Digitalt kändisskap

Jag har kommit fram till – vilket jag naturligtvis har känt till under lång tid – att man kan spendera hur mycket tid som helst till ingen som helst nytta. Det har man i och för sig alltid kunnat göra. Då har det måhända kallats för avkoppling eller vila. Men att vara aktiv och ändå inte göra något eller lära sig något eller ha utbyte av något är faktiskt inte så svårt som det låter. Våra telefoner, paddor och datorer förför många av oss och vi dras in i den digitala världen där gamla stötar som jag inte har något att göra.

För min egen del använder jag datorn till att ta emot och skicka e-post. Jag skriver mina texter på datorn och lagrar mina bilder i datorn. Jag bloggar på denna plats en gång om dagen om stort och smått och det gör jag mest för min egen skull och jag tycker det är hur kul som helst att andra ibland läser vad jag skriver och stundom har synpunkter på vad jag tycker och tänker. Jag har också ett konto på Facebook där jag talar om när jag skrivit ett inlägg på bloggen. Av samma orsak har jag ett konto på Twitter. På Facebook kan jag följa vad mina vänner där gör och tycker.

Bara i det senare forumet kan jag sitta någon timme eller två – om jag så vill. Varför jag skulle vilja det vet jag egentligen inte för även om jag får reda på vad som händer en del av dessa mina vänner så ger det egentligen inte mig något. Varför ska jag – egentligen – veta om A sitter på en flygplats, om B ska käka middag på en restaurang i Stockholm, om C har trampat i hundlort, om D har… Och så vidare och så vidare i snart sagt all oändlighet.

Sakta har det blivit så att jag ägnar allt mindre tid åt att skanna igenom flödet av mina vänners göranden och låtanden. Om det är något speciellt som de vill just mig – eller om det är så att jag vill dem något – kan jag ta kontakt via FB:s meddelandefunktion. Det gör jag också och det är ett utmärkt sätt att kommunicera. Lite chattande, så där enkelt. Om man vill säga något.

Jag vet att det finns oändligt med möjligheter att låta sig förströs på nätet. Nu tänker jag inte på det som jag kan göra – läsa tidningar och leta upp adresser eller telefonnummer. Utan på allt annat som jag bara har en aning om. Av småflickorna i Luleå har jag fått veta att många tjänar pengar på att vara på nätet. På något sätt skapar de som vill bli något en kanal på YouTube och så hittar de på en massa grejer på den kanalen. Och på något sätt får de tittare och ”klick” och på något sätt får de betalt för vad de gör.

En som jag vet började sin karriär på YouTube (fast jag vet inte om hon fick några pengar för det) är Gina Dirawi. Jag fick för länge sedan veta att hon gjorde små parodier på sin vardag och lade ut på YouTube. Jag kikade ibland på henne eftersom jag kände till hennes föräldrar i Sundsvall. Hennes framgång på YouTube ledde till att hon så småningom upptäcktes och hennes karriär känner nu alla till. För närvarande har hon en stor roll i en pjäs eller vad det är på en av Stockholms scener. Så visst finns det möjligheter att upptäckas på nätet.

Den drömmen tror jag att många ungdomar har. Kan andra så kan väl jag också, tycks mottot vara. Och det är absolut inte fel att försöka. Poddar är också något som tycks växa och det är när en eller två sitter och snackar om något. Ibland om något allvarligt och ibland om sådant som jag tycker är nonsens.

Allt detta är OK. Men det som gör mig fundersam är hur det kommer sig att så många människor tycker att det är intressant att de faktiskt kan betala för det. Runt om i världen, eller ta bara i Sverige, sitter det tiotusentals personer varje dag för att titta på och lyssna på alla dessa som försöker göra sig ett namn på internet. Eller som redan är något namn och bara vill tjäna mer pengar. Jag förstår inte riktigt hur tittare och lyssnare tycker att det kan vara så intressant, för ibland är det ju bara någon som sitter rakt upp och ned och pratar – om nästan ingenting.

Nåväl, alla har sin smak och alla har sina intressen. Och de gör ju ingen skada efter vad jag vet. Så då får det väl vara så och helt säkert är det så att dessa plattformar hela tiden kommer att utvecklas. Dock har jag en bestämd känsla av att de får utvecklas utan mitt deltagande – såvida jag inte kommer på att skapa mig en egen kanal på YouTube där jag kan sitta och surra med en trendig keps på huvudet. Och med trendig menar jag då en gammeldags keps. Gärna rutig. Kanske kan jag då fånga in den lite äldre generationen som bara sitter som frågetecken och fågelholkar inför de yngre samhällsmedborgarnas förmågor att utnyttja tekniken för egen vinning.

Jag får väl börja med att fundera ut ett coolt namn som håller internationellt. Då kan jag göra två kanaler – en för Sverige och en för den internationella marknaden. Ett namn som har med – typ skrivande – att göra, kanske. Typewriter..?

Jo, dagen har varit god. Lite pyssel och så hem till en kompis för att gratta honom på födelsedagen. Alltid kul att snacka med honom. I morgon blir det en ny dag får vi hoppas och tro.

 

 

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.