Mot undergången?

Ännu en helt fantastisk dag med sol och värme. Av någon outgrundlig anledning har jag emellertid mest befunnit mig hemmavid och inomhus. Jo, jag har haft att göra med skriverier, som jag har haft svårt att få ur mig (men nu är det klart). Och tvättstugan ville låna mig under ett par timmar. Så om jag får hitta på ytterligare en anledning till innesittandet så blir det väl att jag förbereder mig mentalt på mörka och kalla höst- och vinterdagar då jag sitta där och förbanna mig själv för att jag inte utnyttjade de goda dagar som ändå erbjöds.

Fast egentligen behövs inte alls någon mental förberedelse för sådana dagar. Mitt ogillande över dem finns där helt naturligt.

Lite njöt jag ändå av dagen eftersom jag satt på balkongen och lapade sol en god stund, så dagen var alls inte förspilld. Dessutom mår jag ju bra och har det bra. Och då är väl allt bra även om jag kan komma på något som jag kanske borde ha gjort. Får väl göra det i morgon i stället.

I kväll är det i alla fall fotboll. Jag trodde matchen skulle spelas i går, men om en timme ungefär bänkar jag mig i soffan för att se hur det går för det svenska laget mot Tyskland i åttondelsfinalen i VM. Sverige har ju bara vunnit en enda gång mot Tyskland i mästerskapssammanhang och det var för 20 år sedan, tyckte jag mig höra i radion. Dags igen i kväll då. Såvida inte historien av förlustmatcher upprepar sig. Vi får väl se.

Lite dyster till sinnes blev jag när jag läste om att vi människor faktiskt håller på att förgöra vår jord och därmed våra livsförutsättningar. Vår utplåning av oss själva ligger inte så långt bort enligt forskare som noga undersökt saken. Inom tre generationer kan vi ha ställt till det så att den viktiga pollineringen av växter har upphört när bina utrotats. Under bara 114 år har antalet ryggradsdjurarter försvunnit som det tidigare tog 10 000 år att utrota eller ”bli av med”.

Nog känns det som om vi alla, varje dag, borde vara mer rädda om det som omger oss. Att försöka se och förstå hur allt hänger ihop och att det vi förstör tar så oändligt lång tid att reparera.

Egentligen kanske man ska vara glad över att man inte behöver uppleva eländet. Men det kan bli väldigt tufft för den generation som föds nu och för deras barn. Och det är vi som lägger grunden till de problem som de får brottas med och som kanske, kanske blir dem övermäktiga. Det är inte något juste arv att lämna efter sig.

 

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.