Vårt ansvar

Dottern har kommit. Det är förstås alltid lika kärt. Just nu har hon semester och kan stanna lite längre än de få dagar som det annars blir fråga om när hon bara kommer över en helg. Hon är också glad för att vara här och att hon får vara med om Matfestens första dag innan det bär iväg söderut igen. Det var inte många minuter som hon varit innanför dörrarna förrän hon fann bilagan om Matfesten och började ringa in godsaker och maträtter som hon vill köpa och testa. Och jo, jag kommer nog att följa med henne dit. Vi har redan sagt att vi ska övervaka kockduellen mellan Monica Lindgren och Anders Hettinger. Jag känner ju båda tävlande vilket väl halva stan gör så det blir svårt att hålla på någon.

I övrigt får vi väl se vad vi kan tänkas hitta på. Det blir väl en och annan runda på stan kan jag tänka och massage på onsdag både för henne och för mig.

I Göteborg är det illa. Under natten till i dag var det någon eller några som kastade in en handgranat genom ett fönster och in i en lägenhet. I rummet låg både vuxna och barn och sov. En åttaåring dödades. Det barnet är det senaste offret i det gängkrig som uppenbarligen pågår. Även om polisen inte säger det rent ut så står det klart att det här dådet är gängrelaterat.

I lägenheten som utsattes i natt står nämligen en av gärningsmännen av mördandet på en restaurang i området för ett år sedan skriven. Den personen dömdes tillsammans med ytterligare några ungdomar för mord för någon vecka sedan. Dådet under natten till i dag är uppenbarligen en hämnd mot familjen.

Det är dessvärre inte första gången som gängkriget i Göteborg drabbar fullständigt oskyldiga personer. Det är också tydligt att de som finns i dessa gäng fullständigt skiter i vilka som drabbas och vad som händer. Jag kan tänka mig att polisen i dagsläget har sina misstankar riktade mot en del personer, men att ännu ingen är gripen. Kanske hinner inte heller polisen agera förrän det blir nya hämndaktioner för nu ska väl åttaåringens död hämnas. Våldsspiralen skruvas upp.

Och för polisen är det väldigt svårt att komma åt medlemmarna i gängen. I denna förort till Göteborg, liksom i många andra förorter runt storstäderna, har det ibland gått så långt att det är gängen som regerar och det har därför på många ställen formats ett samhälle där ingen vågar ange någon eller ens tala om vad man har sett. I ett sådant klimat blir det svårt för polisen att agera. Stora resurser måste sättas in för att bryta upp lojaliteten mellan gängmedlemmarna och den påtvingade ”solidariteten”, som gängen skapat genom sin våldsamhet, som finns i samhället.

Det krävs så mycket mer än att fånga in, lagsöka och bura in dessa mördare och brottslingar. Gängen har många sympatisörer i form av unga personer som anser sig stå utanför samhället och inte få något av samhället. När några försvinner in i något fängelse så finns det andra som tar över. Förutom rent polisiära insatser krävs det insatser av skola, sociala myndigheter, fritidsförvaltningar och mycket annat. Inte minst måste en anda av hopp skapas; ett hopp om att samhället utanför förorten men även i förorten kan bjuda jobb och en framtid. Ett hopp om att bli räknad med, uppskattad och sedd av andra än gängledarna. Gissningsvis kan också föräldrarna till dessa busar och mördare återta sin föräldraroll om de i sin tur får reella chanser att hävda sig i samhället.

Under flera år har jag då och då tänkt på det här med utanförskapet. Populisterna hävdar att de som kommit till vårt land bara tär på våra resurser och skapar problem. En närmare granskning av hur det fungerar visar att det är vi vanliga svenskar som redan från början har sett till att de hamnat i förorterna och att det är vi i vi-samhället som inte ens brytt oss om att kolla referenser eller utbildning hos arbetssökande med ”konstiga” – det vill säga inte Svensson-namn. Det är vi som bär ansvaret för utanförskapet som dessa stora grupper har hamnat i.

Och då är det, tycker jag, också vårt ansvar att på riktigt satsa ordentliga resurser på att bryta upp det vi format till gagn för alla dem som fastnat i förorterna och till gagn för oss alla andra.

Därmed har jag väl sagt vad jag ville få sagt. För i dag.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.