Varför återblickar?

I dag var det lite skoj. Ja, mycket skoj. Jag var nämligen publicerad i Hudiksvalls Tidning där jag var chefredaktör 1979-1986. Tidningen har genom sin politiske redaktör, Patrik Oksanen, dragit igång en sommarserie som heter Mitt Hälsingland och jag blev ombedd att bidra med en text. Och det gjorde jag ju så gärna.

Hälsingland och Hudiksvall är ett landskap och en stad som jag bara har positiva minnen från. Visst var det väl till och från lite stimmigt på tidningen mellan ägarna (Centerpartiet) och mig. Men det var ju redan då kul när det rörde på sig och när läsarna engagerades. Lika roligt var det kanske inte på en del styrelsemöten då jag skulle tuktas och läras att skriva snällt om partiet. Jag var nog svår att tukta och med tiden satt jag allt ”lösare” efter några ordentligt protokollförda varningar. Jo, jag vet det bestämt eftersom det var jag som skrev protokollen på styrelsemötena.

Jo, det var tider det. År som jag tittar tillbaka på med gillande när jag har anledning att blicka bakåt. Jag tror faktiskt att många som någon gång har bott i Hudiksvall fortfarande gillar staden och folket där. Det var speciellt på ett positivt sätt.

Egentligen är det märkligt att man med stigande ålder får en tendens att titta bakåt i stället för att mer leva i nuet och se framtiden an med optimism och nyfikenhet. Kanske man gör det för att må bra över goda minnen i stället för att inte må så bra över det som kanske väntar någonstans där framme i tiden: äldreboende, krämpor, färre jämnåriga vänner, byråkratiskt krångel innan man blir godkänd för kommunens eller andras omsorgsinsatser, sämre hörsel, sämre syn och bara ett utomordentligt minne av allt det förgångna. Vad man gjorde för tio minuter sedan var ju inte så viktigt att man skulle behöva veta det. Eller? Är det så det blir? Jo, kanske. Då är det trevligare att kika i backspegeln när man var ung, frisk, stark, modig, spänstig, kaxig och kunde dricka både tre och fyra pilsner och ha ofantligt roligt med kompisarna.

Nåväl, ingen vet hur det blir, men jag är ganska nyfiken på det. Inte minst nyfiken är jag på hur samhället ska utvecklas. Under livet har ju utvecklingen gått både framåt och bakåt beroende på vad det gäller och på hur man uppfattar det. Allt var inte bättre förr, sannerligen inte. Men många tycker nog i alla fall att tempot i samhället var behagligare och den kollektiva stressen mindre. Även om jag personligen jobbade väldigt mycket så kände jag aldrig stress. Alltid hann man med det som skulle hinnas med och alltid fanns det utrymme för återhämtning utan att behöva vara anträffbar i alla lägen. Var man borta från jobbet och inte i närheten av en fast telefon – ja, då kunde det på sin höjd komma ett brev i brevlådan som påkallade min uppmärksamhet.

Men sådant vet väl inte den uppväxande generationen nästan inte vad det är. Med en sådan återhämtning menar jag. Att vara ledig då innebar verkligen att vara ledig utan att behöva ägna en tanke åt jobbet, jobbmail, twitter, facebookuppdateringar och annat som egentligen bara tar tid från annat som – kanske eller nog – är viktigare: ditt liv.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.