Rader om fåglar

I dag är det lördag och arbetet ligger nere i grannhuset. Grävskopan står kvar och jag ser fram emot måndagen när männen kommer tillbaka (gissar jag) för att fortsätta sitt arbete med det som ingen i huset, i vårt hus, vet vad det ska bli. Högst intressant, må jag säga.

I går såg jag, vilket jag glömde berätta, en kolibri för första gången i mitt liv. Jag satt på verandan till huset när det kom en – som jag tyckte – stor fjäril förbi mig. Men den var alldeles för snabb för att vara en fjäril. Den passerade mig och satte sig på en liten gren och det var då jag såg att det var en fågel. En liten en. När den sedan lyfte från grenen och ställde sig i luften och med sina snabba vingslag och sin relativt långa näbb sökte något i trädet såg jag att det var en kolibri.

Jo, det finns kanske andra liknande små fåglar som är släkt med kolibrin. Det vet jag inte. Men jag nöjer mig med att tro att det var just en kolibri. Den försvann snabbt och jag hade inte en chans att fånga den med kameran, som jag dessutom (naturligtvis) inte hade med mig där ute på verandan. Någon gång måste jag lära mig att alltid ha den till hands för när det väl dyker upp något så kommer chansen förmodligen aldrig tillbaka.

I fotokretsar säger man att tillfället närmar sig som en snigel och försvinner som en blixt. Jo, det är nog sant och vid de flesta tillfällen så kan man inte fotografera det man vill som man vill med kameran i telefonen.

I morse kom det också åtta fasaner stolt spatserade över gräsmattan. Än en gång är jag osäker på artbestämningen. Men det var inte örnar och det var inte gamar. Deras rörelsemönster och det faktum att de inte var särskilt pigga på att flyga ledde mig till slutsatsen att det var fasaner. De gjorde i alla händelser stor succé hos barnen som väl aldrig tidigare varit så nära så stora fåglar tidigare.

Eftersom jag är inne på det här med fåglar så sitter jag ibland och funderar på hur ofta det har hänt att startande eller landande plan kolliderar med någon av de örnar som alltid finns i luften kring oss. Planen hinner förvisso upp en bit innan de passerar huset, men de stora tunga planen som ska till sina destinationer i Europa har inte kommit upp mer än kanske 100-200 meter när de kommer över taken. Om de ens är så långt uppe. Och där finns det ofta örnar. Kollisioner måste bara ha inträffat, men det är inte något som man talar om här. I alla fall inte som jag har hört något om.

Och med detta får det vara slut för idag. Barnen pockar på uppmärksamhet.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.