Färg och krig

För några dagar sedan orsakade en klänning stor debatt här hemma. Eller rättare sagt bilden på en klänning. Den lades först ut av den skotska sångerskan Caitlin McNeill som på något så kallat socialt medium bad sina läsare hjälpa henne och hennes vänner. De hade nämligen helt skilda uppfattningar om vilka färgerna på klänningen var.

När hustrun och jag tittade på bilden som en vän till hustrun skickat över var vi helt överens. Klänningen är svart och ljusblå. Det hävdade vi bestämt och var nästan på väg att konstatera att vännen hade blivit halvt knäpp när hon såg den som vit- och guldfärgad. I dag skrev Dagens Nyheter om bilden och då utifrån ett vetenskapligt perspektiv.

thedress_liten

Här är den omtalade klänningen. Från det att Caitlin McNeill lade ut bilden tog det bara fem timmar innan bilden delats 16 miljoner gånger. Och i dag skriver som sagt Dagens Nyheter om fenomenet. Det visar sig att vetenskapsmän (och naturligtvis även -kvinnor) har olika förklaringar till varför vi kan uppleva färgerna på ett så diametralt olika sätt. Jag kan säga att när jag lade över bilden till bloggen var klänningen var den i mina ögon blå och svart. I samma ögonblick som den lades in texten var den i vit och guld för att nästa gång jag tittade återgått till blå och svart.

Vad ska man dra för slutsats av detta? Ja, kanske att det vi ser inte är det andra ser. Att vi ser och tolkar i stort sett allt på olika sätt. Vilket vi naturligtvis gör.

När jag på de tidningar där jag jobbat som chefredaktör varit ute i skolor och pratat tidning och journalistik har jag alltid hävdat (för frågan kommer ständigt upp om det som vi skriver i tidningarna om är sant) att det medierna förmedlar är en del av sanningen. Jag brukade ta exemplet om exempelvis tre personer blir vittne till en krock mellan två bilar och dessa sedan, utan att tala med varandra, går hem för att berätta vad som hänt, så blir det tre olika berättelser. Därtill kommer naturligtvis två skilda berättelser från förarna av bilarna. Alla berättelser är sanna – på sitt sätt. På det sätt som var och en uppfattar sanningen.

Det journalisten gör att ta del av så många berättelser som möjligt och sedan redovisa det i tidningen eller på den för tillfället gällande så kallade plattformen. Inte undra på att en del blir arga över vad som står i tidningen och hävdar att ”tidningen” bara ljuger. Men nu låter vi detta ämne vila.

I dag är det fyra år sedan Syriens president Bashar al-Assad påbörjade sitt krig mot sin egen befolkning som börjat opponera sig mot hans styre. Kriget går nu in på sitt femte år. Tidigare skrev jag flitigt om situationen i landet. Men jag har gett upp. Ingenting förändras till det bättre. Fortfarande dödas många varje dag. Fortfarande raseras byggnader och annan infrastruktur. Fortfarande är livet obeskrivligt djävligt för dem som inte lyckats ta sig ut ur landet.

Minst tio miljoner människor lever i flykt i eller utanför landet. Det är ungefär halva befolkningen. De officiella siffrorna säger att 220 000 personer har dödats. Men de officiella siffrorna är inte någon sanning: det är många, många fler som dödats. Min vän lever. Flera andra vänner som vi har i landet har försvunnit och är förmodligen döda. Andra har dött – officiellt om än inte som offer för kulor och bomber. Än fler har flytt landet.

Hos oss förs debatten om vi ska fortsätta att ta emot så många flyktingar. Om vi ska släppa in dem och pröva deras asylskäl. Jag tycker att det är en självklarhet att vi gör det. Jag brukar försöka tänka på vad jag och min lilla familj skulle göra om släkt och vänner dödas eller förs bort till okända öden och om 60-95 procent av våra hus förstördes och blir omöjliga att bo i och om jag och de mina riskerade livet så snart man går ut för att försöka få tag på bröd eller något annat att äta.

Tveklöst skulle jag försöka ta mig ifrån helvetet. Det tror jag alla skulle försöka göra och jag vet att en stor majoritet av det syriska landets kvarvarande befolkning bara har en önskan – att ta sig därifrån och/eller att kriget snarast upphör.

Det senare är inte något som finns på agendan. President al-Assads styrkor fortsätter sitt krig. Men det är inte bara mot en tidigare svagt beväpnad opposition. Kriget har öppnat dörrarna för en lång rad islamistiska grupper där den senaste aktören IS väl är den mäktigaste. De senare kämpar för att vinna för att få makt – ja, det gör alla. Men den praktiska verkligheten är att alla slåss mot alla och att kommande eventuella fredsförhandlingar är dömda att misslyckas.

I det militära, på T2 i Skövde, hade vi en kapten som tjänstgjort i Gaza. Han talade om för alla som ville höra och för oss som var kommenderade att lyssna på honom, att hans erfarenhet var att låta folk slå ihjäl varandra till dess att det inte fanns några kvar. Då först skulle man kunna börja något nytt – kanske. Ibland kan jag tro att hans predikningar har fått fäste i Syrien hos alla stridande parter. Alla tror att de ska vinna och så fortsätter de att kriga till dess förmodligen ingen vinner och det inte finns någon civilbefolkning att styra över.

Lek med tanken att det skulle bli fred i morgon. Hur många i Syrien och i världen skulle tro att den freden blir särskilt långvarig? Och vilken trovärdighet skulle ett fredsfördrag ha när landet skulle fortsätta att krylla av beväpnade män (företrädesvis) som under fyra år har lärt sig att de får vad de vill bara de dödar den och de som står i vägen?

Nej, nu får det vara slut för i dag. Kriget i Syrien går i morgon in på sitt femte år och jag är oerhört privilegierad som bara får kriga med och mot mitt samvete och min lathet för att få det gjort som jag både måste och ska få gjort.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Färg och krig

  1. Moa skriver:

    Den där klänningen skrämmer mig. Jag ser den som vit och guld, även om jag kan medge att det vita har en blå ton i sig (i min värld för att den är i skugga). Men svart? Det ser jag inte. Jag trodde först att det hade att göra med skärmens inställning, dvs på vilken telefon/skärm/dator man såg bilden. Men sedan tittade jag, Cissi och Ingemar på bilden på min telefon (dvs SAMMA skärm), och de såg den som svart och blå, medan jag såg den som vit och guld. Jag kan inte begripa hur!

Kommentarsfältet är stängt.