Det kan hända här

Kan det hända här? Kan det hända här det som hände i Paris och nu senast i Köpenhamn? Mitt svar är att det självklart kan hända här. Sverige har på intet sätt varit förskonade från terrordåd. Genom historien har vi haft åtminstone en flygkapning, vill jag minnas. Vi har haft två attentat mot ambassader i Sverige – den västtyska och den jugoslaviska. Vi har fått en statsminister och en utrikesminister dödade på öppen gata. Vi har upplevt en attentatsman som i julhandeln i Stockholm omkom när sprängladdningen han var utrustad med briserade. Lyckligtvis utan att några andra kom till skada. Vi har sett hur moskéer satts i brand och hur synagogor attackerats. I ökad utsträckning ser vi snart nog varje dag brott begås som kan rubriceras som hatbrott. Och i storstäderna krigar gäng mot varandra; krig som bland annat yttrar sig i skottlossning på gator och torg där många oskyldiga riskerar livet.

Även på de mest avlägsna krafter där normalt ingenting märkvärdigt har hänt och händer kan våldet slå till. Själv minns jag de tre morden i Åmsele en sommarnatt 1988. Vem hade kunnat tro att något sådant skulle kunna hända? Och hända där?

Vår självbild är att Sverige är ett tryggt och säkert land fyllt med välvilliga och välkomnande medborgare som generöst delar med sig av det goda samhällets alla ingredienser. Och visst är det så att vi lever i ett oerhört tryggt och rättskaffens land – jämfört med många, många andra länder. Precis som fallet är i Norge och Finland. Men också där slår terrorn och våldet till – på Utøya i Norge och på flera skolor i Finland där ungdomar plötsligt börjat skjuta mot elever och lärare.

Vi är inte vaccinerade mot våldet i samhället. Ibland kan man få känslan av att den ökande segregeringen i samhället, det växande utanförskapet, föder missnöje, frustration och andra känslor som hos vilsna individer leder mot extremism. En extremism som bygger på våldsamma ideologier som i sin tur har sin grund i väldigt sneda tolkningar av religiösa skrifter. Eller som bygger på en absolut lydnad i en sträng gänghierarki. Ja, i båda fallen gäller det för deltagarna att visa lydnad och i båda fallen blir belöningen att bli sedda, att bli accepterade.

Det är ett mänskligt behov av att bli sedd och bli lyssnad på. Att betyda något för någon eller för några. När samhället i stort – väldigt generellt sett – misslyckas med att alla sina medborgare så knuffas en del individer ut från den svårdefinierade samhällsgemenskapen och söker andra gemenskaper. Gemenskaper där normerna inte är de som råder i allmänhet.

Jag får gång efter annan en mycket bestämd känsla av att utanförskapsgrupperna växer och att problemen som vi upplever och känner bara kommer att bli större. Såvida vi inte förmår att vända attityderna i samhället och börja se även de som vi i dag negligerar eller inte vill se.

Så, avslutningsvis, visst kan det som hänt i Paris och i Köpenhamn hända även här. Men må det inte hända.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.