Journalistikens förfall

Med ett från början stort och därefter stigande intresse läste jag i dag den kolumn som Richard Swartz skrivit i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om kvalitetstidningarnas förfall och det är en viktig artikel, tycker jag.

Richard Swartz, som under sin verksamma tid var knuten till Svenska Dagbladet som utrikeskorrespondent, utgår i sin kolumn från den kris som just Svenska Dagbladet befinner sig i. Nyligen beslutade tidningen att lägga ned hela sin sportredaktion och det är väl alls inte osannolikt att fler bantningar och besparingar kommer. Richard Swartz befarar att krisen för den tidningen kan resultera i att den läggs ned.

Att perspektivet är de stora tidningars må vara Richard Swartz förlåtet. Det han beskriver är dock giltigt på snart sagt alla tidningar. Mitt perspektiv är de regionala och lokala tidningarnas och jag kan meddela att exakt detsamma händer där som i storstadspressen – om det inte till och med är värre.

Jag har varit inne på det tidigare – tidningsdirektörerna (eller är det mer korrekt att säga koncernledningarna?) håller på att totalt förstöra dagspressen. Enskilda personers ambition att bli stor och ständigt försöka bli större (för att därmed bli den största och grannaste tuppen i hönsgården) ruinerar företagen. Dagens direktörer har inte någon känsla för ord och de förstår inte orden. De har ingen förståelse för journalistik och för vad journalistiken betyder.

Ibland tvivlar jag på om de förstår tidningarnas roll i samhället över huvud taget. Och om de inte rent av tror att läsarna betalar ett par tusen spänn om året för glädjen och viljan att läsa bara annonser. Dessvärre har jag också börjat tro att direktörerna, alla munviga och övertygande i de styrelserum där alltfler av kollegerna sitter (för att bredda erfarenheterna och kompetensen), inte kan räkna. Att köpa på sig nya titlar för nya lånade tresiffriga miljonbelopp och tro att dessa lån kan betalas genom så kallade samordningsvinster är ju faktiskt – korkat.

Tacka sjutton för att tidningarna måste spara. Och då åker de anställda journalisterna. Samordningen löses genom att samma artiklar dyker upp i flera titlar och att centralt producerat lättviktigt material (läs: billigt) köps in för att fylla tidningarna. Det som kastas överbord är duktiga – inte sällan litet äldre – journalister som väl känner sin läsekrets (och som läsekretsen känner väl) och som har stora nätverk.

Exemplen är hur många som helst. Den ena tidningen efter den andra bantar nu sina redaktioner och där inte en aviserad bantning genomförs gäller anställningsstopp, vikariestopp och stopp för frilansar. Journalister som slutar med pension – förtida eller därför att 65-årsgränsen uppnåtts) ersätts förstås inte.

Resultatet blir en urvattnad journalistik, som i sin tur innebär att läsare naturligtvis inte pyntar de nödvändiga tusenlapparna när de inte ens får veta vad som händer i kommunernas nämnder och styrelser. Inte ens en grundläggande samhällelig bevakning orkar många lokal- och regionaltidningar med. Det är illa rent journalistiskt och det är faktiskt rent förödande för den roll som tidningarna har för att upprätthålla ett demokratiskt styrelseskick. Jo, jag vill faktiskt gå så långt.

Jag känner väldigt många kolleger runt om i landet. Ingen – inte en enda journalistkollega som jag har talat med är tillfreds med sitt jobb och den stämning som råder. De är rädda för utvecklingen och väntar i princip bara på den dag när det är deras tur att bli avpolletterade. Självklart säger de ingenting av rädsla för att mista sin anställning. För sådan är stämningen – ingen vågar protestera och allt färre vågar ens ha en egen uppfattning om hur jobben ska göras. Det anses i den hårda miljön som råder vara subversivt och illasinnat och då står den journalisten först av alla på den lista som innehåller obekväma och därför ”farliga” för företaget personer.

Jag tycker att utvecklingen som pågår är fruktansvärt bedrövlig. Alla tidningar som jag läser antingen när jag får min hand på dem eller via nätet har blivit sämre journalistiska produkter. Jag är därför inte alls förvånad över tidningarnas upplagetapp.

Samtidigt är jag övertygad om att trenden går att vända. Men jag har inga förhoppningar om att så sker. Inte i närtid och inte så länge nuvarande koncernledningar och direktörer tillåts reducera antalet medarbetare på redaktionerna. Kanske skulle allt kunna vända genom att presstödet utgavs i förhållande till hur många journalister som finns på tidningarna. En journalistpeng helt enkelt.

Då kanske journalistiken – grunden för mediernas existens – skulle börja uppskattas hos räknenissarna till direktörer och penningkåta tidningsstyrelser.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Journalistikens förfall

  1. Moa skriver:

    Och om de där siffernissarna tror att läsarna inte MÄRKER att kvaliteten på tidningarnas innehåll försämras så tror de fel. Jag läser inte ens tidningen varje dag, men jag märker ändå att det inte är som förut. Förut var det bra, lokalt och engagerat. Idag? Not so much.

  2. Peter Dahlgren skriver:

    Jag älskar papperstidningen, känslan av att sitta där på morgonen med en kopp kaffe och en tidning är oersättlig. Men webben är snabbare och när tidningen kommer är det inte sällan som jag redan vet vad huvudnyheterna är. Kanske kan jag vänja mig vid att läsa nyheterna i en läsplatta. Men oavsett vilken plattform vi får nyheterna så är ju ändå den journalistiska kvaliteten avgörande. Det går inte att göra bra journalistik via telefon. Journalister måste vara på plats där det händer. Å det är mångfalden som gör det spännande. Som läsare måste vi kunna jämföra och få flera versioner från olika redaktionella plattformar för att komma så nära sanningen som möjligt. Om detta sparas bort är det ett hot mot det fria samhället som alltid bygger på kunskap.

Kommentarsfältet är stängt.