Ett Nato-skäl till

Jag har gjort min värnplikt och jag har gjort en repmånad. Totalt sett 16 månader i militära kläder. Självklart har jag en lång rad så kallade lumparminnen och i stort sett var det en bra tid med mat och sömn på regelbundna tider, förutom vid större övningar, samt väldigt mycket frisk luft och fysisk rörelse. Det mådde man bra på. Visst hade jag mina tvivel på vad det var man sysslade med och då särskilt vid skjutövningarna. Man tränade ju för att ha ihjäl folk. Det gillade jag inte, men inte tillräckligt för att begära vapenfri tjänst.

Lyckligtvis hamnade jag sedan i det psykologiska försvaret och det var förstås mycket mer givande för min del. Och väl så viktigt som det rent militära försvaret. Sedan den tiden har det militära försvaret ordentligt nedrustats och i dag ser försvarsmakten inte riktigt ut som ens det är tänkt. Men det kommer säkerligen att bli bättre. Den betydligt mer aggressiva attityden hos vår stora granne i öster, Ryssland, har ökat hotbilden och det finns gott om argument som stödjer den försiktiga upprustning som nu sker.

I alla tider har jag hävdat att Sverige bör gå in som medlem i försvarsalliansen Nato. Vi har ju folk på dess högkvarter och vi har sedan länge deltagit i militära aktiviteter som letts av Nato-befäl. Regelbundet deltar också svensk militär i gemensamma övningar med Nato och en del av dessa övningar är förlagda till Sverige. Vi är en mycket aktiv icke-medlem och jag kan inte riktigt förstå varför inte Sverige tar steget fullt ut och ansöker om medlemskap. Det skulle öka vår trygghet om det olyckliga händer att vi hamnar i konflikt av något slag. Den tryggheten skulle jag vilja ha.

Nu har jag fått ytterligare ett argument. Nämligen att svensk försvarsindustri skulle må bättre om Sverige vore medlem i Nato. I dag har Norge nämligen gett besked om att det landet inte tänker köpa ubåtar från Kockums, som ju lagt ner mycket stora pengar på sin nya ubåt A26. Ekonomin skulle må mycket bättre om ubåtar av den typen skulle kunna säljas till andra länder.

Under en tid var Kockums med i kampen om Norges kommande ubåtsorder. Dess ubåtsflotta ska bytas ut under nästa decennium. Men i dag meddelades att landet kommer att vända sig till antingen tyska Thyssen-Krupp eller franska DCNS. Ett av skälen är att Norge därmed bidrar till ett effektivare materielsamarbete inom Nato. Det norska beslutet är givetvis ett bakslag för Kockums, som nu befarar att också Polen och Nederländerna, båda Natoländer, dras in i ett samarbete med Norge. Vilket förstås väsentligt skulle minska chanserna för Kockums att få täckning för sina utvecklingskostnader av A26.

Ett svenskt medlemskap i Nato skulle, mot bakgrund av vad jag beskrivit, rimligen innebära ökade chanser för den svenska försvarsindustrin.

Att jag nuförtiden helst skulle se att det inte fanns någon så kallad försvarsindustri, eller rättare krigsindustri, någonstans i världen är en annan sak. Det är utopiskt att tänka sig en värld som lever helt i fred och den industri som finns behövs säkert i det märkliga spel som finns länder och regioner emellan och som bygger på förmågor och hot och som dessvärre resulterar i krig med förstörelse och död som enda resultat. Och som cyniskt nog leder till att nya och ännu mer effektiva vapen utvecklas.

Nej nu får det vara nog för i dag. En dag som har varit en lugn och fin dag.

 

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.