Myntrekommendation

I dag var det partiledardebatt i riksdagen. Efter omgången i SVT:s agenda i söndags där de så ofta pratade i munnen på varandra orkade jag inte lyssna på dem i dag. Bara helt kort. Debatterna i riksdagen är visserligen ordentliga i den bemärkelsen att partiledarna först får göra ett anförande och därefter ta repliker från de andra partiledarna. Det är en bra och etablerad ordning som bättre än TV-debatterna ger en bild av både vad partierna vill och hur debatten förs. Kanske var det synd att jag inte lyssnade ändå.

Det var inte länge sedan som de nya mynten började ges ut. Ännu har inte sett röken av vare sig en-, två- eller femkronan eller de nya hundralapparna och femhundringarna. Men de kommer naturligtvis. Allmänheten har fram till sista juni nästa år på sig att göra sig av med mynten. I handeln har man dock redan börjat märka att folk plockar fram sina mynt och vill betala med dem.

Det är naturligtvis bra. Även slantarna är ju pengar och de gamla ska bort, så självklart ska de användas. Men inom handeln befarar man att det blir affärerna som får ta den stora stöten eftersom bankerna nog helst vill slippa det arbetet. Mot den bakgrunden har Svensk Handel gått ut med en rekommendation till sina medlemmar att bara ta emot 25 mynt åt gången från varje kund. Reaktionerna på detta är lite blandade. På mindre orter där det inte finns så många affärer kommer säkerligen affärsinnehavarna att få det svårt att stå emot sina väl kända kunder när de kommer med sina mynt som de haft i sparbössor och lådor och burkar eller hur folk förvarar det som blir över.

För min egen del har jag varit till banken och fått sådana där pappersrör som man kan fylla i med mynt. Sedan lämnar man bara in dem och om man är kund i banken behöver man inte betala för det. Ett enkelt sätt att plussa på kontot en smula – om man vill det.

Sparbössor förresten – finns sådana kvar. Jag tror att dottern hade en när hon var liten och jag vet bestämt att jag har haft några när jag var barn. Det var roligt att stoppa i slantar och höra hur det skramlade och hur bössan blev tyngre. På min tid fanns det ju gott om slantar – ett-, två-, fem-, tio-, tjugofem- och femtioöringar. Det plockade på åtminstone tyngdmässigt. Minns jag inte helt galet så fanns det lås på någon av bössorna och då fick man gå till banken som låste upp sparbössan. På postkontoret kunde man också spara och då fick man ett papperskvitto fastklistrat i en sparbanksbok med postkassörskans signatur och så det nya saldot nogsamt inskrivet för hand. Synd att man inte har någon sådan bok kvar. Kanske har man gått miste om någon peng på sådana konton eftersom det var länge sedan posten upphörde med den servicen. Ja, de renodlade postkontoren finns ju inte kvar och penninghanteringen har väl tagits över av Nordea, som i dagsläget utmärker sig för att inte vilja växla in mynt över huvud taget.

Nu är det nog bäst att sluta om inlägget ska bli klart under denna dag. En dag som varit bra med träning på morgonen och ett långt möte med folk från Sunnanå och andra under kvällen. Jag vann också 22 spänn på ondagslotto – om ni vill veta det.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.