Någon extremt bra dag har det inte varit. Och det har inte varit någon extremt dålig dag heller, utan mest som dagarna brukar vara. Det blåste kallt, så det var inte så där väldigt komfortabelt. Men när solen tittade fram kändes värmen direkt. För att någorlunda hålla kroppstemperaturen stegade jag iväg på 800-metersbanan i gott tempo och gjorde fem varv; de två sista varven höll jag avståndet till en långsam joggare.
Det känns verkligen att man inte rört sig på ett tag. Det är en försummelse som jag får ta igen med råge hemmavid nästa år. Jag gissar att jag får klä mig bättre då.
Hela eftermiddagen, närmare bestämt bortåt fyra timmar, gick vi till vännen för att ge våra kondoleanser. Det var inte någon munter tillställning precis. Väninnan har inte gått ut sedan mordet på hennes systerdotter ägde rum. Hemma hos henne var det mörkt och hon var förstås klädd i svart. Det var mycket tårar, men mot slutet hade vi fått henne på andra tankar och med hjälp av hennes två döttrar fick vi henne faktiskt att skratta flera gånger.
Då kändes det bättre även för mig som snällt suttit tyst och inte fattat särskilt mycket av det intensiva pratandet mellan tårarna. Jag drack mitt kaffe och mitt te och ägnade mig mest åt att försöka se så deltagande ut som möjligt samt att sitta i egna tankar om än det ena, än det andra. Jag tror att vårt besök hos henne var viktigt och då känns det även riktigt att ha varit där. I det långa loppet gör ju dessa timmar varken till eller från för mig.
– – –
På dn.se läser jag att statsvetaren Jenny Madestam vid Stockholms universitet, inte tror att det blir någon öppen process nästa gång Socialdemokraterna väljer ny ordförande. Socialdemokraterna har fått rikligt med kritik för det sätt på vilket den nye ordföranden Håkan Juholt vaskades fram och kritiken har inte precis minskat sedan det visat sig att Juholt knappast håller måttet. Det han lyckats med är ju faktiskt bara att sänka partiet än mer. Enligt en nyligen presenterad undersökning i Aftonbladet är det bara 16 procent av de tillfrågade som har stort eller mycket stort förtroende för honom.
Det är förstås rent katastrofala siffror för en socialdemokratisk partiordförande. Märkligt nog tycks Håkan Juholt vara den ende som inte berörs av detta. I alla fall inte utåt. Men håller dessa siffror i sig över nästa års halvårsskifte, så tror jag att oron i partiet kommer att öka högst väsentligt och en rörelse startar som syftar till att byta ledare inför valet 2014. Juholts tid i partitoppen blir då begränsad till två år och en ny ledare (Mikael Damberg?) får ett och ett halvt år på sig att stärka väljarbasen till i alla fall acceptabel nivå – enligt socialdemokratisk måttstock.
Det är i detta perspektiv som Jenny Madestams teori ska ses. Nog har hon rätt i att det finns olika grupperingar i partiet och det finns konflikter mellan dessa grupper som bara ligger och väntar på att blossa upp. En öppen process för att få fram en ny ledare, vilket den förra partiledaren Mona Sahlin har förespråkat, skulle förmodligen öppna spjällen för dessa konflikter.
Men det skulle å andra sidan vara bra för partiet. Det är aldrig bra när åsikter trycks undan och hålls nere. Alltid tenderar sådan hantering att göra konflikterna svårare och det är väl vad som sker just nu internt och bakom allt vad kulisser heter.
Jenny Madestam må ha rätt, men när Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu haft öppna processer samt att Kristdemokraterna upplever något liknande när Mats Odell utmanar Göran Hägglund om ordförandeposten – ja, då tror jag att det är helt omöjligt för Socialdemokraterna att framhärda med den gamla beprövade och inte fungerande slutna modellen.
Ristningar 