Djur i bur

I dag var vi till en stor park som är uppbyggd för familjers och framför allt barnens nöjen. Jodå, vi var där med tvillingarna och ett par andra par. Totalt var vi sju vuxna och lika många barn. Den här parken började byggas redan när vi var här första gången och då var den dåvarande presidentens Husni Mubaraks fru som hade börjat bygga den. Nu är den klar och jag har inte en aning om vem som äger den. Kanske har den gått i ”arv” till nuvarande makthavare och deras familjer. Jag skulle inte bli förvånad om det är militären som äger den heller.

Parken ligger lite utanför det område där vi spenderar våra dagar. Redan när vi skulle gå in höll jag på att få hjärnblödning. Det kostade 40 pund i entré (ungefär en 50-lapp) och det är inte något att säga något om. Men sedan skulle de ha 100 pund för kameran som jag hade med mig. Då brast det för mig. Sekundsnabbt. Jag hivade upp min telefon och frågade om de skulle ha 100 pund för den också. Och pekade på ett par som kom efter oss och som hade sina telefoner framme och gormade åt mannen som försökte lugga mig på slantar att han skulle ta 200 pund av dem också. Då vinkade han bara förbi oss.

Ibland blir jag förvånad över mig själv att jag kan tända till så snabbt. Normalt är jag ju en fridens person. I alla fall är det min självbild. Men när det bränner till över någon utomordentlig dumhet så reagerar jag tydligen kraftigt och omedelbart.

Nåväl, parken var jättefin och det var mycket folk där eftersom många är lediga under både fredag och lördag. Fint väder var det också. Förutom lek och diverse turer i barnanpassade åkattraktioner så fanns det även ett deprimerande litet zoo på området. Där fanns fåglar, getter, två sorters apor och några andra djur. Det som gjorde mig deprimerad var förstås den miljö som djuren befann sig i. Och särskilt blev jag ledsen över lejonparet som låg i sin inhägnad. Cementgolv och inte tillstymmelse till något som påminde dessa om den miljö som är deras naturliga.

Djur i fångenskap kan möjligtvis fascinera små barn som aldrig tidigare har sett dessa djur, men det var inte någon upplyftande syn precis. Ändå hörde jag av en i vårt sällskap att den zoologiska trädgården i Kairo är ännu mer deprimerande än den minivariant som vi passerade i dag.

Dock passade jag på att ta en bild av en fågel som jag vet att den tidigare kollegan Sven Jansson på yttersta skäret – som tar så bra bilder av fåglar – och Peter Dahlgren, min arbetskamrat på Norrtälje Tidning en gång i världen – också han en utomordentlig naturfotograf – tar i vardagslag.

DSC00093

Möter ni en struts när ni är ute på era promenader och åkrar så får ni gärna försöka överträffa mig. Fast det var förstås som att ”skjuta på sittande fågel” så det var ingen konst – egentligen.

Och så försökte jag mig på att ta en bild som är ägnad att försöka lura er alla. Nämligen på en kamel med två halsar.

DSC00171

Men det gick ni naturligtvis inte alls på. Dock verkade kamelerna vara glada för att få något grönt att käka.

Dagen i övrigt har passerat i lugn och ro. I morgon väntar en del ärenden samt lite skrivande. Det gäller ju att hålla hjulen i gång även om det inte finns någon jul att hålla igång här nere. Om ni förstår vad jag menar.

Löfven har hållit sitt jultal i Gamla stan, ser jag. Pensionärerna, fast inte de så kallade fattigpensionärerna, får mer i pension nästa år och en familj i Skåne brändes tragiskt inne vid en villabrand i morse. Ska vi gissa på att orsaken var ett släckt ljus..?

Uppgörelsen i FN:s säkerhetsråd, där de fem permanenta medlemmarna har kommit överens om en fredsplan för Syrien, ska jag försöka komma ihåg att skriva om lite senare.

Jo, jag måste berätta att jag fick mig en tankeställare i dag. Om hur vi uppfattas. En liten flicka i vårt sällskap, fem år vid namn Luna, vågade sig fram till mig och började prata på klanderfri engelska. Hon frågade varför jag var så röd i ansiktet. Det är för att jag ovan vid solen. Jag blir först röd och sedan brun, svarade jag. Så sa hon att jag liknade tomten i håret och i skägget. Ja, kanske är det så, menade jag. När hon frågade hur gammal jag var sa jag som det är. Att jag är 68 år. Det trodde hon inte ett ögonblick på. Hur gammal är jag då? Vad tror du, frågade jag förmodligen i en fåfäng förhoppning att hon skulle göra mig några år yngre.

”100 år”, blev svaret. Jaha, säger jag. Och nöjer mig med det.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.