Snö och flyg

Jag blev riktigt, riktigt glad i dag. Doktorn ringde och talade om för mig att den lilla pricken på en lunga som vården hittade för ett halvår sedan nu är borta. Jag var ju på röntgen i går och resultatet kom fort. Doktorn var också glad över att ge det beskedet, men jag var gladare.

Jag frågade hur en prick bara kan försvinna så där. Att de kan uppstå förstår jag, men inte bara försvinna. Hon förklarade då för mig att det kan ha varit ett litet ärr efter en inflammation som nu har läkt ut. Jag låter mig nöja med det och är som sagt jätteglad över att vården inte behöver följa upp den pricken längre – eftersom den inte finns. Men för det andra blir det uppföljning i fyra och ett halvt år till och det är jag också glad för. Glad för att vården är noggrann.

Nu gäller det ”bara” för mig att försöka vara rädd om mig. Och att hitta en varsam tandhygienist i stan. Och en kiropraktor. Ja, när jag tänker efter så finns det lite att arbeta med. Psyket klarar jag tack och lov av själv i alla fall.

DSC01995

Alla talar om snön och det är inte så konstigt. Över metern nu sedan någon dag och fortfarande till och från lätt snöfall. Den här bilden tog jag nyss genom fönstret. Jag ska ge mig ut med kameran endera dagen för att fotografera snöhögarna i dagsljus. Det är roligare.

I Luleå är det snörekord med 118 centimeter. Här i Skellefteå är det enligt Balders väder 105 cm och hur det är i Umeå vet jag inte. Men jag minns att det var otroligt mycket snö där i början av 1988. Då jobbade jag på VK och just då höll jag på att ta mitt flygcertifikat. Den myckna snön minns jag av två anledningar.

En är att jag under januari och februari bara kunde ta en flyglektion eftersom det snöade alla dagar utom två. Eller om det var tre. Så exakt minns jag inte. Men jag minns att det var som att börja om skolningen igen när mars inträdde med bättre väder och jag fick flyga oftare.

En annan anledning är att dottern då var liten. Vi bodde på Gustav Garvares gata 1 och tvärs över Hissjövägen låg en lekpark. Det var lätt att ta sig dit och det var så mycket snö att vi fick gräva oss ner en bit för att hitta staketet som omgärdade lekplatsen och avskilde den från parken i övrigt och gatan utanför. Det var en häftig upplevelse för mig även om jag inte tror att dottern minns det. Å andra sidan har hon väldigt gott minne, så det gör hon kanske.

Apropå snö och flygning så kan jag meddela att jag tyckte det var väldigt svårt att orientera sig under vintern och när det var snö. Ett snötäckt landskap gör det lite marigt att se skillnad på om det är ett snötäckt fält eller en sjö. Det hände flera gånger att jag flög över små byar utan att upptäcka dem trots att jag satt med kartan i knät och borde ha vetat var jag var. Dock var det aldrig någon fara. I regel hade jag koll på åt vilket håll havet låg och om jag körde vilse var det bara att styra ut mot kusten och sedan följa kustremsan hem.

 

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.