Dådet i Trollhättan

En maskerad 21-åring går in på en skola i Trollhättan och går till attack mot elever och lärare med ett svärd och – som det sägs – andra stickvapen. Hans dåd resulterar i att två människor dör. En elev och en vuxen. Två andra skadas mycket svårt. Polis kommer till platsen och när 21-åringen går till attack även mot polisen skjuter polisen verkningseld. Gärningsmannen skadas och avlider på sjukhuset.

Det är händelseförloppet i korthet som dominerat och dominerar nyhetssändningarna i dag. Så kom då våldet mot skolorna också till Sverige. I USA är attacker och attentat mot skolor tyvärr väldigt vanliga. Det har förekommit två skolskjutningar i Finland och i Sverige hade vi en skolskjutning 1961. Det som hände i dag var inte någon skjutning men attentat mot en skola och totalt oskyldiga personer.

Känslorna är förstås många. Alla som hört talas om denna händelse känner dem. De är blandade och varierar förmodligen från allt mellan djupt deltagande i sorgen som de dödas anhöriga nu upplever till frustration, besvikelse och ilska över att något sådant här kan hända i vårt land.

Men vi i Sverige är en del av världen och allt som inträffar på andra ställen kan också inträffa här. Vi har upplevt flygplanskapning, attacker mot ambassader, statsministermord, ministermord och en självmordssprängning, som lyckligtvis inte drabbade några andra än den som bar sprängladdningen. Regelbundet sker skottlossningar i våra städer mellan kriminella; skottlossningar som äventyrar allmänhetens liv och hälsa. Och nu en attack mot elever och personal i en skola – igen.

Vi lever i ett öppet samhälle och jag hoppas innerligt att det fortsätter att vara öppet och tillgängligt. Jag säger det samtidigt som jag vet att vaksamheten ökar och att det sakta blir mindre öppet på grund av olika hotbilder. Borta är tiden – exempelvis – när vem som helst kunde knalla in på en tidningsredaktion och snacka med redaktören eller en journalist. Borta är den tiden när man kunde besöka företag och kommuners förvaltningar  hur som helst. Nu ska det bokas tid i förväg och anmälas och den man söker kommer och hämtar i någon reception.

Redan under dagen framkom det uppgifter om att skolan i Trollhättan som attackerades var alltför öppen. Att eleverna inte kände sig trygga eftersom det i skolan finns ett café som är öppet för allmänheten. Att den här skolan, precis som alla kommunala skolor i landet, är öppen och tillgänglig har faktiskt inte någonting med dådet som sådant att göra. När jag jobbade i Sundsvall var det en knivattack i en skola, vill jag minnas. En kille som – om jag nu minns rätt i hastigheten – hade fått slut av sin tjej, hämnades på henne och hennes nya kille. Hur det gick för dem minns jag inte. Men motivet var klart. Skolan var och är öppen.

Må det inte bli som i USA. Vid ett besök i Chicago träffade vi i gruppen en politiker som var så glad över att fler barn gick i skolan nu sedan de fått poliser stationerade på skolan! Då kände sig barnen tillräckligt trygga för att över huvud taget gå dit.

Det är knepigt med trygghetsbegreppet. Vi kan känna oss mer eller mindre trygga. Vi låser våra dörrar och många sätter upp larm. Det ger i alla fall en känsla av trygghet. Men de personer som av någon anledning bestämt sig för att utföra ett dåd forcerar låsta dörrar och skiter i larmen. Deras målmedvetenhet kan vi inte skydda oss emot. Tyvärr.

Dåd i form av massmord på skolor – och andra platser – kommer tyvärr alltid att inträffa. Förhoppningsvis dröjer det mer än 50 år igen innan det händer igen här i landet. Men vi kan aldrig veta.

Jag är rädd för att det i det hårdare och mer polariserade samhälle som håller på att växa fram kommer att ske nya dåd. Och nya tragedier. Under den senaste veckan har flera byggnader som skulle bli asylboenden bränts ned. I ett fall bodde redan asylsökande i byggnaden. Dåd av detta slag – och naturligtvis dagens dåd – är fullständigt oacceptabla.

Liksom jag tycker att allt våld över huvud taget är oacceptabelt. De som tillgriper sådana metoder är förlorarna. Men det krävs att samhället i stort – vi alla – står emot och inte låter oss skrämmas till slutenhet och tystnad.

 

 

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.