Hur tänker massmördare?

I dag tycker jag det finns anledning att än en gång fråga sig hur människor är funtade och hur de kan göra som de ibland gör. Jag tänker på dådet i Pashawar i Pakistan när talibaner iklädda den pakistanska regeringsarméns uniformer tog sig in på en skola som drivs av armén och där dödade mer än 140 personer. De flesta barn och ungdomar. Det är det största terrordådet som talibanerna har genomfört i landet, sägs det.

Under åren har många, många tusen personer blivit offer för talibanerna. Och runt om på jorden finns det människor som med berått mod slaktar andra människor. Vi har ju inte minst de som krigar för terrororganisationen IS. Också de kan systematiskt ha ihjäl människor genom en kula i skallen eller halshuggning.

Det är ett väl känt faktum att soldater som varit i strid och dödat motståndare eller på andra sätt varit med om uppslitande händelser kan drabbas av posttraumatisk stress när de kommer bort från striderna och är hemma i tryggheten. I den stressen fungerar de inte som de gjorde innan de gick ut i kriget. Det är också väldigt vanligt att soldater begår självmord under denna stress.

Jag hörde någon gång en uppgift som jag inte vet hur pass sann den är. Men den sade att antalet amerikanska soldater som begått självmord efter att ha varit i Irak och Afghanistan är större än antalet som dog i strider.

Om den posttraumatiska stressen är reell så borde förr eller senare dessa terrorister också drabbas av den. Eller är det så att en sjuk övertygelse gör dem immuna mot efterkommande betänkligheter? Att det inte ens i efterhand dyker upp en enda tanke om att det är så vansinnigt fel att döda andra människor och – som i det här fallet – döda barn och unga som går i skolan?

Jag har svårt att greppa ens en teoretisk förklaring till varför människor kan bli så hjärntvättade att de kan begå vilka vidrigheter som helst utan att blinka och utan någon ånger. Dock vet jag att hjärntvätt kan ske i många olika former och för en lång rad ändamål i en märklig och mäktig blandning mellan direkt och indirekt påverkan samt i kombination med sociala faktorer som exempelvis en vilja att tillhöra en grupp eller en rädsla att gå emot det som anses vara det härskande. Och det oavsett om det är personer eller tankar.

I mildare former är det väl vad vi ser i vår vardag när vi blundar för det som händer och för det som stör vår bild av hur vi tycker att det ska vara. När vi blundar så förtränger vi också det störande och vi kan inbilla oss att vi har det som vi vill ha det. Att se och att reagera och kanske även att agera tar kraft och den kraften vill många av oss använda till att tillfredsställa i grunden egoistiska intressen; inte sällan sådana som sägs bidra till att vi förverkligar oss, bevars.

Nej, nu ska jag inte orda mer om det här. I alla fall inte nu. Masspsykologin är ett intressant ämne och det sätt på vilket opinioner, trender och därmed skeenden utvecklas är fascinerande att fundera på.

Min dag i korthet har varit bra. Många ärenden på stan och spontana möten med bekanta på gågatan har lyst upp tillvaron. En hel del har blivit gjort, vilket är bra. Något återstår också att göra. Och tro det eller inte – jag har faktiskt planer på att baka något. Men om jag hinner det den här veckan återstår att se. I morgon är det jobb och på torsdag går hela förmiddagen åt i förberedelser till och för ett besök på lasarettet. Den senare tiden skulle jag gärna vilja använda till något annat, men det är väl bara att vara tacksam att vården vill hålla koll på mig.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.