Dagens modell inte bra

I dag var det Centerns dag under politikerveckan på Gotland. Stort fokus förstås på partiledaren Annie Lööf. Jag lyssnade på hennes tal och hon pratade väldigt mycket om behovet av att skapa fler jobb och då så kallade enkla jobb. Jag har i och för sig länge funderat på vad som är enkla jobb, men fick en förklaring i dag under sändningen av den efterföljande utfrågningen av Annie Lööf.

Enkla jobb är sådana arbeten som inte kräver någon utbildning, enligt det sätt på vilket Statistiska Centralbyrån tydligen klassificerar arbetsmarknaden. Sådana jobb behövs och om det är sant som det flera gånger upprepades att Danmark har dubbelt så många sådana jobb som Sverige, så bör det ju onekligen finnas en möjlighet att flera sådana jobb kan växa fram här i landet.

Centerns idé är att de som får sitt första jobb ska ha en lite lägre ingångslön. Men framför allt ska arbetsgivaren befrias från arbetsgivaravgifter i två år. För de som får jobb och är under 18 år ska ingen arbetsgivaravgift över huvud betalas. Idén tål både att granskas och prövas.

Det som gör mig lite beklämd i den politiska debatten är att förslagen – oavsett varifrån de kommer – i regel helt förkastas av de som tycker annorlunda. LO slår bakut när de hör Annie Lööf. LO anser att förslaget är ett första steg mot ett Sverige där lönerna sänks och en klass skapas som cementeras in i låglöneskiktet. På avstånd hörde jag LO-chefen Karl Petter Thorwaldsson tala om att vi har 100 000 lediga jobb och då behövs det inte någon satsning på enkla jobb. Bättre, menar tänkarna på den socialdemokratiska sidan, är nuvarande ordning med praktikplatser som ger möjlighet för personer att komma in på och förankras på arbetsmarknaden.

Ibland tror jag inte att somliga vet vad de talar om. Praktikplatserna har under många, många år fungerat som utslagningmekanism för fasta jobb. Det är hur enkelt som helst för nästan vilken arbetsgivare som helst att ta in en praktikant, som arbetar och får ersättning från Arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet. När praktiktiden är slut  befinns praktikanten inte tillräckligt duktig eller för dålig i språket, varför en ny praktikant tas in. Och så fortsätter det.

Ordentliga subventioner till arbetsgivaren för att låta någon gå på en arbetsplats kan fungera under lång tid. Arbetstagaren, eller ska vi säga ”långtidspraktikanten”, lär sig jobbet. Men tro inte att denne anställs när han eller hon inte längre åtföljs av en subvention.

Så mot den bakgrunden vet jag inte vad det är som parterna egentligen talar om. Det borde finnas ett sätt som innebär att den som kommer in på en arbetsplats efter en prövoperiod faktiskt får en reell och trygg anställning. Att försöka finna en sådan modell borde vara möjlig att hitta.

I många, många år har jag lekt med tanken – och jag har skrivit om det tidigare också – vad som skulle hända om exempelvis Västerbottens län blir ett försökslän under en period av två år. Under den tiden skulle inte en enda praktikplats som helt eller delvis betalas med statliga medel beviljas. Jag tror att det skulle ske en mindre explosion av lediga jobb varav många är så kallade enkla jobb. Vilket skulle resultera i fasta anställningar eftersom många arbetsgivare gjort sig beroende av denna gratis arbetskraft. En arbetskraft som efter en tid gör ett fullgott jobb för ett lågt bidrag och till ingen kostnad för arbetsgivaren. Det är sannerligen inte någon bra modell.

Det som jag emellertid fann störst sympati för i Annie Lööfs tal var grunden till partiets förslag att försöka skapa en jordmån för fler enkla jobb. Nämligen det växande utanförskapet. Enligt regeringens egna siffror börjar antalet människor som lever i utanförskap närma sig en miljon människor. Om inte utanförskapet – som ju var Folkpartiets hjärtefråga under några år innan makttillträdet 2006 – bryts, så riskerar vi en mycket olycklig social skiktning här i landet, som kommer att ställa till med mycket elände.

Jag tycker att det var bra att Lööf tog upp detta och att hon presenterade åtminstone en tanke för att försöka bryta detta utanförskap. Men det krävs så mycket mer av så många olika slag för att verkligen komma till rätta med det. Allt kan verkligen inte göras på en gång och jag är rädd för att inte ens lite kan göras under en kortare tid. Men frågan bör hållas levande och jag hoppas att det är fler partier som hakar på och då utifrån mer konkreta och kreativa utgångspunkter än att ha fler väktare och poliser i de många väl kända, eller ökända, utanförskapsområdena som finns på många fler platser än i storstädernas kranskommuner.

Slutligen – dagen har varit god med träning på Friskvårdskompaniet i morse och jobb en bit in på eftermiddagen. Nu under sen kväll ser jag än en gång en mås som kalasar på en björktrastunge. Den här ungen var mer välväxt och större än den som slukades i en tugga och som jag skildrade för en tid sedan med bilder. Jag tycker allt sämre om måsar, kan jag säga, även om jag beundrar deras förmåga att flyga.

Å andra sidan – vad är det för skillnad egentligen mellan oss och måsarna? Jo, vi tillreder ju djuren vi dödar för vår föda…

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.