Allt och alla har ett pris. Sägs det. Jag vet inte. Ingen har – mig veterligt – försökt köpa mig. Och jag har inte köpt någon. Som journalist under hela yrkeslivet har man ju haft ögonen på sig. En och annan dumhet har man väl lyckats prestera som kanske äventyrat trovärdigheten, men aldrig att jag vare sig positivt eller negativt har behandlat någon på ett sätt som i så fall skulle ha motiverats av fjäsk eller agg.
Jag minns hur det var på 70-talet när jag var ny i yrket. 1972 kom jag till Norrtelje Tidning – Roslagens Tidning, NT-RT, som vikarierande sportreporter. Det var kul. Vi var eftermiddagstidning på den tiden och det gjorde det lätt i många avseenden när det bara var att klippa de publicerade resultatlistorna ur UNT och köra in det hos oss. Det kunde i sig ställa till det eftersom UNT bara täckte norra Roslagen och vi hela Roslagen och även den södra delen (vi hade lokalredaktion i Vallentuna).
Så när UNT publicerade resultaten från Vasaloppet var sannerligen inte alla roslagsbor med. Faktiskt fick vi veckor efter publicera små notiser på sporten att ”den och den har också gått i mål i Vasaloppet på tiden …….”.
Nåväl, det har ju ingenting med ämnet att göra. I alla fall det ämne som jag började skriva om. Det jag minns var att Vikinglinjen gav alla journalister och fotografer ett årskort som gällde på sina färjor. Det var ju bussigt. Och praktiskt – man kunde ju sticka över till Åland bara på kul då och då. Ingen av oss behandlade Viking – eller Silja heller för den delen – särskilt välvilligt. Vi skrev kritiskt om båtarnas utsläpp både i luften och vattnet (jodå, det var aktuellt också då) och vi skrev naturligtvis väldigt kritiskt när kaptenerna körde på grund. Det senare hände faktiskt tämligen ofta.
Långt senare blev det striktare. Journalister skulle tvätta bort illasinnade anklagelser om att vara mutkolvar och lättpåverkade murvlar. Då slog pendeln hårt åt andra hållet och jag minns mycket klart kolleger som till och vägrade att dricka en kopp kaffe när vi var ute på jobb. Och då kunde det handla om ett personporträtt som skulle göras; ett porträtt av en man eller kvinna som gjort något speciellt och som inför vårt besök gjort sig besväret att koka kaffe och värma en bulle i ugnen. Jag tyckte aldrig det var något som kunde kallas muta.
Trenderna har kommit och gått och jag vet inte hur det är nu. Rese- och motorjournalister brukar av hävd vara utsatta för beskyllningar att vara i händerna på arrangörerna. Och jag vet inte riktigt hur det är med sportjournalisterna. Jag vet att det i alla fall hände förra säsongen att Norran hängde med Skellefteå AIK när de flög iväg till bortamatcher. Det är en sak. Men jag vet inte om Norran betalade sin del av kostnaden för resan. Om inte? Ja, då sitter förstås Norran i Skellefteå AIK:s knä helt och hållet. Fast det verkar man ju göra ändå… Åtminstone så länge guldglansen ger skimmer åt verksamheten.
Nej, nu får det vara nog för i kväll. Tror jag. Jag ska faktiskt pallra mig in i köket och muta mig själv med en kopp kaffe.
Ristningar 