Hjärnkrympning

Ibland funderar man ju onekligen. Det har ju faktiskt pågått ganska länge nu att personer i ens omgivning ofta och hellre umgås med sina telefoner än med andra människor som finns i närheten. All information man kan tänkas behöva och oändligt mycket information som man inte behöver är lätt fångade i den lilla manicken som snart alla har i fickan eller handväskan. Hur många gånger som helst har det hänt mig att det i en grupp på fyra, fem eller sex personer alla står och tittar i sina telefoner på de informationsflöden som man vill se och har tillgång till.

För min egen del är det inte särskilt ofta jag använder telefonen. Jo, jag svarar när det ringer om jag hör signalen och jag ringer någon när jag behöver det. Sms-signalen är diskret och jag kollar väl bara någon gång om dagen om det hänt något. Men mail och surfning ägnar jag mig inte åt. Det räcker om jag gör det hemma vid datorn. Och det blir inte så mycket av det heller. Faktiskt tenderar det till att bli allt mindre.

Datorn använder jag företrädesvis till att använda som en behändig skrivmaskin. Lätt att använda och allt man skriver kan lätt lagras. Jag lägger in mina bilder på datorn också och så har jag mailen som kollas när jag ser att något har kommit eller när jag skickar iväg något.

Ändå tycker jag att jag tillbringar för mycket tid vid datorn åt sådant som jag lätt borde kunna avhålla mig ifrån. Kanske blir det lättare nu när jag på nyheterna har sett att det finns forskning som visar att hjärnan faktiskt kan krympa vid alltför flitigt användande av telefoner, plattor och datorer och vad det nu kan vara. Ja, att hjärnan krymper låter förstås drastiskt i överkant, men det forskarna menar är att vårt långtidsminne blir sämre. Allt vi behöver veta och eventuellt komma ihåg är ju bara några skärmtryck bort.

Det blir förmodligen lätt för mig att eventuellt begränsa den onödiga tiden vid datorn. Telefonen har jag redan gett upp. Efter jättemycket strul och försök när något skulle verifieras visar det sig att jag säkert har fem-sex googlekonton vars användarnamn och lösenord jag förstås inte har en aning om. Jag har också lyckats ställa till det så att mailfunktionen upphört. Det gör mig ingenting. Så jag plockade bort appen. Men varje gång jag lämnar lägenheten eller närmar mig den så plingar det till i telefonen och den meddelar att inloggningen misslyckades.

Tacka för det. Jag ska ju inte, som jag tror, ha den kvar. Dessutom har det blivit så att den mail jag tidigare lätt kommit åt via datorn nu är svårare att få tag på. För att jag ska komma in på mitt mailkonto så måste jag slå in en kod som skickas till mig i form av sms till min telefon. Jag förstår inte alls hur det har kunnat bli så. Det är inte utan att jag ibland känner mig som en tidigare arbetskamrat i Sundsvall. Han hade ord om sig att kunna krångla till ett järnspett och han lyckades – utan att någon har kunnat förklara hur det gick till – få in tidningens växel i sin mobiltelefon. Hur det löstes vet jag inte, utan nöjer mig med att skratta åt detta minne.

Dagen har varit bra, kan jag meddela. Stillsamt med korsord och shopping där jag fick tillfälle att surra med kända och okända och så som vanligt lite pappersjobb.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.