En prisfråga

Tiden försvinner fort när man sitter vid datorn. Gissningsvis blir det mer sittande framöver och jag ser inte fram emot det. Jag har nämligen tagit steget att säga upp pappersutgåvan av Dagens Nyheter. Förra året kostade en helårsprenumeration lite drygt 6 500 kronor och när jag fick räkningen för i år hade priset höjts till drygt 7 300 kronor. Det är mycket pengar att bli av med på en gång. Det blir i runda tal lite drygt 600 spänn i månaden, vilket i sig inte är mer än 20 kronor per exemplar – utburen till din brevlåda före sex på morgonen. Och det är inte särskilt mycket med tanke på kostnaden som företaget har färdigställa den journalistiska produkten, trycka den i Umeå, köra upp den till Skellefteå och så hem till mig.

Men 7 300 kronor var mer än vad jag orkade med och därför tecknade jag mig för en form av e-prenumeration i stället. Då kostar tidningen 179 kronor i månaden och då får jag tidningen i pdf-format. Den vanliga tidningen alltså, men begränsad till de tum som datorskärmen är stor. Det kommer att bli ett rackans förstorande och förminskande och det blir svårt att få någon överblick och så sitter man där och får väl så småningom en så kallad gamnacke (om jag inte redan har det) för att man ska konsumera texter via skärmen. Nej, jag gillar det inte, men det kändes tvunget att krypa till korset och överge papperet. Journalistiken som produkten erbjuder är ju fortfarande värt att betala för, vilket sannerligen inte kan sägas om alla tidningar. Väldigt många – vår egen Norran inte minst – har för länge sedan förlorat det journalistiska bettet och produkten är sannerligen inte särskilt bra på nätet heller. Utvecklingen som den tidningen har är dessvärre bedrövlig och man behöver inte ta många steg i stan och träffa bekanta förrän ämnet kommer på tal.

Stillsamt kan man fråga sig om det pågår en dödlig utrensning i Ryssland av personer som har något att berätta. Och vars berättelser skulle solka Ryssland. I december förra året avslöjade Wada, den internationella antidopningsorganisationen, att det pågått en systematisk och väldigt omfattande doping av ryska friidrottare. Sedan dess är de avstängda från allt internationellt tävlande.

I Ryssland finns det en antidopingsbyrå, Rusada, varifrån en mängd personer fick avgå när skandalen var ett faktum. Chef för den byrån var Nikita Kamajev. I samband med att han avgick skickade han ett mail till Sunday Times där han talade om att han ville skriva en bok om sanningen om den ryska dopingen. Kamajev hade varit med sedan 1987 då han som ung forskare började jobba på ett hemligt laboratorium på en institution för idrottsmedicin.

Det blir ingen bok. Förra veckan kom beskedet att Nikita Kamajev plötsligt dött. 52 år gammal. Två veckor tidigare dog en annan chef inom Rusada, Vjatjeslav Sine, utan att någon dödsorsak angivits. Med åren har jag blivit alltmer skeptisk till vad som meddelas från statliga och kommunala organ och jag kan inte tro annat än att Rysslands makthavare på detta hemska sätt, att helt enkelt ta livet av folk, gör sig av med potentiella sanningssägare, som uppfattas som ett hot mot staten. Vi har sett det tidigare både i Ryssland och i många andra länder. Och det är alltid lika skrämmande.

Tendensen – att på olika sätt försöka tysta åsikter som somliga anser var förhatliga, farliga eller falska – är ju tydlig också här i landet. Se bara vad som händer på de så kallade sociala plattformarna där hat och hot så lätt framförs mot enskilda personer. Det är rent läskigt.

 

 

 

 

 

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.