Dåden i Bryssel

Ju närmare terroristdåden kommer desto hemskare tycker vi att de är. I dag har Bryssel drabbats av terrorn. Tre explosioner. Minst 30 döda och långt över 200 personer som är mer eller mindre skadade. Två självmordsbombare på den internationella flygplatsen och en timme därefter en explosion på eller in tunnelbanestationen invid EU-kommissionens kontor i stadsdelen Maelbeek.

Det finns förstås inget annat ord än att det är fruktansvärt. Attackerna, som urskillningslöst dödar och skadar gamla, unga, barn, kvinnor och män, görs för att skapa rädsla och splittring. Terrororganisationen IS har förklarat att den ligger bakom dåden och allt pekar på att de genomfördes mer eller mindre som en konsekvens av att polisen i fredags kunde gripa den man som låg bakom och kanske var hjärnan bakom de samordnade terrorattackerna i Paris i november förra året.

Runt om i Europa ställdes flyg till Bryssel in. I flera europeiska länder höjdes beredskapen med ökad polisnärvaro på exempelvis flygplatser, järnvägsstationer och busstationer. Enligt vad som sägs i nyheterna är en man efterlyst; en man som fanns på flygplatsen tillsammans med de två män som polisen tror är de som sprängde sig själva och andra. Självklart letar man också efter personer som man vet har kopplingar till de ansvariga för dåden i Paris och som man vet har sympatier för IS. Personer som kanske, eller troligtvis, kan ingå i så kallade celler varifrån terrorattacker planeras och förbereds.

I dag riktades attackerna från IS mot det som ibland kallas Europas hjärta. Mitt i EU:s ”huvudstad” där kommissionen och parlamentet är beläget. Tidigare har det varit flera attacker i Paris. Dåden visar att sådana attacker kan ske precis när som helst och var som helst. Risken för att sådana ska äga rum är väl störst i de större städerna nära politiska centrum eller i närheten av kommunikationscentra. Detta för att terroristerna ska kunna åstadkomma så stor skada som möjligt och därmed få så stor uppmärksamhet som möjligt.

Jag började med att konstatera att ju närmare något händer oss desto större blir händelsen. Snart sagt dagligen sker sprängs folk i luften. Under senare tid har det ju varit en del terroristattentat i Turkiet. De har fått ganska stor uppmärksamhet i medierna, men kanske främst för att Turkiet har varit och är aktuellt av andra skäl. Det är ett stort turistland – eller rättare sagt var ett stort turistland (bokningarna har kraftigt gått ned) – och landet är aktuellt som motpart till EU när flyktingkrisen ska försöka hanteras.

Men i andra länder, exempelvis Irak, kan självmordsbombare spränga väl dubbelt så många i luften och det blir nästan bara en notis i tidningarna och i de nationella etermedierna behöver det inte ens nämnas. Detta trots att antalet offer kan vara så många fler än i dag i Bryssel och detta trots att de anhörigas förtvivlan naturligtvis är lika stor över att förlora sina nära och kära där som den är här. I Europa. Eller ett annat exempel – om det sker ett mord i Skellefteå eller Piteå så är det självklart en större händelse som berör oss på ett djupare plan än om en människa mördas i Stockholm eller Göteborg.

I grunden är det kanske inte så konstigt att vi reagerar så. Det som vi upplever som vår närhet ligger oss närmare och det bryr vi oss om mer än det som vi känner att vi inte kan påverka. Nu kan vi inte göra särskilt mycket för att förhindra terrordåd heller och det oavsett var de sker. Jag inbillar mig att en människa som är beredd att offra sitt eget liv inte har någon känsla för vilka andra som han eller hon tar med sig döden. Det märks i dessa dåd men det var också tydligt i en skola i Trollhättan nyligen. Och det har varit klart märkbart vid exempelvis skolskjutningar i USA, som naturligtvis på sitt sätt även de är terrordåd. Om än inte i den bemärkelse som terrordåd definieras vanligtvis nuförtiden.

Dagen för mig personligen har varit bra. Jag har nästan gjort det jag lovat mig själv att jag skulle göra. Men en hel del återstår och till en del kommer det att fylla min dag i morgon. Att skjuta fram saker och ting innebär ju att man ser till att alltid ha något att göra.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.