Krig som näringsgren

Det blir nog så att nästa avtalsrörelse kommer att bli tuffare och hårdare än de senaste har varit. I dag bestämde sig LO för att driva samordnade förhandlingar. Det innebär att alla 14 LO-förbund står enade i kampen om högre löner och att de även är överens om en låglönesatsning. Den satsningen blir individbaserad och riktar in sig på alla som på heltid tjänar mindre än 24 000 kronor i månaden. Ingångslönerna ska också höjas, har LO tänkt sig. En första reaktion från arbetsgivarna på Svenskt Näringsliv var given – Sverige har inte råd att höja ingångslönerna och ett sådant krav kommer bara att göra det ytterligare svårare för personer som står utanför arbetsmarknaden att komma in på den.

Som alltid kommer avtalsrörelsen i mycket att bli ett spel för gallerierna. Facken kommer att ställa sina krav och arbetsgivarna svarar med sina bud. Sedan blir det förhandlingar, som den här gången förmodligen kommer att stranda, och så blir stridsåtgärder innan parterna sätter sig ner och förhandlar igen. Och så slutar det med att avtalen landar någonstans mitt emellan respektive utgångsbud.

Att det blir tuffare och hårdare förhandlingar om avtalen den här gången beror, tror jag, delvis på att LO för första gången på ett antal år är samordnat och delvis på att det är goda tider i landet. Ekonomin går bra sägs det, arbetslösheten är lägre än på många, många år och sysselsättningen är hög. Facken tar naturligtvis det senare som intäkt för sina krav på högre individuella löner, högre generella löner och högre ingångslöner. När det går bra för företagen så har de också pengar att betala arbetskraften med. Arbetsgivarna kommer att peka på en skakigare konjunktur (vem vet vad det amerikanska presidentvalet innebär och i början av nästa år börjar förhandlingarna som ska bryta ut Storbritannien ur EU, vilket kommer att drabba svensk exportindustri) och orolig omvärld. Måhända har den uppåtgående konjunkturen börjat svikta när förhandlingarna börjar dra igång på det nya året.

Nu har slaget om Mosul i Irak börjat. Staden intogs av IS för några år sedan. Men den någorlunda enade fronten mot IS har drivit ut organisationen från stad efter stad och nu är det dags att ta tillbaka storstaden Mosul. Många fruktar att det blir ett blodbad och den fruktan är minst sagt uppenbar. Mosul är en en stad som har en miljonbefolkning och redan nu har många börjat försöka fly staden. Antalet flyktingar kan snabbt öka till hundratusental och det finns i princip bara i dagsläget en mental beredskap för en sådan flyktingström. UNHCR saknar redan i dag resurser för de flyktingläger som upprättats för dem som flytt striderna i Syrien och situationen lär bli än mer ansträngd inom en mycket snar framtid.

Det är märkligt att det alltid, alltid finns hur mycket pengar som helst till vapen och krig och aldrig, aldrig tillräckligt med pengar för humanitära insatser och för återuppbyggnad av infrastruktur och ökad trygghet. När det gäller det senare så är väldigt många stater ivriga och generösa när det gäller att lova ut insatser, men det sitter betydligt hårdare åt när pengarna ska betalas ut. Att skicka vapen i olika former och personal till att kriga är det däremot aldrig svårt att göra. Lite cyniskt kan man tycka, men i många aspekter är krig  och ofred en näringsgren som många andra. Krig skapar ju inte bara död och förintelse utan även sysselsättning i fabriker samt ger jobb i själva kriget och allt som krävs för att kriget ska kunna föras.

I natt blir det den tredje och sista debatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Jag har skrivit om det tidigare och konstaterar kort att det ska bli intressant att läsa om den i morgon. Eller att se den, för någonstans kommer den säkert att repriseras. Om tre veckor har valet hållits och vi vet vem av de två som har vunnit och därmed blir USA:s nästa president. Spännande är det och mer spännande tenderar det att bli.

Dagen har varit god och snäll mot mig. Jag har grattat en vän på födelsedagen genom att ringa upp och prata. Det var ett bra samtal. Vi talas ju inte vid så där ofta, men vi har känt varandra i lite mer än 40 år. Jag tycker att det är viktigt att hålla kvar sådana kontakter. Jag har också i dag återupplivat ett tidigare skrivprojekt som legat vilande i ett år. Nu har jag ju inte något frilansuppdrag längre – fast jag hoppas på att få nya – och då ges det tid att formulera annat som man har gått omkring och ruvat på under många år.

 

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.