Hur reagerar vi?

Det har varit en bra dag. Träning först på morgonen på Friskvårdskompaniet – det är verkligen lugnt där nu under sommarmånaden juli. Korsordslösning och bokläsning och så småningom tvätt och strykning. Datorn startade jag inte förrän efter tolv och i kväll slutade internet att fungera under fyra-fem timmar, så särskilt mycket tid har jag inte spenderat vid tangentbordet. Inte så mycket som jag brukar göra i alla fall.

I natt satt jag uppe ganska länge och följde de första dramatiska rapporterna på CNN och BBC om dådet i Nice. Det är ju obegripligt för en normal hjärna att förstå hur en människa med berått mod kan köra en lastbil i nästan två kilometer och sikta in sig på att försöka köra över och döda så många som möjligt. 84 människor, däribland tio barn, uppges ha dödats i detta dåd. Cirka 200 människor skadades och många av dem svårt.

För samhället är det helt omöjligt att skydda sig från sådana här händelser. Mannen som utförde dådet var i och för sig känd av polisen. Han var dömd ett par gånger, men det har inte funnits – vad man hittills har hittat och kommunicerat i alla fall – några religiösa kopplingar eller kontakter med terrororganisationer. En ensam och udda man som höll sig för sig själv och inte hälsade på grannarna. Men nyskild och trebarnsfar. Trebarnsfar som enligt uppgift i går natt siktade in sig på att ramma en barnkarusell…

Hur ska man kunna förstå det? Hur kan någon skydda sig från detta? De stackare som träffades av lastbilen var förstås hur oskyldiga som helst. De råkade bara befinna sig vid fel plats vid fel tidpunkt. Är det det som kallas för ödet? Jo, kanske. Jag tror på det i bemärkelsen att om något händer av det här slaget och man själv är där, så har man bara haft otur.

Då och då har vi i familjen talat om det när vi har rest till exempelvis Egypten. Där är det oroligt lite till och från. Det är inte någon snäll regim och det finns fler än vad man tror som försöker störa den. Ibland händer det otäcka saker. Dottern är ibland väldigt orolig för mig och oss, men jag försöker alltid tona ned farorna. I och för sig behöver man inte uppsöka farligheterna i form av skrikande och demonstrerande folksamlingar – ingen vet ju när de av något skäl kan urarta och förvandlas till hänsynslösa mobbar – men om det skulle smälla någon bilbomb eller något sådant och man är i närheten så är det banne mig bara otur. Risken är ju trots allt väldigt liten i en storstad som Kairo där det bor långt över 20 miljoner människor. Att vara just där något händer och man drabbas av det är ren och skär otur. Att vara i närheten och kunna beskriva det, är en helt annan sak.

Vilket för mig in på hur man skulle reagera i en sådan situation som den i Nice. Vittne efter vittne och bilderna som förmedlats berättar att de bara sprang åt det håll dit alla andra sprang. Det är detsamma som panik. Jag vet inte hur jag skulle göra. Om jag skulle ansluta mig till paniken och springa med de andra. Eller om min naturliga nyfikenhet skulle få mig att faktiskt springa åt andra hållet för att se vad det var som orsakade paniken. Jag vill tro att jag skulle göra det senare. Då och då har det under åren uppstått händelser som andra vill dra sig undan från och som jag däremot har velat närma mig. För att se vad som händer. Dottern gillar inte detta drag hos mig.

Men hur jag faktiskt – i ett verkligt skarpt läge – skulle göra? Ja, det vet jag inte.

Jag har många andra funderingar på det här med hur jag skulle fixa andra situationer i andra verkligheter. Men det får jag väl återkomma till. Det är sådant som jag – bland annat – står och funderar på samtidigt som jag stryker mina skjortor.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.