Ska vi oroas?

Så är det stora klimatmötet i Paris inlett. Första dagen ägnades åt att en lång rad stats- och regeringschefer höll sina korta tal om hur viktigt mötet är och hur viktigt det är att man faktiskt kommer fram till någon form av avtal. Syftet är ju att begränsa utsläppen som bidrar till att värma upp klotet och ett sedan länge uppsatt mål är att försöka begränsa den globala uppvärmningen till i genomsnitt två grader. Blir det mer än så går det åt skogen för vår planet.

Ja, det är kanske lite bryskt uttryckt. Kanske går det inte alldeles fel. Förändringarna tar tid och vi människor hinner säkert på olika sätt anpassa oss till förändringarna. Kanske. Vi kan märka redan nu att den lilla klimatförändring som uppstått med den ökade medeltemperaturen på jorden åstadkommer mer frekventa och våldsamma vädertyper. I vissa områden breder torkan ut sig medan det i andra områden sker våldsamma skyfall som orsakar väldiga skador.

Förmodligen är alla delegater och förhandlingsdelegationer i Paris medvetna om att det är hög tid att faktiskt göra något. Säkert blir det också så att de kan åka hem om två veckor med någon form av avtal. Men problemen kommer att bli många och tydliga under Parismötets gång.

För bland de närvarande ungefär 190 länderna på klimatmötet finns det så många vitt skilda intressen som ska bevakas. Förutsättningarna för att lyckas med att införa en smartare klimatpolitik i respektive land skiljer sig mycket åt. I grova drag har den gamla västvärlden sina idéer, utvecklingsländerna sina, de folkrika nationerna sina och de fattiga länderna sina. Alla befinner sig i sina respektive unika situationer och i grunden är det väl som alltid så att alla tycker att andra ska göra mer.

Förhoppningsvis är dock insikten om allvaret i situationen – även om allvarets konkreta effekter ligger decennier framåt i tiden – så stort att delegationerna i slutändan kan komma överens om en start på arbetet. En start som i sin tidsförlängning kan leda till att varje nation undan för undan förbättrar och ökar sitt arbete med att begränsa utsläppen och helst att sträva efter en fossilfri verklighet.

I dag låter det som en utopi och jag kommer förmodligen inte att få vara med och se hur världen ser ut om drygt 30 år (fast min personliga ambition är att bli över 100 bast). 2050 är det årtal som länderna siktar på och vid den tiden får inte genomsnittstemperaturen ha ökat med mer än två grader. Här uppe hos oss kommer temperaturen däremot att öka än mer. SMHI har ju nyligen gjort en studie som visar det. Alldeles nyligen såg jag en uppgift som säger att länen i Mälardalen har ökat sin genomsnittstemperatur med över tre grader. Redan nu har temperaturen där ökat med en halv grad jämfört med medeltemperaturen under åren 1961–1990. Förändringarna kommer i framtiden att gå snabbare än vad de har gjort hittills.

Nyligen har det skrivits och berättats mycket om terrorhotet. Detta efter terrordåden i Paris och den, som Säpo säger, ökade hotbilden här i Sverige. Detta har gjort många människor oroliga. Jag är inte orolig för egen del när det gäller det. Risken att råka ut för ett terrordåd är utomordentligt liten. Däremot kan jag känna en oro för hur det kan komma att bli. Inte för egen del, såvida jag inte blir hundra år och inte kommer att palla med den ökade värmen någon sommar, utan mer för dagens ungdomar och barn.

Jag vet så väl att vi alla har en möjlighet att i det lilla bidra till skona världen genom att spara på ändliga resurser. Personligen tycker jag att jag gör vad jag kan. I alla fall i vissa avseenden. I andra tänker jag bara på mig själv och mina närmaste och då känner jag över huvud taget inte något ansvar för dagens miljö eller för de framtida effekterna på klimatet.

Så gör väl kanske de flesta i vår del av världen. Och så gör säkerligen en stor del av jordens befolkning. De allra flesta av oss strävar på i vår vardag med det som ligger närmast oss och som är viktigt för oss. I regel finns det inte vare sig tid eller ork för att bry sig om en framtid som ligger ogripbara tre-fyra decennier framåt. Det är ju en halv livstid…

Hur som helst kommer jag att försöka följa med i vad som händer i Paris. Och det ska bli spännande att se vad representanterna för världens länder så småningom kommer fram till. Om de kommer fram till något. Och om de inte gör det skulle det vara ett steg framåt om de i alla fall lever upp till de åtaganden som de själva har formulerat. 160 länder har gjort det inför mötet. Och det är inte dåligt.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.