Vad har förändrats?

Politik är en viktig syssla. Våra valda företrädare sitter på sina poster i kommun- och/eller landstingsfullmäktige. En del har utsetts till att också sitta i regionfullmäktige och för ytterligare ett fåtal – ja, de är 349 till antalet – sitter i riksdagen. Så har vi även de folkvalda i regeringen. För att sitta där behöver man inte vara folkvald. Det är statsministern som utser sitt lag.

Många gånger genom decennierna har jag funderat på hur det här med politik fungerar. Jag vet det förstås, men jag har ännu inte riktigt förstått vad det är som driver politikerna. Tidigare var det vanligt – och tydligt – att de flesta politiker faktiskt drevs av en vilja att göra gott. Att förbättra saker och ting så att det skulle bli bättre för alla invånare. Men någonting har hänt och det är inte precis nyligen som det hänt. Jag kan heller inte sätta fingret på när det hände. Det finns inte någon sådan tidpunkt. Utveckling är ett skeende. En gradvis förändring.

Nuförtiden vet jag inte vad det är som driver politikerna. Ibland får jag intrycket av att de inte ens försöker bry sig om driva samhällsutvecklingen framåt. Humanism och solidaritet har försvunnit in i utkanten av debatten – i den mån som sådana frågor över huvud taget diskuteras. I centrum står det som för tillfället är aktuellt. Bostadsbristen runt om i landet genererade många små debatter i TV-studiorna och på debattsidorna. Utan förstås att man kom ett enda fjät närmare en lösning på problemet. Alla är överens om att det ska och måste byggas mer. Hur det ska gå till pratas det mycket om i den del av befolkningen som förmodligen har svårt att själva slå i en spik.

Regeringen har varit och är samlad i statsministerns sommarresidens i Harpsund. Helt enligt traditionerna har där finansministern, Magdalena Andersson, gett en bild av vad som kan väntas – ungefär – av den kommande budgeten. Det genomgripande budskapet var att svensk ekonomi står väldigt stark. Visserligen kommer tillväxten i ekonomin att skrivas ner en smula, men arbetslösheten minskar och allt ser bra ut även fram till och med valåret 2018.

Utrymmet för reformer är 24 miljarder varav tio redan är intecknade till kommunerna. Inkomstskatten höjs, enligt vad som sades i vårbudgeten. Men ändå går budgeten med underskott. Jag tycker att det är konstigt. Traditionellt har det ju fungerat så att man passar på att göra besparingar när det går bra och så kostar man på när det går dåligt. Allt för att försöka jämna ut svängningarna. Nu går det alltså väldigt bra och då går det ändå inte ihop.

Det är därför jag ställer mig frågan vad som är så viktigt att satsa på i de reformer – oklart vilka så här innan budgetförhandlingarna med Vänsterpartiet har kommit igång – när man måste låna pengarna. Ja, vi får väl se vad partierna kan pressa ur varandra. Vad vi kan vara säkra på är att pengarna går åt, trots finansministerns ord om att vi måste ”vara strama”.

Vad driver partierna i dag? Oavsett vilka partier de representerar. Jag tror att de strävar efter någon svårdefinierad variant av makt. I alla fall hos dem som sitter i regeringen eller i en sits så att de kan påverka regeringens konkreta förslag. Att sitta i regeringen är nog inte så dumt. Ersättningen är hygglig och det finns många frågor att pyssla med. Om man avkrävs klara besked går det alltid att klara sig undan med att säga att frågan är komplicerad, att den håller på att beredas eller ska beredas på departementet, att läget är allvarligt, att ministern ska lyssna på de berörda och att hen hoppas på att kunna lägga fram ett förslag så småningom. Är det riktigt allvarligt och akut får ministern åka till den berörda platsen och lägga pannan i djupa veck och instämmande delta i den stämning som piskats upp.

Jag får mer och mer känslan av att våra politiker inte riktigt tar sitt jobb på allvar. Jo, det gör de förstås. Men jag får allt svårare att hitta drivet i enskilda frågor och viljan att förändra och förbättra. Mer och mer handlar det om ekonomi och att försöka tillfredsställa olika gruppers behov av att få lite mer pengar. Snart sagt alla grupper, yrkesgrupper eller åldersgrupper, känner sig orättvist behandlade. Och skulle någon grupp få lite mer så blir det ju orättvist mot andra grupper. Orättvisetänket är destruktivt och leder fel. Fokus blir kortsiktigt.

Kanske ger detta en lite splittrad och oklar bild av hur jag tänker och vad jag vill. Kanske kan jag säga att jag saknar inslag i svensk politik som var vanligare förr när ekonomin inte styrde allt och alla. När det fanns utrymme för humanism och solidaritet och när det inte var något snack om det. Kanske är det dit jag ville komma.

Avslutningsvis har dagen varit bra. Både dottern och jag har fått massage av duktiga Lena Thall. Jag har jobbat på förmiddagen och vi har varit runt i affärer.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.