Barn över hela landet

Det blev en lång dag i dag. Det var ju sagt att man skulle få sova, eller rättare sagt kunde sova, en timme längre i dag. Men man sover ju som vanligt, tycker jag. Kroppen och huvudet brydde sig inte om omställningen till normaltid. På något sätt blev då dagen längre och inget riktigt vettigt har man fått gjort. Läst lite i en bok och så förstås – det är vettigt – fått upp en hel del på väggarna. Det är en lång rad detaljer som vi inte har hunnit med ännu.

Nu ser jag fram emot en fortsatt småmysig kväll där jag framför allt riktar in mig på Agenda. Det brukar vara sevärt.

Kanske tar de upp beskedet som kom igår – nämligen att Migrationsverket från och med årsskiftet kan placera ensamkommande flyktingbarn även i kommuner som inte har något avtal med verket om att göra det. Antalet barn som kommer hit ensamma bara ökar och nästa år räknar verket med att det kan komma över 4 000 barn. Eftersom flyktingströmmen ökar rent allmänt och det redan finns stora problem att hitta boenden åt flyktingarna, så ses det inte med så blida ögon av verket och myndigheterna att ungefär 50 kommuner inte har skrivit avtal om att ta emot just ensamkommande barn från länder i krig.

Förtjusningen över denna möjlighet som Migrationsverket har fått av riksdagen hos de kommuner som nu får finna sig i att ta emot dessa barn och ungdomar är inte precis överväldigande. Kommunerna hävdar att det inte finns boenden för dem, att de inte har resurser att ge dessa barn och ungdomar skolundervisning och – ja, det radas upp många skäl.

Min enkla åsikt är att alla kommuner har skyldighet att ta sitt ansvar när vi som nation har bestämt oss för att vi ska ge en möjlighet för människor som flyr från krig och förföljelse att finna en trygg plats här i världen. Att det också behövs att många länder i EU tar sitt ansvar för flyktingarna är självklart. Nu kom det inte ut särskilt mycket mer än ord när EU-ländernas stats- och regeringschefer möttes i förra veckan och skulle behandla frågan. Flyktingkatastrofen vid den italienska ön Lampedusa framkallade en skälvning som åtminstone fick dem att beklaga det inträffade. Men mer än så blev det inte trots att Medelhavet på vägen mellan Libyen och Lampedusa har slukat tusentals flyktingar när ranka och överlastade båtar har förlist.

Vi har svårt att tänka oss det. Men det behövs bara en gnutta empati för att sätta sig in i en situation där kulor och raketer regnar över dig, där dina anhöriga blir dödade i din åsyn, där du saknar mat och vatten och hela tiden fruktar för ditt liv. En sådan situation vill man inte precis stanna kvar i. Man flyr och söker någorlunda trygghet. Och när man flyr vill man hitta den tryggheten. Dessvärre är det svårt att hitta den i de flesta europeiska länderna, som faktiskt – av långsiktiga ekonomiska skäl – behöver ha fler invånare om det som vi känner som välfärd ska kunna behållas i framtiden.

Nåväl, jag ska inte förlora mig i detta. Ord som solidaritet är det länge sedan jag hörde. Och ännu längre sedan jag upplevde i praktisk politik.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.