SCB-undersökningen

Vill gärna börja med att konstatera att det har varit ytterligare en god dag för mig. Jag har varit nere på Sunnanås kansli under någon timme på förmiddagen, handlat och stökat, rensat skrivbordet på nästan alla papper och så nu på kvällen bevistade jag – för att använda ett uttryck som man inte hör alltför ofta – årsstämman i vår bostadsrättsförening. Den var verkligen välbesökt och det är ju kul när de boende engagerar sig.

Den stora nyheten i dag har varit SCB:s stora väljarundersökning. Den görs två gånger per år och speglar förmodligen bättre än de månatligt återkommande undersökningar från en rad opinionsinstitut hur väljaropinionen ser ut.

För mig och för många, många andra kom det som en riktigt överraskning att Sverigedemokraterna sedan undersökningen i maj har ökat med inte mindre än sju procentenheter till 19,9 procent. Socialdemokraterna har tappat 3,4 procentenheter och ligger enligt denna undersökning på 27,6 procent, vilket är en lägre siffra än den som partiet hade under den omstridde Håkan Juholts sista tid som partiordförande och som tvingade honom att avgå. Moderaterna uppvisar en svag ökning med 0,2 procentenheter och ligger på 23,5 procent.

Kristdemokraterna och Miljöpartiet tappar en procentenhet och litet till medan gruppen övriga partier har förlorat två procentenheter till 2,1 procent. Kristdemokraterna skulle inte med sina uppnådda 3,5 procent av opinionen komma in i riksdagen om det vore val i dag.

Att Sverigedemokraterna faktiskt rusar uppåt i opinionen till en nivå som i stort sett når 20 procent – var femte väljare – förvånade nog alla. Inklusive sverigedemokraterna själva. Att de har haft vind i seglen med tanke på det stora antalet asylsökande under de senaste månaderna har väl varit självklart. Många är rädda för vad det kan komma att innebära för landet och dess ekonomi. Många är rädda för att den välfärd som vi känner kommer att urholkas. Och en del är säkert rädda för eller i alla fall osäkra på vilka människorna är som kommit hit.

Personligen hyser jag inte någon rädsla för vare sig det ena eller det andra. Tveklöst är det en prövning som vi som land nu genomgår, men det som fascinerar mig en smula är att vi tidigare under mycket sämre omständigheter har klarat av sådana prövningar. Självklart gör vi det nu också. Om än prövningarna kanske känns svårare eftersom vi har fått det så mycket bättre under de årtionden som har gått.

Utifrån det politiska perspektivet råder uppenbarligen nu en situation där vi har tre stora partier i stället för som det har varit två stora partier. I dag talade representanter för Sverigedemokraterna om att de är ett regeringsparti inom kort. Det tror jag verkligen inte. Opinionsstödet må öka, men så länge andra partier kan samverka och ha mer än 50 procent av platserna i riksdagen, så blir det inte några sverigedemokrater i regeringen. Det är ett faktum som gäller alla politiska partier. Majoriteten styr och minoriteten är opposition.

Jag tycker absolut inte att Sverigedemokraterna ska få någonting att säga till om och exempelvis få platser i regeringen. Däremot är det kanske inte så långt borta med en regering som innebär att Socialdemokraterna och Moderaterna och kanske även Folkpartiet går samman i någon form av samlingsregering för att kunna tackla problemen som landet trots allt har.

Sverigedemokraterna har en annan agenda än den som de försöker ge sken av att driva. I takt med att opinionsframgångarna är det fler och fler ledande företrädare för partiet som avslöjar sig. Att säga att de ska byta ut alla polischefer när de får makten, att de är eliten ”fast det vet inte folk än”, att partisekreterare Richard Jomshof uttalar att dagens budskap är anpassat till att partiet ska kunna växa, att medier ska ”stoppas” – ja, det finns en lång rad uttalanden som visar att den egentliga agendan är att leda landet in mot ett enpartistyre där det ska göras skillnad på folk och där opposition inte kommer att tolereras. Det är i alla fall min tolkning.

Anpassning på väg mot målet finns det en annan företrädare för, vilket Amanda Björkman skriver om i DN. Hon hänvisar till vad den dåvarande borgmästaren i Istanbul, nu president Erdogan, sade på 90-talet. Han liknade då demokrati med en spårvagnsresa som  man åker med till dess att målet är nått, ”sedan kliver man av”. Det har Erdogan gjort nu och Turkiet är definitivt inte längre en demokrati.

En sådan utveckling är den vi kommer att möta om Sverigedemokraterna får bestämma. Och den utvecklingen vill jag absolut inte vara med om. Inte för egen del, inte för barnens skull och inte för deras barns skull.

Vi ska vara väldigt rädda om demokratin och respekten för alla individer i våra samhällen. Men det är också demokratins förbannelse att den ger utrymme för icke-demokratiska partier att växa. Och i allra värsta fall ta makten. Historien visar att sådant har hänt och händer. Tyvärr ligger det i historiens förlängning att det kommer att hända igen. Och igen. Men förhoppningsvis inte i Sverige.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.