Gubb-gnäll över kväll

Jag vill inte låta som en gammal gubbe, men kommer nog att göra det ändå. Låta som en gammal, gnällig och otacksam gubbe som ingenting begriper och ingenting kan uppskatta. Må vara. Men jag vill ändå ge utlopp för en del tankar som träffade mig i går och som fortsatt dansa i huvudet i dag.

I går hade jag förmånen att få se Julgalan här i Skellefteå. Det var andra kvällen och de artister som jag var bekant med var Fredrik Lindgren (från Skellefteå), Pernilla Wahlgren, Tommy Nilsson, Dr Alban och Nanne Grönvall. Jag såg verkligen fram emot kvällen; det är sannerligen inte så ofta som vi tar oss iväg på något stort arrangemang eller en show.

Mycket folk och trevlig stämning i ishallen. Och jag såg inte under hela kvällen någon som störande berusad, vilket gladde mig. Maten var god och allt flöt på riktigt bra.

Det jag har synpunkter på är själva showen. Det första och för mig tydligaste var ljudnivån. Precis som jag fruktat var den väldigt hög. Med min tinnitus var det rent av en plåga. Jag fick fysiskt ont i öronen och huvudet och i halvtid fick jag öronproppar av en vänlig ordningsvakt som jag träffade på. Tyvärr hjälpte dessa inte särskilt mycket även om det blev lite bättre.

Ljudet var så högt att jag inte uppfattade orden som sjöngs eller som pratades. Men låtarna – de flesta – kände jag igen. Jag fascinerades av ljusspelet, musikerna och dansarna. Men låtarna..?

Jag är full av respekt för artisternas arbete. Att kuska runt i landet och bo på hotell och transporteras till olika scener för ljudchecker och repetitioner innan föreställningen drar igång måste vara påfrestande på sitt speciella sätt. Att sedan jobba sent och få en ruckad dygnsrytm är en annan aspekt på tillvaron som nog inte alla kan palla med. Att hela tiden vara rädd om rösten och att minsta förkylning eller halsont kan spoliera ett framträdande och därmed inkomsterna är något som vi vanliga dödliga inte behöver bekymra oss särskilt mycket för.

Men vid ett sådant här tillfälle, när många artister träffas för att ge en gemensam föreställning, så blir det inte så många nummer som framförs av var och en. Det som slog mig var att artisterna till en del gjorde det väldigt lätt för sig.

Pernilla Wahlgren sjöng till exempel Piccadilly circus som hon första gången framförde 1985 – för snart 30 år sedan. De superhöga tonerna avstod hon dock från vilket förmodligen är en följd av tidens gång. Nanne Grönvall, som visade upp sin fantastiska energi, körde Avundsjuk, som i sammanhanget är en riktigt modern låt med bara 16 år på nacken. Tommy Nilsson drog tre låtar – Allt som jag känner från 1987, En dag från 1989 och Öppna din dörr från 1994.

Det är välkända toner och texter som väldigt många kan sjunga med i. Det är väldigt populära låtar, rent av så kallade örhängen, som publiken säkerligen vill höra. Men som artisterna har framfört tusentals och åter tusentals gånger. Förmodligen kan man väcka dem tjugo över tre en natt och be dem sjunga dessa låtar och de kan göra det nästan i sömnen. Hur mycket energi lägger de ner på att göra ett bra jobb?

Ja, det senare ska man kanske inte prata om eller ens kräva. För hur mycket energi och kraft lägger vi alla ner på de delar av våra jobb som har blivit lite rutinmässigt. Vi kan alla göra ett bra jobb utan att ge 100 procent hela tiden.

Jag är inte missbelåten alls över showen som sådan. Också jag gungade i takt med musiken även om jag hade ont i öronen. Men jag skulle nog ha uppskattat att få höra lite mer av modernare tongångar.

Förmodligen är jag helt ute i mina åsikter på grund av min ovana att besöka konserter eller shower. Hur otroligt korkad jag är i det avseendet visas inte minst av att jag –innan jag åkte iväg till Julfesten, stängde av ljudet på min mobiltelefon. För att inte eventuella uppringningar skulle störa artisterna!

Jo, jo – det var ju artigt gjort. Väl tänkt. För väl därinne fick jag känslan att jag inte ens kunde höra vad jag själv tänkte och jag lovar att jag inte skulle ha hört om min telefon ringt ens om jag hade haft den på högsta signalstyrkan.

Men en kul afton och rolig kväll var det definitivt. Och en sådan kommer jag att bära med mig länge. Trots dagens gnäll.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Gubb-gnäll över kväll

  1. Per Tobé skriver:

    Var inte där men har erfarenheter från liknande föreställningar.
    Jag tror det hela beror på att dagens ungdomar som går någon kurs i ljudteknik endast får lära sig att alla reglage skall stå på max.

  2. Karin skriver:

    Ola, det enda jag vill gnälla på är att Pernilla heter Wahlgren:-)))

Kommentarsfältet är stängt.