Doroteasegern

I dag återinvigdes och återöppnades de åtta vårdplatserna på sjukstugan i Dorotea. Det är bara att gratulera Doroteaborna som så länge har kämpat för att få tillbaka dessa platser. Den kampen kröntes – efter år av ockupation av sjukstugan och en folkomröstning i landstinget (den första och hittills enda som gällt ett landsting) – med framgång. För mig är det och har det varit en självklarhet att dessa vårdplatser ska finnas kvar. De är helt nödvändiga för inlandsbefolkningen i Västerbottens län.

Fyra platser betalas av kommunen och fyra platser, som ska ta lite mer och längre sjuka patienter, betalas av landstinget. Det är en bra ordning även om jag kan tycka att landstinget ska betala alla åtta. Det har landstinget råd med och det är landstingets skyldighet, som jag ser det. För vartåt barkar det annars?

Om det är så att landstingspolitikerna i majoriteten bestämmer sig för att börja avlöva lasarettet i Skellefteå ännu mer är det då meningen att Skellefteå kommun ska gå in och bekosta det som försvunnit söderut till Umeå? Nej, så ska det inte fungera. Nu får vi hoppas att platserna i Dorotea än en gång försvinner när Västerbotten så småningom hamnar i en större region. Risken för att det ska hända är faktiskt inte försumbar.

Jag ser också att kungen har varit på besök i länet. I Vindeln närmare bestämt. Där tog han del av den skogsforskning som bedrivs. Kungen i skogen – jo, jag minns för många år sedan när jag var i skogen med kungen. Jag bossade då på Hudiksvalls-Tidningen och kungen skulle beskåda några uttrar vid ett hägn söder om Enånger. En fotograf, Curt Eriksson, och jag åkte dit och på plats var kungen och en livvakt samt någon från anläggningen som höll uttrarna.

Hur det begav sig vet jag inte men när vi var på väg från ett ställe till ett annat så gick kungen och jag bredvid varandra. 15-20 meter bakom oss kom livvakten och Curt. När vi gick där och lyssnade på tystnaden i skogen så tänkte jag att det är ju smått fånigt att att hålla på att prata med en nästan jämnårig med Ers Majestät, vilket var kutym på den tiden. Så jag ställde en fråga och sa du till honom.

Jag minns det kristallklart. Han fortsatte att gå (liksom jag) och så tittade han åt mitt håll. Men han såg liksom igenom mig precis som om han hade hört något udda läte från ett djur eller fågel som skulle ha råkat vara åt mitt håll. Det var en elegant tillrättavisning som jag nogsamt noterade. Jag ställde om frågan och kallade honom för ”ni”. Då svarade han. I dag säger man tydligen Kungen till honom. Skönt i alla fall att Ers Majestät har försvunnit.

I morse var jag ner och fixade stenskottet hos Ryds bilglas. Det är banne mig rena trolleriet. De tog hand om bilen och körde in den, jag tog en kopp kaffe och efter en kvart, kanske 20 minuter, var bilen klar. Jag kunde inte upptäcka var stenskottet hade varit. Men servicemannen sa att det finns spår någonstans. Elegant jobb onekligen. Och billigt för både mig och försäkringsbolaget.

Om händelser i övrigt säger jag ingenting i dag.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.