Häftig upplevelse

Nu är jag igång igen efter några händelserika dagar utan dator. På ett sätt var det skönt men också en smula ovant. Någon katastrof var det inte, även om jag saknade att ta kontakt med goda människor som jag känner och brukar ha kontakt med.

Nåväl, i onsdags styrde dottern och jag norrut till Luleå, tog till vänster, passerade Boden och fortsatte upp mot Jokkmokk. I Harads stannade vi för det är där som Treehotel finns och där hade dottern bokat ett rum.

SONY DSC

Vi möttes vid Brittas pensionat av långkalsonger som hängde på tvätt. Jaha, tänkte vi – det var en kort sommar. Men de lyste i alla vackert vita mot den härligt gröna växtligheten och Luleälvens dalgång.

Nu visade det sig att det hade blivit en dubbelbokning. Spegelkuben, eller Mirrorcube, som rummet heter och som dottern bokat var det andra som skulle bo i. Så vi uppgraderades till Dragonfly, det största rummet som också fungerar som en liten konferenslokal för tio-tolv personer och som har två sovrum, vilket var perfekt för oss.

SONY DSC

Det här är Spegelkuben. Spelglas runt om på utsidan även under och över kuben. Ingen kan garanterat se in och det är väl det mest spektakulära rummet i hotellet, som ligger lite utspritt i skogen.

SONY DSC

Det här är ett annat rum, som märkligt nog heter Blue Cone. Färgen är sensationell och det var det rum som lyste klaras i skogen – helt klart.

SONY DSC

Det här är The Bird nest, faktiskt svår att upptäcka och vi fick gå runt en liten stund innan vi fick syn på det. Fågelboet och ett annat rum – ufot – är litet speciella eftersom man kommer in i rummet genom att vrida på rumsnyckeln och då öppnas en liten lucka i botten på rummet och en stege kommer ner. Sedan är det bara att klättra upp! Så lite vig får man vara för att bo där.

SONY DSC

Så här ser ufot ut. Dagen innan vi var där hade ett par bott där som kom från Beirut i Libanon. De hade farit dit enkom för att bo en natt i detta märkliga rum och det gjorde de bara för att de var på bröllopsresa.

80 procent av gästerna kommer från andra länder och det bästa säsongen, enligt Britta på pensionatet, är från december till mars. Tänka sig.

SONY DSC

Bredvid vårt rum låg The Cabin – också det en märkligt skapelse. När man väl gått dit och öppnat dörren så får man klättra ner i rummet. Och ovanpå det fanns en terrass där gästerna kan sitta och bara njuta av naturen och utsikten.

Nå hur bodde vi då? Jo, så här.

SONY DSC

Det här var ett stort ”rum”. Jag beräknade det till cirka 40 kvadratmeter och det rymde som sagt en liten konferenslokal och två sovrum samt förstås en toalett.

SONY DSC

Det här är förresten utsikten från muggen. Toaletterna var smarta. När man gjort det man skulle så brändes det, på något konstigt sätt. Instruktionerna var både på svenska och engelska. Det fungerade utmärkt. Vatten fanns i karaffer i olika former och i en byggnad i ”centrum” fanns det duschar och bastu.

Nu är det faktiskt, vilket man kan förstå, väldigt dyrt att bo där. Det är en sådan där en gång i livet upplevelse som man gör – troligtvis liknande Ishotellet i Jukkasjärvi. Priserna är från 4400 kronor till 7200 kronor för en natt – men då ingår förstås frukost.

Eftersom vi uppgraderades till 7200-kronorslokalen trodde jag, mitt nöt, att det som fanns där var till fritt förfogande. Så var det naturligtvis inte. Dotter Moa hittade en lapp som fick mig att avstå från allt som inte ingick:

SONY DSC

Vi käkade middag på pensionatet eftersom det fanns en sådan möjlighet och när jag morgonen därefter betalade den bestämde jag mig för att försöka utöka mitt frilansande – 340 spänn för potatismos och renskav samt någon sillbit och lite lax som förrätt och en hallonpaj som efterrätt. Dryck tillkom. Maten var god, helt klart, man lika klart inte värd sitt pris.

Nåja, det är som sagt en grej som man bara gör en gång i livet.

Nu bryter jag här. Kanske blir det något mer inom kort. Jag kan sammanfatta besöket med att det verkligen var en häftig upplevelse och att pensionatsägaren Britta med man kommit på en väldigt god idé som de genomfört på ett bra sätt och som satt lilla Harads på världskartan. Det är kul och de är väl värda framgångarna.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten (Norran). Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , . Bokmärk permalänken.