Hjälten i Gunnebo

En dag med en hel del skrivande är till ända. Det blev en lång dag. Men den har gått bra, som de flesta dagar ju gör. Ett långt möte med styrelsen i Sunnanå nu på kvällen blev som en bra avslutning.

Jag blir så glad när jag läser om söndagens hjälte i Gunnebo utanför Västervik. I går kväll satt Fateh Abasi, en flykting från Syrien som varit i landet i 15 månader och nu håller på att lära sig svenska, i köket och tittade ut genom fönstret. Då får han plötsligt se ett barn som hänger utanför fönstret på tredje våningen i huset mitt emot.

Fateh ropar på sin son och båda springer ut barfota mot grannhuset. Fateh skickar upp sin son till lägenheten där pojken bodde för att tala om för familjen där vad som var på gång och Fateh ställer sig under fönstret. En halv minut senare orkar inte pojken hålla sig kvar längre och faller. Han faller rakt ner i Fatehs armar. Båda rullar runt på asfalten, men ingen av dem slog sig särskilt allvarligt. Pojken fick ont i en fot och Fateh lite ont i ryggen när han tog emot pojken som är sex år.

Det är inte första gången som jag hör talas om att personer, som kommit från andra länder där krig och oroligheter pågår och där man som regel vid olyckor själva skjutsar offer till sjukhus eftersom ambulanssjukvården inte är särskilt utvecklad, agerar snabbt och resolut.

Jag tror faktiskt inte att en normalsvensk skulle ha gjort samma sak som Fateh. Jo, någon eller några skulle ha rusat dit. Men många, de allra flesta, skulle nog ha fiskat fram sin mobil och försökt nå polis eller räddningstjänst på 112. Då hade det gått illa för den sexårige pojken. Om han överlevt fallet skulle han ha slagit sig riktigt duktigt och kanske fått livslånga men.

Att agera direkt utan tanke på eventuella faror för egen del, är inte precis den bästa grenen för oss svenskar. Det var ju ett tag sedan som den tidigare kd-ledaren Göran Hägglund agerade för att försöka få fram en lagstiftning som skulle ha inneburit att vi alla har en skyldighet att agera i krissituationer. Åtminstone att vi ska larma någon som kan hantera den uppkomna situationen. För alltför ofta händer det att folk väljer att titta åt ett annat håll och bara skyndar sig förbi.

En gång i världen upplevde jag det själv. Det var 1966 och vi var ett gäng som var på väg ner mot Falkenberg. Det bar sig inte bättre än att grabben som körde tappade kontrollen över bilen så vi åkte av vägen, slog i kanten på en korsväg och snurrade runt några varv innan bilen ställde sig på alla fyra ute på en åker.

Som tur var slog vi oss inte trots att vi måste ha befunnit oss som i en centrifug. Bilbälten var ju knappt uppfunna vid den tiden och det fanns i alla fall inte i den gamla Saaben som vi åkte i. Nåväl, strax efter det att vi pallrat oss ur bilvraket så kom det en bil på vägen. Den saktade in och stannade. Rutorna vevades ned. Folk glodde på oss. Rutorna vevades upp och bilen körde iväg igen. Det kändes snopet må jag säga.

Å andra sidan har jag inte agerat som något föredöme själv. När jag under tidigt 70-tal bilpendlade mellan Uppsala och tidningsjobbet i Norrtälje hade jag förstås alltid kameran med mig. Så en dag hände det att jag kom först till en olycksplats. Bilen stod en bra bit ut från vägen och i dikeskanten satt en äldre man till synes oskadd men ordentligt omtumlad. Ute på ängen sprang hans fru – antar jag – runt i någon form av panik.

Jag stannade och jag skäms fortfarande för mitt agerande. Jag tog kameran, gömde mig bakom den och försvann in i rollen som journalist/fotograf (jag plåtade väldigt mycket på den tiden). Men jag frågade inte hur det var med mannen och jag försökte inte få tag på hans fru för att lugna henne. Jag tog bilder. Andra stannade till efter mig och gjorde vad jag skulle ha gjort. Som sagt – jag skäms ännu. Fast bilderna blev bra.

Hur jag skulle agera i dag är en öppen fråga. Tveksamheten att ingripa tror jag bottnar i en väldig osäkerhet om hur man ska agera. Vad man ska göra. Någonstans i bakhuvudet har jag olycksfallens ABC – andning, blödning, chock. Men vad det innebär i praktiken vet jag inte mycket om.

Kanske vore det en god idé att friska upp kunskaperna. För någon gång händer det väl igen att man kommer först till en olycksplats. Och då vore det onekligen bra att veta vad man ska göra för att lindra konsekvenserna för dem som råkat ut för olyckan.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.