstaterade att hans undersökningar visar att hälften av de äldre som bor på äldreboenden i landet är undernärda och faktiskt dör av svält! På Smedsberget håller man faktiskt i arbetet att regelbundet gå igenom de äldre medicinering, men på övriga håll i landet är det nog inte så. Även där visar undersökningarna att ungefär hälften av de äldre på boenden antingen får för mycket medicin eller rent farliga mediciner.

Så här ska det självfallet inte vara. Och vore jag politiker, särskilt kristdemokrat, skulle jag omedelbart dra in det här i valrörelsen. Jag tror inte att någon person som närmar sig den tid i livet när ett äldreboende blir aktuellt gillar tanken på att hamna där. Jag kan inte heller tänka mig att de äldres barn är särskilt förtjusta i tanken att deras föräldrar kanske inte får den vård och omsorg som kan förväntas.

Jag kan tänka mig att man anpassar sig till situationen och den dag det blir aktuellt för mig själv att flytta till ett rum på ett boende – om den dagen ens kommer – så är man nog tacksam för att i alla fall någon tittar till en då och då. Och att man får något att äta. Det är lätt att känna, kan jag tänka mig, tacksamhet.

Men det berörde mig mycket när de äldre som kom till tals i programmet uttalade sig om hur de känner sig. Att de känner sig vara i vägen och vara till besvär (personalen jobbar ju så hårt och hinner inte med ändå), att de inte har någon uppgift kvar i livet och att – som en dam sade – hon önskar att inte vakna nästa morgon.

Yngve Gustavsson bekräftar detta. Han var rent upprörd över att undersökningar från Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting i sina undersökningar hänvisar till att en majoritet av de äldre tycker att de har det bra och ingenting att klaga på. Yngve Gustavsson menar att de här enkäterna inte når ut till dem som av olika skäl inte besvarar frågorna. Det är många äldre som är djupt deprimerade och det inverkar självklart på deras allmäntillstånd och hälsa och därmed på deras förmåga att klara infektioner och andra sjukdomstillstånd.

Framtiden ser faktiskt inte särskilt ljus ut. Antalet äldre blir snabbt fler och i takt med att vi blir äldre ökar också behovet av omsorg och sjukvård. Det är ju inte speciellt kul att kika framåt då när man vet att det är jättesvårt att rekrytera tillräckligt med utbildad personal och att kommunerna brottas med ekonomiska problem som inte ger tillräckligt med resurser till äldreomsorgen. Allt granskas och prövas. Chefen på Smedsberget berättade att hon får skriva till socialchefen (tror jag att det var) för att få tillåtelse att köpa exempelvis servetter! Det finns inga slantar till några extravaganser som att duka fint till maten.

Varje tid har sina frågor och när man var nybliven förälder var det barnomsorgen som var viktigast. Sedan var det skolan och sedan har det varit en lång rad frågor. Nu börjar det bli aktuellt för mig och många, många andra att bekymra oss om hur det blir för oss om några år. Äldreomsorgen och äldrevården är angelägna områden och där får samhället inte svika. Det är ju verkligen inte särskilt uppmuntrande att uppemot hälften av våra äldre är undernärda och kan dö av svält.

Ett minimikrav på våra äldreboenden är ju att personalen ser till att de som bor där får den näring som de så väl behöver och att nattfastan inte blir längre än de elva timmar som rekommenderas. På Smedsberget kunde nattfastan vara upp till över 16 timmar, vilket är totalt oacceptabelt. Och hur det är för de äldre som bor ensamma hemma vågar jag knappast tänka på vare sig de själva lagar och petar i sig den mat som åstadkommes vid spisen eller om de får matleveranser till dörren; leveranser som inte sällan ska räcka i flera dagar.

Nog fick jag mycket att tänka på i kväll. Och jag hoppas att många som har ansvar för hur äldrevård och äldreomsorgen fungerar, fick ännu mer att tänka på.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Hägglund klarade sig bra

Utfrågningen av Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har nu stökats undan. Mitt intryck är att han klarade sig bra. Frågorna var relativt tuffa och glädjande nog följdes frågorna upp av paret Mats Knutsson och Anna Hedenmo. De lät sig inte nöjas med det första svaret som Hägglund gav. Det i sin tur innebar att Hägglund fick möjlighet att utveckla svaret och jag tyckte att det var bra att han gjorde det i stället för att liknande en papegoja bara upprepa det han tidigare sagt.

Kristdemokraterna ligger lite skrynkligt till i opinionen. I valet till Europaparlamentet i slutet av maj överraskade väljarna genom att ge partiet ett relativt stort stöd. Inom partiet hoppas man nu på att partiet ska få en liknande uppgång i opinionen under de tre och en halv vecka som återstår till valdagen.

Det är förstås omöjligt att sia om hur det kommer att gå i valet och om Kristdemokraterna förmår att mobilisera väljare så att partiet hamnar över fyraprocentgränsen och får behålla sina riksdagsplatser. Tidigare val har partiet fått en del stödröster, men som det ser ut just i dag så kan det tänkas att Moderaterna tar en del av dessa stödröster. Moderaterna har ju inte samma stöd som tidigare och det kan tänkas att väljarna hellre vill stödja det större partiet; sådana röster är ju inte ”bortkastade”.

Apropå det så tycker jag att det är fel att säga att någon röst som läggs i något av valen 14 september är bortkastade. De röster som är bortkastade är de som aldrig läggs ned i någon valurna.

På torsdag är det dags för statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt att frågas ut. Också han har en lugn och sansad ton och vill gärna förklara. Precis som Göran Hägglund gjorde i dag. Jag tror att det är rätt metod. Politiken är komplex och det finns väl inte någon fråga som är enkel. Det mesta hänger ihop och lösningarna på frågeställningarna är betydligt mer komplicerade än vad journalister och allmänhet ibland vill ge sken av.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Diverse tankar

I dag har det inte blivit många knop, som man ibland säger. Dagen har bara rullat undan och det enda vettiga jag gjort var att lämna in mina stående rader på tipset. När jag ändå var ute så for jag iväg till en affär för att kolla priser på ett nytt kamerahus. Jag är lite sugen på att göra en investering. Tekniken utvecklas ju så fantastiskt snabbt att det som var en bra kamera 2009 nu känns gammeldags och otillräcklig. Dock tvekar jag en smula inför alternativen. Man kan få en bra kamera för 5000 spänn och en ännu litet bättre för dubbla summan och då blir frågan – åtminstone i min värld – om jag behöver den litet bättre kameran eller bara den som är bra nog. Jag får väl fundera vidare.

Jag har också stökat med papper och jag har skrivit, förstås. Och nu har dagen gått. Om en stund ska jag kolla på utfrågningen i SVT av Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund. Han är tydligen först ut i de partiledarintervjuer som görs. Månne han bjuder lite på sig själv och visar den lättsamma sidan, dock utan mer eller mindre konstruerade skämt som regelbundet dyker upp i hans tal. Mer spontanitet, tack.

I går hade jag tänkt skriva en snutt om Julian Assange som på en presskonferens i London sa att han kommer att lämna sitt frivilliga fängelse på ambassaden. Han mår inte bra och innesittandet har tydligen fått konsekvenser för hans hälsa. Det jag spontant tänkte på då var hur hälsan utvecklas för alla de människor som exempelvis sitter i fängelse eller som är bundna till ett inneliv på institutioner och boenden. Självklart drabbas också dessa människor av en sämre hälsa – i så fall. Men det hör man aldrig talas om. Interner får ju – om jag förstått saken rätt – i alla fall komma ut på rastgårdar någon stund på dagen. Alltför många gamla människor som inte orkar så mycket och som finns antingen hemma eller på boenden kommer aldrig ut. Och det är definitivt inte nyttigt vare sig för den fysiska eller psykiska hälsan.

Låter mig också så här i denna stund imponeras av simmaren Sarah Sjöström. Hon gick till final på 100 meter fritt i EM och bara tio minuter därefter tog hon EM-guldet på 50 meter fjäril. Enligt rapporterna andades hon inte någon gång under dessa 50 meter och 24 sekunder. Bara det är en prestation, tycker jag. Det är inte lätt att hålla andan en halv minut (jo, det kanske man klarar efter en viss träning) och samtidigt prestera på topp rent fysiskt.

Och det var allt för den här gången.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tårtning och bussar

Dagen har varit god. Det har regnat en del, 17,5 millimeter enligt Balders väder, och det är väta som vi sannerligen behöver. Hittills i år har vi bara fått 111,5 millimeter. Men det märks att hösten är på gång. Som den väl ska vara.

Jag har jobbat och jag har pärmat och pysslat med papper och andra skriverier. Det gillar jag. På kvällen var jag på möte med Sunnanå och det var också intressant.

Ja, så kort kan jag sammanfatta dagen. Självklart har mer hänt men det är som inte något att dela med sig.

Ute i stora världen läser jag att Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund ”tårtades” av en yngre person, som enligt rapporterna har infiltrerat partiets ungdomsförbund i akt och mening att komma nära partiledaren. Han greps och Hägglund torkade av sig och fortsatte att gå runt bland de närvarande.

Jag tycker att tårtning som företeelse är allvarligt. Visserligen kan i förstone synas harmlöst, om än kladdigt, att ägna sig åt sådant. Men plötsligt kan det vara en människa som har något annat och betydligt allvarligare i sinnet och då kan det sluta illa. Gissningsvis kommer såväl säkerhetspolisen som partiet att utvärdera händelsen för att kanske dra nya, och striktare, planer för hur statsråden och andra ledande politikerna ska bevakas i valrörelsen, som nu dragit igång på allvar.

I norra Irak och i Syrien krigar terrororganisationen IS, som tidigare kallade sig för Isis. Just i Irak har organisationen mördat många människor, oklart hur många, som inte konverterar till islam eller som organisationen bara inte tycker är värda att leva. Bilderna som organisationen själv sprider och som visar hur de avrättar folk är otroligt vidriga. Miljoner människor har flytt från deras terror.

Världssamfundet tycks också samla sig för att bekämpa IS. Det är rätt. I det här fallet ska våld med våld fördrivas eftersom våld tydligen är det enda språk som banditerna och mördarna i IS förstår. Stor uppmärksamhet i medierna visas också den svåra situationen som flyktingarna lever under.

Stillsamt vill jag påpeka att miljontals människor i Syrien har haft denna svåra situation i över tre år. Där är världssamfundet sannerligen inte lika villigt att hjälpa till utan den syriske presidenten Bashar al-Assad får fortsätta mörda människor och förstöra livsbetingelserna för dem som överlever. Situationen för många grupper i Syrien är nu förtvivlad då de kläms mellan regimens styrkor åt ena hållet och IS åt andra hållet. Båda parter vill ha ihjäl dem. När når internationell hjälp dem? När får vi läsa om det och se reportage om det?

Och nu till något helt annat. Synnerligen lokalt. Från och med i dag har busslinjerna i Skellefteå lagts om. Och eftersom det ser ut att vi har fått en linje med hållplats på Krongatan, så lär jag pallra mig iväg antingen till hållplatsen eller ner till stan för att se hur bussarna går eller hämta turlistan.

När bussen är så tillgänglig är det förmodligen praktiskt att ta den ner till stan i stället för att ta bilen. Bussen är dyr att åka med, men räknar man med vad bilen kostar i bensin och parkeringsavgifter, så kanske det inte är så farligt ändå. Om man nu åker ensam. Är vi två, vilket vi oftast är – ja, då blir bilen definitivt billigare. Men det är kul att se bussen gå förbi med den regelbundenhet som bussarna går.

Den gick även på Läkarvägen när vi bodde där. Men jag tror att det bara var en gång om dagen som turen gick via den lilla kroken från Lasarettsvägen och då alltid bara åt ena hållet – ner mot stan.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Förutsägbart då allt sagts förut

Jag är på intet sätt trött på politik. Tvärtom. Intresset lever och jag tar del av det jag hinner med av det som bjuds. I dag har varit en bra dag i det hänseendet. Eller rättare sagt – i kväll. Först var det ekonomisk debatt i SVT 1 där partiernas ekonomiskpolitiska talespersoner ställdes mot varandra. Och innan den debatten ens var slut så släpptes först Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och därefter huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven in i Agendas studio.

Låt mig säga så här – jag har fått en känsla av att valrörelsen redan är avklarad. Argumentationen håller i sig från valrörelsens tidigaste debatter och det är ingenting som har förändrats. I den ekonomiska debatten så lyckades dessvärre inte programledarna med att hålla ordning på de ivriga politikerna. De diskuterade sins emellan på ett engagerat sätt och det var tydligt – åtminstone för mig – att de mer diskuterade i akt och mening att försöka ”vinna” argumentationen i förhållande till sina motståndare än att de talade till väljarna.

Och då blir jag så trött. Men jag har synpunkter på en del frågor. Det är ju främst Vänsterpartiet som drivit fram frågan om privatiseringarna i välfärden. Detta under slagordet ”Inga vinster i välfärden”. Det partiet främst tänker på är förstås riskkapitalisterna som driver stora äldreboenden och som tagit in stora vinster som sedan förts utomlands. Sådana excesser kan stävjas genom striktare regler.

I mina öron blir slagordet och konsekvenserna av det helt fel. Inga vinster ska alltså tillåtas i välfärden. Ja, det räcker att se på äldreomsorgen. De företag som levererar varor till boendena ska alltså inte heller, i konsekvensens namn, få göra några vinster. Vinsten tar de ju från skattepengar. De taxiföretag som svarar för färdtjänstresor ska självklart inte heller göra någon vinst på dessa resor. Och så fortsätter det med allt annat där upphandlingar sker.

Det är orimligt förstås. Vinster måste företag få göra och om de inte får det så blir det kommunerna själva som får se till att odla grönsaker och importera frukt och allt annat som behövs. Vad får vi för samhälle då? Och hur i hela friden skulle det fungera?

Socialdemokraterna har ju lovat, enligt Stefan Löfvens sommartal i Vasaparken i Stockholm, att man ska starta vinstjakten i skolorna. Det innebär väl samma sak, gissar jag, eller också menar de något annat som inte kunde formuleras i slagordsform.

Synd att inte debattörerna bättre kunde föra ut sin tänkta politik till väljarna och vad deras politik faktiskt kommer att betyda för plånböcker och portmonnäer.

När det gäller Agendaprogrammet så förstår jag inte riktigt varför Jimmie Åkesson fick sitta i studion och lägga ut sin argumentation för att Sverige inte ska ta emot flyktingar från Syrien och Irak och andra ställen. Speciellt inte som programledaren, enligt mitt tycke, inte kunde få honom att svara på frågorna. Åkesson är en ”hal” figur som programledare inom public service-bolag måste lära sig att hantera. Ställer journalisterna en fråga så ska Åkesson, om han inte svarar på den, avbrytas. Och avbrytas igen till dess att han faktiskt avger ett svar. I stället får han sitta och upprepa det han redan har sagt. Det blev faktiskt deja-vu-känsla av Bosse Ringholm när Åkesson framträdde. Men dessvärre tror jag inte att han förlorade på det, om man ser till hur många tittare nog uppfattade hans budskap. Annat hade det kanske blivit om han tvingats svara på frågorna.

Drabbningen mellan Reinfeldt och Löfven gick också helt enligt de ritningar som politiskt intresserade nu känner väl. Löfven vill skapa traineejobb för ungdomar, men förmodligen inte för de tusentals ungdomar som nu har ett jobb genom att det är billigare för arbetsgivare att anställa unga eller för att restaurangmomsen sänkts. Om höjda arbetsgivaravgifter för unga slopas och restaurangmomsen återställs så kommer många av de unga att få sparken. Men de kommer inte i fråga för traineejobben under ett år eftersom dessa i första hand är vikta för dem som varit arbetslösa i mer än tre månader. Reinfeldt vill inte ha en sådan utveckling och jag förstår honom.

I stället för traineejobb – jobb och utbildning – tycker jag (och det vet ni som läser mig) att det vore bättre att införa en social värnplikt för de ungdomar som inte får jobb och som inte studerar.

Nej, det blev långt det här. Så nu får jag kanske spara mig till i morgon. Då väntar jobb och en hel del annat pyssel samt ett möte framåt kvällningen med Sunnanå.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar