Media nappade på nyheten

Jag kan förstå att det känns viktigt för en del. Men för den stora och breda allmänheten..? Plötsligt dök den upp – frågan om nyfödda ska ha napp eller inte. Jag såg att det var en debattartikel i Dagens Nyheter i dag av barnläkare och andra i den professionen. Tydligen var de upprörda över att Socialstyrelsen tydligen har gett ut nya rekommendationer som kan tolkas som att föräldrar kan stoppa en napp i munnen på nyfödda. Läkarna och proffsen förstår inte varför Socialstyrelsen har kommit på något så dumt. För att det ska vara bra – bäst – ska barnen först lära sig dia. Om jag har förstått det rätt.

Faktiskt berör diskussionen inte mig särskilt mycket. Men så blir det väl med frågor som man inte är direkt inblandad i. Jag är inte någon småbarnsförälder och jag är inte tjänsteman på Socialstyrelsen och jag är inte barnläkare. Men jag fascineras ändå av diskussionen och den styrka som debatten fick. En debattartikel på morgonen i DN och sedan var det inslag i radion och på nyhetsprogrammen på kvällen.

Så antingen är det en mycket stor fråga av sådan vikt och tyngd att medierna kollektivt väljer att mjölka ut så mycket som möjligt ur den så snabbt som möjligt. Eller också är det så att medierna tyckte att det var en ”lätt” fråga att ge rubriker och uppmärksamhet. Det är ju alltid någon som har någon uppfattning för eller emot. Och som kanske kan svara på hur de själva har gjort eller skulle göra.

För min egen del har jag väl tappat stinget som journalist när jag inte förstod storheten i frågan när jag i morse bläddrade igenom DN och bara uppmärksammade ämnet för debatten, utan att gå igång på alla cylindrar. I perspektivet av den uppmärksamhet som frågan fick kan jag bara dra en slutsats – nog lever vi i ett tryggt och säkert land där vi inte behöver oroa oss för särskilt mycket. Om ens något.

Jag har också noterat att det finns flera goda medborgare som anmält sig som intresserade av att göra en insats i Västafrika och i de områden och länder som nu är hårt drabbade av ebolasmittan. Det tycker jag är både modigt och hedervärt och – ja, jag har svårt att hitta ord för det. Risken för att drabbas av smittan och därmed att riskera att dö finns ju där trots alla skyddsåtgärder i form av speciella heltäckande dräkter.

Jag vet inte riktigt vad som görs för att stoppa smittan – om den nu går att stoppa. Som jag har förstått det, så är det frivilligorganisationer och hjälporganisationer som Läkare utan gränser och andra som hittills har svarat för huvuddelen av insatserna. De gör ett fantastiskt jobb. Men så mycket mer skulle krävas av många länder, av världssamfundet, för att stoppa smittan och därmed de snabbt ökande dödstalen. De officiella siffrorna av antalet smittade och döda är nog så skrämmande, men mörkertalet sägs vara mycket, mycket större, vilket gör situationen än mer skrämmande.

I kväll ringde också den i somras återfunna klasskamraten från ettan och tvåan i Karlskrona, Glenn. Vi möttes ju i somras när han och hustrun passerade Skellefteå och vi hade en mycket god och trevlig kväll. Nu pratade vi länge och väl om havet, segling, jobb, svampplockning och krämpor. Ett trevlig och alltid givande samtal som jag tackar Glenn för.

Nu blir det inte mer för den här gången. I morgon väntar jobb på förmiddagen och så en ny resa ner till Umeå. Onekligen börjar jag kunna vägen vid det här laget.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Medveten mörk och falsk bild

På det personliga planet finns inte så mycket att redovisa till offentligheten. Har jobbat och så har jag åkt till Umeå fram och tillbaka. Bara åtta gånger kvar nu och börjar se fram emot torsdag nästa vecka när det är sista gången. Personalen är jättetrevlig och jag har alls inte något emot att träffa dem och gaffla med dem varje dag. Men resorna tar på även om de blivit något av en rutin. Och så har man ju de där bieffekterna… Nåja, det är snart över.

Finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade regeringens ekonomiska prognos i dag. Hon tog i ordentligt, må jag säga, när hon påstår att det är tomt i ladorna. Det ger intrycket av att det inte finns en spänn kvar i landet och hon gör stort nummer av det som var ett argument redan under valrörelsen – att Sverige lånar tio miljoner kronor varje timme. Och att detta är det mått som visar på hur eländiga finanserna är.

Nu är det inte hela sanningen och faktiskt inte ens sant. Sverige har enligt samstämmiga bedömningar inte bara från våra egna ekonomer utan även från utomstående ekonomiska analytiker väldigt stabila och bra finanser. Det är bara att gå ut till snart sagt vilket land som helst i EU eller andra delar av världen för att konstatera det.

Och när man tittar lite närmare på vad Magdalena Andersson säger och jämför det med alliansregeringens uppgifter så är det sannerligen inte mycket som skiljer sig åt. Någon tiondels procentenhet i bedömningen av den framtida BNP-tillväxten och den framtida lägre arbetslösheten. Och det så kallade överskottsmålet – att det inte nås under den här mandatperioden – är faktiskt inte så långt ifrån alliansens bedömning att det skulle nås först 2018.

Det finns naturligtvis en politisk bedömning bakom regeringens mörka bild av ekonomin. Genom att svartmåla kan man lättare motivera och ”grunda” för fler skattehöjningar, som behövs för att regeringen ska kunna finansiera sina vallöften.

Apropå skatter, så fick jag ögonen på en artikel i Östersunds-Posten, som har sina poänger. Ministrarna undviker elegant den skattehöjning som andra åker på. Man kan ju tro att det faktiskt är uttänkt och gjort med avsikt.

Men det får väl andra bedöma.

Och visst är det väl så att Magdalena Andersson (S) är den första kvinnliga finansministern efter Anne Wibble (FP). Och därmed den andra kvinnliga finansministern i Sverige någonsin. Eller har jag missat något?

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Röksugna? Eller vad?

Förra hösten noterade vi att fimpar försvann från askkoppen på balkongen. Efter lite spaning kom vi på att det var talgoxar som snodde fimparna och stack iväg med dem. Nu uppträder samma fenomen och jag blir mer och mer övertygad om att de använder dem för att isolera någon plats där de bor under vintern.

Det känns lite lustigt att samtidigt som jag – hittills lyckosamt – försöker hålla mig från tobaken, så räds inte talgoxarna att närma sig de nikotinfyllda filtren.

DSC00947

Landar på bordet och kollar in läget.

DSC00948

Hoppar upp på askkoppen, varifrån fimparna redan hämtats på morgonen. Askkoppen lite skymd av burken med vatten där också fimpar stoppas.

DSC00954

Finns det månne något på golvet som är lättare att hämta?

DSC00958

Nej, men jag ger inte upp.

DSC00962

Och ingenting ligger i locket. Fast i burken…

DSC00963

Måste kolla bättre.

DSC00966

Jo, banne mig. Den som står upp där nere borde jag kunna nå.

DSC00968

Jooo. Det går..!

DSC00970

Så där ja. Det syns kanske inte bra. Men fimpen, som nyss låg i burken, håller jag i näbben. Dags att dra härifrån.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Luleå och bekanta

I dag får det bli ett ganska kort inlägg. Ganska tidigt – för att vara en lördag – for vi iväg till Luleå för att hälsa på bekanta som det var väldigt länge sedan någon av oss såg. 16 år närmare bestämt. Det var kul och mötet började förstås med kramar och lite fukt i ögonvråna och sedan blev det under eftermiddagen och förkvällen mat, tårta, kaffe och frukter. Och väldigt mycket samtal.

För min egen del vet jag inte riktigt vad som har hänt vare sig här hemma eller ute i den lite större världen. Jo, jag har sett att ryska örlogsfartyg har stört ett finskt forskningsfartyg med svenska forskare ombord i Östersjön – på internationellt vatten. Jag tycker, för att uttrycka det kort, att det är klart störande med den allt mer påträngande och provokativa hållning som Ryssland intagit i, på och över Östersjön.

När vi körde upp till Luleå såg vi totalt tre älgar längs stängslet. En ung tjur på höger sida om vägen samt en ko och kalv på vänster sida om vägen litet längre fram. Jag tänker på de älgarna – och andra – när jag körde tillbaka i kväll. Det var säsongens första riktiga mörkerkörning över en något längre sträcka. Snart är man åter igen van vid detta att köra i mörker. I den mån som inte snön lyser upp tillvaron. Att månen lyste grann såg jag bara i backspegeln.

Nej, nu blir det inte mer på denna plats i kväll. I morgon blir det mer att göra. Tror jag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skönt med sällskap

Klockan åtta i morse fiskade jag upp min tidigare arbetskamrat Karin Långdahl utanför hennes bostad och så for vi till Umeå. Där gick det ett tag och så for vi hem till Skellefteå igen. På ner vägen var det ett hiskeligt väder och bitvis på vägen upp var också det. Men långsamt såg det under eftermiddagen ut som att det skulle bli bättre, det vill säga mindre regnigt, mindre blåsigt och mindre höstligt.

Det var kul att ha sällskap i bilen. Vi tog det lugnt och vi hann prata om förmodligen det mesta mellan himmel och jord. Resan ner och resan hem gick mycket fortare än den brukar göra när jag åker själv och bara har mig själv att prata med. Så jag bockar och tackar Karin för sällskapet.

I går glömde jag att presentera två bilder. På parkeringen vid sjukhuset är det ofta väldigt fullt och man ser många bilar. Det är ju kul när man ser något lite ovanligare. Det var den här bilen.

SONY DSC

Det är en sådan där liten behändig historia som inte går särskilt fort. Den här varianten gick på diesel och hade automatlåda och soltak. Häftigt. Men jag skrattade högt för mig själv när jag gick runt den och kollade. För strax framför bakrutan stod det någonting. På bilden ovan anar ni det och vid närmare påseende stod det:

SONY DSC

505 XL. Jag vet inte riktigt vad det betyder i just det här sammanhanget, men normalt tolkas ju XL till Extra large. Vilket reser frågan om den här bilen. Är den extra large? Hur stor/liten är då 505 L, 505 N eller 505 S?

Det finns nog inga svar på det. Eller också finns det förstås ett svar på vad 505 XL betyder, men det är roligare att inte veta det.

Roligt var det också att den norska Nobelkommittén i dag meddelade att Nobels fredspris i år delas ut till indiern Kailash Satyarthi som i 20 års tid har arbetat för att befria barnslavar ur indiska fabriker. 55 000 barn har har under åren fritagit under dramatiska omständigheter. Och det är bara en bråkdel av de barnslavar som finns i landet, där barnarbete är förbjudet men ändå så vanligt. Det uppskattas att det finns lika många barnslavar i indiska fabriker som det finns invånare i Sverige. Omkring tio miljoner. Minst.

Den andra pristagaren är känd över hela världen. Nu 17-åriga Malala Yousafzai från Pakistan som talibanerna var nära att döda därför att hon kämpade och kämpar för att flickor ska få gå i skolan får halva prissumman. Malala Yousafzai går nu i skola i Storbritannien och lever fortfarande under hot från talibanerna, som tycks vara mera rädda för henne och hennes budskap än någonsin västerländska militära makter.

Det var kul och viktigt att kampen för barn på detta sätt uppmärksammades. Och att det gjordes på ett så smart sätt. Snyggt jobbat av norska Nobelkommittén.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 1 kommentar

Rogivande pendling

En gång i världen bilpendlade jag mellan Uppsala där jag bodde och Norrtälje där jag jobbade på Norrtelje Tidning – Roslagens Tidning (NT-RT) som tidningen hette då. Det var ungefär sju och en halv mil mellan orterna och jag trivdes med pendlandet. På väg till jobbet varvade jag upp och på väg därifrån varvade jag ner. Efter att nu har kört fram och tillbaka till Umeå för strålningen varje vardag (det är bara tio gånger kvar nu) så börjar jag faktiskt känna det som en del av dagen, en del av vardagen, att sitta i bilen.

Jag har alltid tyckt om att köra bil och att pendla fram och tillbaka är faktiskt ganska rogivande. Det har blivit en del av dagen och då är det bara att acceptera den och göra det bästa av den. Och det bästa man kan göra, eller rättare jag kan göra, är att sitta där och fundera på saker som jag tycker om att tänka på och kring. Vissa planer har börjat få konturer och så småningom är det väl bara att sätta igång med det som jag nu tänker att jag kan göra.

Kanske lurar jag mig själv. För när tiden ges har jag kanske hittat på något annat. Vilket väl i och för sig är OK i så fall. För då var nog inte mina första planer särskilt bra.

Nej, det blir bara snack det här. I dag hälsade jag på en gammal vän i Umeå. Vi har känt varandra i snart 40 år. I och för sig träffas vi inte så ofta, men när vi ses är det som om vi inte har varit ifrån varandra. Det är skönt med sådana vänner. Kanske blir det så att vi ses lite oftare i framtiden.

Knappt hann jag hem från Umeå förrän det var dags att byta lite kläder och bege mig ner till Scandic där Sunnanå SK hade sin – som de kallade det – jubileums after work. Klubben fyller ju 75 år i år och det fanns verkligen ett behov att samlas till en gemensam träff där vi käkade mat, umgicks med trevliga samtal, lite frågesport förstås, presentation av äldre gentlemän som var stora stjärnor på sin tid och – ja, bara hade kul under enkla former. Efter det kikade vi på EM-kvalmatchen mellan Sverige och Ryssland.

Eftersom jag inte kände mig 100-procentig for jag hem när storbilden gick ner, men jag hade god behållning av kvällen. Två matcher återstår för tjejerna att spela innan säsongen är över. Till helgen borta mot Halmia och lördagen därefter hemma mot Sirius. Som det ser ut nu så finns det uppenbar risk för att det då kan komma att handla om att spela sista hemmamatchen på en ny gräsmatta som kan vara täckt av snö.

Det har ju regnat ett dygn nu och till i morgon bitti har vårt statliga meteorologinstitut SMHI, siat att det ska vara snöblandat. Tur att jag satt på dubbdäcken. Det kan behövas. Och i morgon bitti får jag sällskap i bilen av en tidigare arbetskamrat som ska neröver och frågade om hon fick följa med.

Nu återstår tre kvart av det här dygnet. Sängen får vänta ytterligare en stund. För nu ska jag hinna koppla av efter en intensiv dag med bland annat David Letterman.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Mycket prat i riksdagen

I morse kollade jag in Fredrik Reinfeldts sista inlägg i en partiledardebatt i riksdagen. Ja, han är ju fortfarande ordförande i Moderaterna och ska vara det till någon gång i vår. Men det finns ingenting som talar för att han kommer att lägga ned särskilt mycket krut på det uppdraget. För formens skull var han ju tvungen att prata i dag och det han pratade om var hur det politiska landskapet förändrats under de 25 år som han varit aktiv. Samt naturligtvis hur de senaste åtta åren varit med honom som statsminister.

Sedan blev han avtackad av de övriga partiledarna och så fick han små gåvor av dem. Så vitt jag uppfattade det verkar det som om de övriga partiledarna – självfallet de i alliansen som jobbat nära honom, men även de i oppositionen – var ärliga när de talade om honom i uppskattande tongångar. Och så är det naturligtvis. Så ska det också vara. Man kan väldigt olika åsikter, men ändå uppskatta någon som person. Och framför allt respektera en annan person, vilket man för övrigt alltid ska göra.

Resten av partiledardebatten lyssnade jag på när jag åkte ner till Umeå. Nu, när jag inte längre är aktiv och förväntas skriva en snabb kommentar till debatten utifrån en given utgångspunkt, har jag kommit på mig själv att jag lyssnar på ett annat sätt. Det har jag gjort alltsedan jag slutade som anställd, men det har blivit mer påtagligt under senare år.

Det jag nu lyssnar på är vad partiledarna faktiskt säger. Det kanske man inte ska göra eftersom de slipade och riksdagsvana partiledarna inte säger så mycket. De är väldigt duktiga på att upprepa sig, om än det sker i vissa varierade former och uttryck. Och de svarar så gott som aldrig någonsin på frågor som de får från sina kolleger. Det är trist. Jag pratade helt kort om detta med en av dem som tar hand om mig i Umeå och vi var nog över överens om att klarare besked skulle öka intresset för partipolitik hos allmänheten och kanske allra mest hos ungdomar.

Regeringen är ju inte ens en vecka gammal och utifrån ett första perspektiv har i stort sett ingenting hänt. Förslag och tankar har förvisso presenterats men ännu saknas en reell prövning av förslagen i riksdagen. Det är väl då det händer om det händer något. Och det är då som regeringens regeringsduglighet sätts på prov. I dag räckte statsminister Löfven ut handen  till bland annat centerledaren Annie Lööf men det hade han inte mycket för. Avfärdandet av hans invit var kristallklar och det av ytterst förståeliga skäl.

Nog om det. Apropå ingenting, så ser det ut att bli blött några dagar. Det gör nu ingenting. Naturen behöver nederbörden.

Och med detta växlar jag skrivbordsstolen mot TV-soffan.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar