Omar har fått en tand

En lång dag börjar gå sitt slut. Det har varit en bra dag. Utan nyheter från stora världen. Jag såg till min stora glädje att Sunnanå vann sin bortamatch mot Kungsbacka med 1–4 efter att ha gjort alla målen. Tre viktiga poäng bärgades, vilket gör mig mycket glad. Om jag förstått saken rätt så klättrade laget en placering i serien och ligger nu näst sist. Om laget fortsätter så efter sommaruppehållet så är allt gott och väl. Och då ordnar det sig väl med fortsatt spel i Elitettan. Men osvuret är bäst.

Vi for till Luleå i dag för att bland annat hälsa på lilla Omar. I dag har han inte riktigt på samma glada och goda humör som han var senast. Åtminstone inte när jag försökte hålla honom och gulla med honom. Han har fått en tand och fler är på gång. Jag vill tro att det var därför som han inte riktigt var på humör. Själv är man ju i den åldern när man hur fullt sjå att behålla tänderna, tänker jag.

DSC_0285.JPG

Här är han dock glad och jag blev glad över att han har en tröja där bilden av glasögonen sitter som jag själv brukar bära dem. Kanske, kanske har jag gjort intryck.

Det var mycket stoj och glam med de övriga barnen också. Ranim försökte lära mig att spela ett spel på sin padda.

IMG_6756.JPG

Det gick väl inte så bra. Jag ser det som en generationsfråga. Men när hon skulle visa sin briljans, gick det inte heller – någon enstaka gång – så bra som hon ville.

IMG_6753.JPG

Och vilken glädje är bättre än den sanna skadeglädjen…

Äldste sonen i familjen tog mig på en tur runt i Luleå. Bland annat åkte vi till Ormberget, som jag aldrig tidigare har hört talas om. Det är ett väldigt fint friluftsområde, med – om jag minns rätt – åtminstone åtta olika spår och vägar i olika längder och sträckningar som motionssugna lulebor kan använda sig av. På vintern finns det på samma sätt olika sträckningar och ett väldigt fint skidstadium där även skidskytte kan äga rum. Jag hoppas verkligen att Luleå kan arrangera SM någon gång. Både i vanlig skidåkning och i skidskyttet.

Nu fick jag också chansen att gå fram till tavlorna. Jag har ju ofta sett skidskytte på TV men på TV kan inte allt förmedlas. När man står vi tavlorna och ser den lilla träffytan som ska träffas vid det liggande skyttet, så inser man hur rackans svårt det måste vara att skjuta fullt på tävlingarna. Nedanför skjutvallen lång mängder av tomhylsor. Jag blev förvånad över kalibern och över att den var så liten. Jag hade ju inbillat mig att den var kraftigare och nu förstår jag mycket väl varför skidskyttarna är så noga med att beakta vindstyrkan när de skjuter. De små kulorna tar vind. Det står klart för mig nu.

Men jag blev också förvånad över att det var så mycket tomhylsor där. Jag tog med mig några ”hem” och försökte övertala flickorna i familjen att ta med sig en kratta och några ordentliga påsar för att samla ihop hylsorna och sedan sälja dem som metallskrot. Det bör ge sköna slantar. Men det verkade inte som de tände på den idén. Tyvärr. Ett tag föresvävade det mig att jag ska ta en tur själv upp dit och göra det. För vad gör man inte för miljön och för att dryga ut pensionen. Å andra sidan är jag inte säker på att inkomsten från en försäljning av metall ens räcker för bensinkostnaden till Luleå och tillbaka. För jag vet inte alls vad som betalas. Dock vet jag att det snabbt blir många kilo metall om man går från skjutstation till skjutstation och tar vara på det som ligger lättplockat på marken.

Ja, det var denna dag. Och den var bra.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.