Visst är det vanvård

Så har det hänt igen. I slutet av september kom en kvinna till Danderyds sjukhus från det äldreboende där hon framlever sina dagar. Hon hade sår på en fot och på akuten konstaterade man snabbt att det kom larver ur såret. ”Ur såret och dessa absförband kommer larver vid undersökning. Förbandet klibbat/vuxit fast i såret. Kraftig lukt/odör”, skrev akutpersonalen i sin rapport. Tillståndet för kvinnan var så allvarligt att sjukhuset tvingades till amputation.

Nu fungerar det tydligen så här att sjukhuset, som inte hade vårdansvar för kvinnan, inte kunde göra en anmälan till IVO (Inspektionen för vård och omsorg). I stället skrev man till äldreboendet och krävde svar. Svaret blev att det brustit i journalföringen, men absolut inte i vården av kvinnan. Verksamhetschefen på äldreboende hävdar att kvinnans sår lagts om ”regelbundet” och att det är omöjligt att förbandet skulle kunna ha växt fast. Någon anmälan till IVO tänker äldreboendet inte göra.

För kvinnan som det hela gäller hoppas jag innerligen att hon inte kommer tillbaka till sitt boende, utan får ett annat. Om jag vore i hennes situation, eller i hennes anhörigas (om hon har några), skulle jag verkligen inte vilja tillbaka efter att ha blivit utsatt för detta och förmodligen förlorat en del av sitt ben. Vem skulle lita på att få bästa omsorgen och/eller vården efter detta? Och hur fungerar det över huvud taget på detta boende? Hur många andra riskerar bokstavligt talat liv och lem genom att bara finnas där?

Vi får inte veta vilket boende det handlar om. Men jag kan nästan slå vad om att det är ett kommunalt drivet boende. Om det hade varit ett privat alternativ så skulle det redan nu ha varit rubriker i Stockholmstidningarna om att nedbemanningen till gagn för vinstintressena fått ett sådant här resultat. Nu sägs ingenting och då är det med stor sannolikhet ett kommunalt boende, som – enligt mig – på goda grunder kan misstänkas för vanvård.

När sådant här händer får åtminstone jag en ordentlig tankeställare om hur det är, kan vara och kan tänkas bli i och med äldreomsorgen och äldrevården. Ingen vet någonting om framtiden och plötsligt kan man vara där själv eller ha någon anhörig eller nära bekant som befinner sig i en situation som kräver plats på äldreboende. Kan man vara trygg då? Ska man vara trygg då? Mina föräldrar behövde inte någon plats. Farsan fick hjärtinfarkt och dog hemma när han var 67 år och morsan bodde själv till dess att hon blev dålig och dog på sjukhuset nästan 92 år gammal.

Får man önska något så blir det väl något av dessa ovanstående ”alternativ” som man skulle föredra när den tiden kommer. Vilket jag kan hoppas ligger långt, långt fram i tiden.

Nåväl, nog om detta. Helt kort om dagen. Den har varit bra med träning på morgonen, korsordslösning och timmar i tvättstugan. Det dagliga snacket med kompisen Kenneth hann jag också med och så en hel del pappersarbete på det. Det gäller ju att hålla ordning på tillvaron i form av sådana papper som jag tycker ska sorteras och pärmas.

Och därmed får det vara bra. Helgen stundar.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Visst är det vanvård

  1. Bo Fuhrman skriver:

    Snyggt jobbat idag, mannen! Trevlig helg! Bosse & Solveig

Kommentarsfältet är stängt.