Tankar efter Uppdrag granskning

Ska man vara förvånad? Förvånad över att Nordea har hjälpt ytterst välbeställda svenskar att placera pengar i brevlådeföretag i skatteparadis efter kontakter med den nu famösa advokatfirman i Panama? Nej, jag tror inte att jag är det. I mitt stilla sinne funderar jag då och då på vad som driver dessa väldigt rika personer att ständigt öka sin rikedom och att helst inte göra sig av med någonting som kostar dem något – privat. Jag vet inte vad som driver dem. Men att samla på sig pengar är väl i grunden bara en samlarmani som alla andra manier. Ibland har jag sett på tv hur folk samlar på sig allt och belamrar sina lägenheter eller hus med prylar av allehanda slag. Andra kan samla porslinsfigurer eller vad som helst. Och ingen vill göra sig av med något. Tvärtom – bara ha mer.

När det gäller pengar är det dock lite annorlunda än om man skulle få för sig att samla skruvmejslar eller äggkoppar. Att samla pengar och gömma dem eller på annat sätt trixa bort dem får konsekvenser för samhället i form av utebliven skatt. Den skatt som ska finansiera vårt välstånd och som sägs vara grunden i vårt samhälle som vi vill att det ska fungera och vara.

Enligt SVT-programmet Uppdrag granskning som sändes i kväll har de svenskar som hittats i Panamapapperen så mycket pengar i sina brevlådeföretag att det skulle motsvara en årlig skatt på 46 miljarder kronor – per år. Det låter smått otroligt, men man får väl lita på de uppgifterna.

Om man kan köpa precis vad man vill, handla hur man vill och resa när man och vart som helst – vad ska man då med så vansinnigt mycket pengar till? Visst – jag skulle inte ha något emot att vinna ett par miljoner kronor och jag skulle inte ha några problem att göra av med dem heller. Men om man pular undan tiotals – kanske hundratals – miljoner kronor som man inte använder och inte vill bli av med och ändå kan göra vad man vill , vad är egentligen vitsen med det. Belöningen är ju rimligen att barn och andra släktingar bara önskar livet ur en så snart som möjligt, kan jag tänka mig.

I slutändan är det ju inte pengarna som räknas utan hur du är som människa. Och de finaste människorna jag känner och som jag uppskattar är definitivt inte de som likt Joakim von Anka kan bada i pengar. Därmed inte sagt att de som har väldigt, väldigt gott ställt också kan vara väldigt bra människor – som jag definierar bra människor.

En annan sak som togs upp på Uppdrag granskning var avslöjandet att överdirektören Helena Dyrssen ringt för att meddela sin gamla arbetskompis Frank Belfrage att Skatteverket lämnat ut uppgifter om honom till Uppdrag granskning. Detta hade Helena Dyrssen gjort och generaldirektören Ingemar Hansson var fullt informerad om detta. Ingemar Hansson, Helena Dyrssen och Frank Belfrage var alla statssekreterare i Alliansregeringen och arbetade nära varandra.

Inom Skatteverket är det ett absolut krav att alla ska behandlas lika. Trots detta tycks det finnas en kultur som innebär att vissa personer särbehandlas. En anonym källa säger att utredningar har lagts ned på order uppifrån. Alla handläggare ska hålla käft om vem eller vilka som granskas och det är bara berörd handläggare som ska ha kontakt med den som granskas. Sekretessen ska vara absolut.

Trots detta tycks det vara så att verksledningen kan få uppgift om när det är namn som ”sticker ut”. Varför? För att verksledningen då ska agera? Det är inte lite lurt och jag kan nog instämma i de som tycker att Hansson och Dyrssen snarast möjligt borde skiljas från sina arbetsuppgifter.

Men är jag förvånad? Åter till den frågan. Nej, egentligen inte. Denna – om inte annat – så kallade vänskapskorruption finns överallt och har funnits i alla tider. Kliar du min rygg, så kliar jag din. Blundar du, så blundar jag. Håller jag käft, så håller du käft.

Dock, när den kliande, blundande och tysta makteliten påkoms med mygel och att den inte lever efter de regler som faktiskt gäller – ja, då har den gjort bort sig och då ska den bort. Uppenbarligen har de medel så att de klara sig både till pensionen och långt därefter. För det är ju inte några skitlöner som de har. Och fallskärmarna är därmed inte dåliga heller.

Dessvärre har min tilltro till Skattemyndighetens oväld och rättvisepatos fått sig en ordentlig knäck. Gissningsvis är det väl lika illa på många andra myndigheter och i andra maktsammanhang i offentlig och privat sektor. Det finns alltid och kommer alltid att finnas grupper som lever efter egna regler. De finns i toppskikten av samhället och de finns i det som allmänt betraktas som bottenskikten av samhället – hos de kriminella. Basen är densamma – de skapar egna regler och de värnar hårt om varandra och är duktiga på att skydda sina intressen och de ger fullständigt sjutton i vad andra tycker.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.