En dag som i dag är en vanlig dag. Som jag gärna vill se det. Jag försökte mörka att jag blev ett år äldre, men det gick inget vidare. När en eller två uppmärksammat det, så är det genast fler FB-vänner som ser det och stämmer in i hyllningskören. Jag är rörd över uppmärksamheten och bockar och bugar. Jag gör det djupt. Så långt min allt stelare kropp tillåter.
Dagen har på olika sätt varit fylld av jobb. Först skrivjobb på förmiddagen och sedan tog jag en sväng ner till Folkrörelsearkivet. Det är andra gången jag gör det, men inte den sista. Sunnanå fick en propå därifrån om att hyllorna är fulla av pärmar med material som har arkiverats. Nu är det så att allt sannerligen inte förtjänar att arkiveras. Så av ungefär 53 hyllmeter pärmar ska 35 meter bort. För vem har glädje av att spara gamla fakturor och annat oväsentligt material från decennier tillbaka?
Så det blir till att åka dit och få hjälp av Elisabeth Wiklund att plocka fram det som ska slängas, lasta det på en vagn och så lasta av vagnen och lägga in i bilen för vidare transport till containern med brännbart på Solbacken. 3,8 meter försvann visst vid första transporten och hur mycket som försvann i dag vet jag inte. Men jag ska dit i morgon förmiddag igen och hoppas då kunna köra åtminstone ett par vändor. Och bilen kan lastas mer.
Kvällen har också handlat om jobb på sätt och vis. Jag har följt ett fullmäktigemöte som sänts på webben. Nästan fem timmar tog det och det är den direkta anledningen till att jag skriver så pass sent.
Nyhetsflödet nationellt och internationellt och lokalt har jag inte haft möjlighet att följa så där noga. Men jag har noterat att president Barack Obama har skaffat sig ett konto på Twitter och omedelbart fått 400 000 följare. Sedan har jag också sett att hans kollega i öster, president Vladimir Putin, spelat hockey. Det gjorde han i söndags när det ryska landslaget fick stryk av Kanada i VM-finalen.
Putin lirade någon slags uppvisningsmatch och givetvis vann hans lag och Putin gjorde själv åtta strutar. Till nästa VM tar han säkert ut sig själv i landslaget eftersom han nog innerst inne tror att han skulle platsa. Det tror inte jag. Ingen törs ju tackla honom vare sig på isen eller utanför isen. Gör man det så råkar man illa ut.
Och med dessa ytterligt lätta nyhetskonstaterandena avslutar jag. Och jag ser fram emot morgondagen. Det tycker jag alltid att man ska göra och i en förhoppning om att man verkligen får uppleva den…
Ristningar 