Pressen fällde SAIK

Ja, jag vet inte jag. Men jag har en bestämd känsla av att spelarna och ledarna i Skellefteå inte riktigt har tacklat sin situation. De fyra senaste åren har laget varit i final. De två första åren förlorade de kampen om guldet och de två senaste åren vann de den åtråvärda bucklan. Nu är laget i final igen. I kväll förlorade det på hemmaplan för andra gången i rad. 4–2 vann Växjö med.

Hur kommer det sig? Skellefteå AIK var och är nog inriktade på att ta guld för tredje året i rad. Men det låser sig. I kväll var det mycket slarv i passningsspelet och Växjö kunde pressa hårt under långa stunder. Den pressen gav utdelning när försvaret inte höll måttet och när inte anfallsspelet heller fungerade. Tempot var inte tillräckligt högt för SAIK och spelarna verkade i och för sig vilja. Men vilja lite för mycket. Pressen att vinna på hemmaplan och ha en fördel i nästa match i Växjö blev för stor och så blev det inte som det brukar bli. Och som vi alla vet att Skellefteå AIK kan.

Visst – Skellefteå AIK är i år ett till stora delar nytt lag jämfört med det som tog hem SM-pokalen två år i rad. De nya spelarna är duktiga. Serien vanns i överlägsen stil och det var nog inte bara Skellefteborna som tog mer eller mindre för givet att SAIK skulle och ska ta guld i år igen. Låt oss hoppas att så blir fallet.

Men då får nog ledarna försöka intala spelarna att försöka spela som de gjorde under seriespelet då pressen i princip inte var större än att laget skulle klara de första sex placeringarna och gå till slutspel. Växjöspelarna känner ingen press. Bara hunger. De kan spela ut på ett annat sätt än SAIK-spelarna som – trots att så många är nya i laget – känner förväntningarna och trycket. Att ha press på sig är oftast positivt, men som laget har spelat på hemmaplan så har pressen blivit till ett hinder i stället.

Fyra matcher återstår som mest. Och vi får tro att alla matcherna ska spelas. Men finalspelet kan också ta slut i början av nästa vecka. Alla tusentals supportrar till SAIK får väl hoppas på att spelarna slår ifrån sig pressen och känner spelglädjen och hittar tillbaka till sin kapacitet. För visst skulle det vara roligt med ett tredje SM-guld. Ett tredje guld i rad är det väl inget lag som tidigare har klarat av. Låt oss hoppas på det.

I morgon bitti på Friskvårdskompaniet kommer säkerligen samtalsämnet att vara kvällens hockeymatch och det ska bli roligt att höra kommentarerna.

Min dag har varit god, kan jag meddela. Hela förmiddagen satt jag och bokförde händelserna i min lilla firma. Dagboken har ju varit hos den som gått igenom siffrorna för förra året och som legat till grund för bokslut och deklaration. Nu har jag kommit i kapp och det känns riktigt bra.

Eftermiddagen tillbringade jag med ett par timmar hos ett par vänner. Vi pratade och fikade och diskuterade och skrattade. Kort sagt – vi hade en bra stund. Det är gott att sitta mitt emot varandra och prata i stället för att bara chatta digitalt. Och framemot kvällningen hjälpte jag ett par andra kompisar att komma till flyget. Det senare innebar att jag missade att titta på första perioden i hockeymatchen. Men den refererades ju i radio så det var lugnt.

Jag kan också rita några rader om det uppseendeväckande avslöjandet som gjorts att ett av regeringsplanen som är stationerat på Arlanda sex gånger sedan den nya regeringen tillträdde har fått åka till Bromma för att hämta upp statsråd som varit på väg någonstans ut i världen och i Europa. Att bruka flygplanet på det viset är naturligtvis högst oklokt och mycket koldioxid har släpps ut helt i onödan.

Jag blev nästan lite full i skratt när jag händelsevis hörde det miljöpartistiska språkröret Gustav Fridolin som ju är utbildningsminister förklara – han är ju en av dem som sett till att planet hämtat upp honom på Bromma – förklara att han ”inte visste att man kunde åka till Arlanda” för att ta planet därifrån. Märkligt tycker jag eftersom Miljöpartiet vill lägga ner Bromma för att i stället låta Arlanda hantera all inrikes- och utrikestrafik till Stockholmsområdet.

Jag sitter och funderar på om Fridolin möjligtvis också är så emot motorvägar – det är ju en sådan hela vägen till Arlanda från Stockholms centrum – att han inte vill trafikera dem. Och att det är skälet till att han ser till att planet i stället får göra ett dyrt skutt fyra mil för att hämta upp honom.

Ja, det får bli allt för i dag.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.