En ”smäll” för ryggen

Ni som läser mina rader kanske kommer ihåg att jag vid vårt senaste besök i Luleå var uppe på skidskyttestationen på Ormberget och då förfasades över att det låg så många tomhylsor där och skräpade. I dag har jag gjort något åt det. Tidigt i morse lånade jag ett par räfsor av fastighetsskötarna här och drog iväg till Luleå för att fiska upp flickorna i familjen. Att plocka tomhylsor och sälja dem som metallskrot är ju en lämplig och trevlig sysselsättning. Tänkte jag.

Jodå, tjejerna var klara när jag kom och vi åkte dit och började plocka tomhylsor. De var små. Och lätta. Alls inte så lättplockade som jag trodde att de skulle vara. Räfsorna gick inte att använda på underlaget; det blev bara än mer svårplockat. Solen sken, humlor och diverse andra flygande historier var runt oss, en och annan spindel och annat kryp fanns förstås på marken, vilket tjejerna inte gillade särskilt mycket.

DSC_0292.JPG

Här visar Sarah upp hur små tomhylsorna är och på marken finns det många, många fler.

Men vi knegade på och klagade över ryggar och knän. Efter två och en halv timme räddades vi att det kom ett par skyttar dit som skulle träna. Då fick vi inte vara där längre. I skottlinjen. Vi var inte svåra att övertyga om det. Så vi åkte därifrån med vårt dagsverke i ett par plastpåsar och for till metallåtervinningen. Vår skörd vägdes upp. 6,3 kilo mässing. 18 kronor per kilo. Totalt 126 spänn. Inte så mycket för en till hälften knäckt rygg (gå själva dubbelvikt i två och en halv timme för att plocka en patronhylsa i taget) och 26 mil i bil. Men jag ångrar inte utflykten en enda sekund. Jag hoppas att jag kunde bjuda tjejerna på ett minne och så fick de förstärkning i sina kassor. Jag plussade på summan lite.

Men det är nog både första och sista gången som jag inbillar mig att man gör miljön en tjänst som rensar den på tomhylsor.

Resten av dagen har jag försökt vila ryggen och det har jag bland annat gjort när jag kollade in nyheterna på SVT och TV4. Det är ju för roligt att det som Melania Trump sa om sin man Donald på republikanernas konvent i går var nästan ordagrant vad Michelle Obama sa om sin man Barack 2008. Häpnadsväckande och uppseendeväckande. Den talskrivaren lär nog få kicken av handlingskraftige Donald. Fast från Trumplägret säger man att det ”bara är ord” och att det kan slumpa sig så.

Fan tro´t. Och är det bara ord, så tolkar jag det som att det är ord utan innehåll och utan innebörd. I så fall behöver man inte heller bry sig om dem. Fast Trumps sympatisörer sög förstås okritiskt i sig allt och kommentarerna från en del av hans sympatisörer nu är mer positiva till hans hustru än till honom säger väl en del om hur oerhört ytligt många amerikanska väljare ser på tillvaron. Man kan ju för sjutton inte välja president efter vilken maka som han har och hur man tror att hon skulle bli som rikets First Lady.

Och därmed slutar jag för dagen. Med detta skrivande i alla fall. Det finns fortfarande lite annat att pyssla med innan jag tar med mig ryggen till sängen.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.