Adhd och utrymme

Först var det ett inslag i nyheterna och sedan kom programmet Korrespondenterna i SVT2. Jo, jag förstår att nyhetsinslaget var hämtat från en del av det som Korrespondenterna handlade om – adhd. Det handlade om diagnosen Adhd och hur man tacklar sjukdomen i olika delar av världen. Fast det var egentligen bara de väldiga skillnaderna i hur man diagnostiserar och behandlar adhd i Frankrike och USA.

I USA pumpar man i ungarna mediciner i en helt otrolig utsträckning. Diagnoserna måste också ifrågasättas eftersom det uppges att ungefär 15 procent av skoleleverna har adhd. I Frankrike – och i Sverige – ligger antalet adhd-diagnostiserade på mellan tre-fem procent av eleverna. Jag minns inte om jag hörde vilka åldersgrupper som det handlar om.

Att så många fler barn i USA än i Europa har adhd tror jag inte på. Över huvud taget är jag skeptisk till diagnosen och jag har definitivt en känsla av att det finns en tendens i samhället att överdiagnostisera både unga och gamla. Förmodligen för att hitta en förklaring till ett beteende som ligger lite utanför ramarna som majoriteten anser vara normen. Det kan också finnas, under trycket från omgivningen som ger en person en känsla av att vara utanför, ett behov av att få en diagnos som ”förklarar” beteendet.

Sedan må man hela tiden ha i åtanke att det finns starka ekonomiska krafter bakom utvecklingen som gör att vi hela tiden blir ”sjukare” eller betraktas som ”sjuka”. De krafterna stavas medicinbolagen som tjänar stora pengar på den medicin som gör adhd-diagnostiserade barn lugnare och mer koncentrerade. Ja, i ett senare inslag i nyheterna rapporteras det om att förskrivningen av antidepressiva medel ökar till unga människor. Till och med ner i åldrar där barnen går i lågstadiet.

Men det här med adhd. I Korrespondenterna fanns det några experter som har samma åsikt som jag. Nämligen att det finns barn som är livligare än andra. Så har alltid varit fallet. När jag gick i skolan fanns det självklart en del klasskamrater eller andra i skolan som var – som vi sa då – busigare och mer fyllda av hyss än andra. Så var det och det var väl inte något konstigt med det. De ”hanterades” med anmärkningar, kvarsittningar och sämre betyg i ordning och uppförande (finns fortfarande sådana betyg?). I regel var de påhittiga och smarta. I dag säger man väl att de var kreativa och intelligenta. Det har genom historien visat sig att dessa busiga pojkar och flickor (mest pojkar) i vuxen ålder har rönt framgångar inom de områden där de utvecklats – som idrottsmän, konstnärer, musiker, företagare. Framgångsrika byråkrater har en helt annan bakgrund.

Det är väldigt lätt att i den här diskussionen komma in på den minskade toleransen i samhället. I dag finns det inte utrymme i skolorna för hyss och bus. Sannerligen inte i samhället i övrigt heller. Allt ska gå enligt normen och den eller de som bryter normen ser man på som man nästan skulle se på en utomjording. Vart har våra original tagit vägen? Inte finns det många sådana kvar längre. Men förr i tiden satte de färg på samhället vare sig det var stadsdelar i större städer, i hela mindre städer eller i byar.

I Enånger fanns exempelvis Hugo. Han betraktades som en smula eljest i byn. Han hade ett speciellt sätt att gå och när han pratade glappade löständerna. Byborna hade roligt åt det eftersom det såg ut som om tänderna fortsatte röra sig efter det att han slutat prata. Och jo, det såg roligt ut. Hugo hade nog aldrig varit lagd åt adhd-hållet. Men ett original var han. Efter ett liv som bjudit jobb som fiskedräng och skogshuggare kom han så småningom in till Iggesunds bruk som pappersbruksarbetare.

Ibland kallades han upp till kontoret. Det var när bruket fick besök av tyska kunder. Då fick Hugo agera tolk. För tyska hade han minsann lärt sig när han lyssnade på radio under andra världskriget. Tyska kunde han därför flytande. Förvåningen blev också stor i byn när det stod klart att Hugo kartlagt Enångersmålet. Flera tusen ord i normalskrift och fonetisk skrift med översättning till normalsvenska hade han plitat ner genom åren och så skickade han ner det till Uppsala universitet som gav ut en ordbok.

Smart som tusan och eljest i uppträdandet var han en udda figur i samhället. Men alltid respekterad för den han var. För han var ju alltid ”en av oss”. Vi kan ha roligt åt honom ibland, men inga andra fick driva gäck med honom. Det var i alla fall så jag uppfattade det. Kanske var det rätt uppfattat. Kanske fel.

Jag skulle önska att det skulle finnas mer utrymme i samhället. Ett utrymme som också ger plats för alla dem som tänker lite utanför ramarna och agerar därefter.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.