Viri cruenti

Jag vet inte om det är konstigt, men lite udda är det i alla fall att finalserien i hockeyn hittills slutat med bara bortasegrar. Nu har Frölunda chans att koppla greppet på torsdag och då kan allt avgöras redan på lördag om inte Skellefteå AIK skärper sig och spelar bättre än de gjorde de två första perioderna i dag och i lördags.

Nåväl, vi får väl se hur det går. När taffligheterna var som flest i början av matchen – från SAIK:s sida – kom ett minne över mig. I gymnasiet i Lindesberg hade vi någon form av skolturnering i hockey som vi grabbar i klassen (den klass som i år firar 50 år efter studentexamen) naturligtvis skulle vara med i. Vi var ju bara fem grabbar i klassen och det räcker ju inte för att ställa ett lag på isen. Så vi fick låna en skolkompis som gick på reallinjen och han fick stå i mål.

Att vi var latinare visade vi genom att döpa vårt lag till det klämmiga och skräckinjagande namnet Viri cruenti, som jag vill minnas betyder De blodiga männen. Det blev bara en match för oss. Bättre var vi inte. Och jag har inte en aning om vilken klass vi spelade mot, men det kan ha varit reallinjens klass. I den klassen gick Lars-Erik Robach som var aktiv hockeyspelare i Lindesberg, som då huserade i division 2. Om han var med var vi givetvis helt chanslösa. Det hjälpte inte oss med den inlånade målvakten och att Bengt Olof höll på Brynäs och Arne på Västra Frölunda.

Själv fick jag ett par minuter i utvisningsbåset. Jag hade kört över en motståndare. Men det var inte med vilja, kan jag lova. Jag hann helt enkelt inte väja undan. Rakt fram gick det väl att åka och då kunde inte jag hjälpa att det stod någon i vägen… Roligt minne är det i alla fall. Karriären i hockeyn inskränker sig till denna enda match.

Däremot spelade vi oftare hockeybockey som var en sport som aldrig slog igenom. Bandyklubbor och bandyboll på hockeyrink. Jag kan rakt och ärligt säga att jag inte var duktig i den sporten heller. Det berodde väl på skridskorna. Säger vi.

För det dröjde innan vi hade råd med så kallade helrör. Det som är skridskor i dag. Innan dess hade vi halvrör som var en skridskoskena och ovanpå den skulle man sätta foten på en liten platta. Vid hälen fanns det ett ”stopp”, men framåt passade vilka pjäxor eller grova skor som helst. Även storleksmässigt. För med en liten vev kunde bredden anpassas till skon och det gällde att skruva ordentligt så att klamrarna höll fast skon i halvröret.

Undrar vad ungdomarna skulle säga om skulle få en sådan utrustning i dag…

Nu på aftonen ser jag att det har fötts en ny kunglighet. Prins Carl Philip och prinsessan Sofia fick en pojke strax efter klockan sex. Det är roligt för dem naturligtvis, men minst lika roligt för den press som brukar bevaka – ja, kanske frossa i – allt som har med kungahuset att göra.

Dagen för min del har varit nästan datorfri. Jag har helt enkelt haft annat att göra. En god stund, en timme eller så, stod jag och pratade med en tidigare arbetskamrat. Det var ett gott samtal med en del allvar och en del skämt. Under kvällen pockade också ett engagemang för Sunnanå på både uppmärksamhet och närvaro. Men inte längre än att jag hann hem och se alla målen i hockeymatchen.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.