Omar växer

I dag har jag fått in ytterligare två anmälningar till återföreningen som vi ska ha i höst – 50 år efter studentexamen. Nu är vi elva av 21 som ska komma till Lindesberg i augusti. Tyvärr har två dött. Men vi blir fler eftersom också reallinjen, som det hette då, ska samlas samtidigt. Jag är så lyckligt lottad och glad för att jag var så dålig i skolan att jag fick gå om andra året i gymnasiet. Förra året hade jag den fantastiska förmånen att få fira med de kamrater som jag gick de två första åren med och nu i år får jag chansen att fira med dem som jag gick de två sista åren med. Det ska bli så kul och jag ser verkligen fram emot träffen, som nog får inledas med att vi sätter på oss namnlappar. Det har ju skett, gissar jag, en del förändringar i våra utseenden under de 50 år som har gått.

Dagen i dag har varit bra. Träning i morse och bara välbekanta ansikten på Friskvårdskompaniet. Men det var ett tag sedan vännen Janne var där. Om han är tillräckligt kry kommer han nog på måndag, så vi får tjafsa lite. Det blir alltid av det som var Sundsvalls Tidnings första namn – Allvar och skämt (fast det stavades inte så då).

Vi for iväg till Luleå i dag. Lilla Omar, den goa grabben håller på att växa upp och blir om några dagar hela fyra månader. Jag gillar den killen och inte minst då för att han inte blir livrädd för mig och mitt skägg. Det brukar nämligen små barn bli.

DSC_0217.JPG

Här är han och han tycker tydligen att det är något roligt som hans mamma visar på mobilen. Barnsånger och figurer som rör sig. Jag har märkt det på barnbarnen också. De blir lätt och mycket tidigt fascinerade av det som tekniken erbjuder. Om jag tänker tillbaka så hade jag halvt dåligt samvete ibland när dottern var barn och hon satt och kikade på tv-program. Nu när hon sedan länge är vuxen har det naturligtvis visat sig att hon inte på något sätt tog skada av det som jag ibland tyckte var för mycket tv-tittande. Att hon satt i knä på mig och tvingades kolla engelsk fotboll på lördagseftermiddagarna räknar jag som inte med…

Onekligen kommer jag att tänka på vad sjutton vi gjorde som barn. Hur roade vi oss? Eller rättare – hur lät vi oss roas. Kanske i bästa fall någon ljusblå skallra? Eller någon vuxen som kanske kittlade oss? Vad vet jag? Jag har inga minnen från den tiden när jag var så liten. Men när jag var några år äldre var det bara till att vara ute så mycket som möjligt för där fanns alltid något att hitta på. Värsta dagen på året var långfredagen. Då fick brorsan och jag inte göra någonting. Det var ett elände.

Omars föräldrar bjussade som vanligt på jättegod mat och varm gemenskap. Alltid gott att göra ett besök där. Och för mig gäller det att hålla kontakten med Omar. Jag vill ju inte att han ska börja vara rädd för mig. Men om så blir fallet får jag väl hålla mobilen framför mig och låta några ljud och rörliga gubbar komma ur den…

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.