I Kairo – igen

Så där ja. Då är jag nere i Kairo igen. Jag kan berätta för alla som tror att jag kommit ner till värme och solsken, att jag faktiskt under mina åtta-tio besök i landet aldrig har upplevt ett så busigt väder här. Det blåste jättemycket och småregnade. Temperaturen låg på sju-åtta grader (fast nu på kvällen har det lugnat ner sig och nu är det nio grader varmt). Det var faktiskt lite småkyligt och egyptierna frös duktigt. Men det blir bättre väder nu när jag kommit ner. Dock tror jag inte jag får någon nytta av badbrallorna som jag släpade med mig. Vattnet i poolen är visserligen varmt, men om det bara är tio grader i luften är det inte så behagligt ändå. Vi får se. Kanske det blir en badbild.

Resan gick väldigt smidigt. Först iväg till Wien och efter en stunds väntan vidare till Kairo. Lugnt och fint i luften utom mot slutet när vi alla fick spänna fast sig och en massa passagerare stelnade i ansiktsuttrycken. Landningen var rolig i den hårda blåsten, men den gick kalasbra. Det är ju inte så ofta det händer att en del resenärer tar upp en spontan applåd på ordinarie flighter, men i dag var det några som applåderade.

Det här är faktiskt andra gången som jag skriver det här inlägget. Vi har varit iväg och köpt en uppkoppling till datorn som jag tyckte var helt ok ändå till dess att det visade sig att uppkopplingen brutits och allt det jag skrivit försvunnit. Vi får se om det fungerar nu.

Det jag skrev om var att det blev ett väldigt varmt välkomnande hos vännerna. Nästan alla hade samlats och det blev direkt skjuts till dem från flygplatsen. Massor av god mat, det vill säga flera rätter, trugande att äta av allt, tårta, kaffe och färsk frukt (bland annat jordgubbar). Men viktigare än maten var umgänget mellan oss tolv vuxna och fyra barn. Det var full fart hela tiden och jag hängde som inte riktigt med eftersom jag var en smula trött. Jag gick ju upp halv fyra i morse.

I morgon är det dags för ett nytt kalas hos en annan av våra vänner. Det blir väl till en del samma människor och samma glada stämning. Och det räcker gott för mig.

Många gånger har vi tänkt på hur vi ska kunna betala tillbaka med all den varma generositet som visas oss. Vi gör så gott vi kan men vi skulle kunna göra så mycket mer. Förhoppningsvis får vi chansen om och när några av dem kommer till Sverige och hälsar på oss.

Nu blir det inte mer för den här gången. Jag hoppas kunna komma igen med ett inlägg i morgon, men det hänger väl lite på hur sent det blir. Om jag förstås inte överraskar mig själv med att skriva tidigare.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.